Nu erbjuder jag en ny tjänst, Terapeutisk Healing!

VAD ÄR TERAPEUTISK HEALING?
Många förknippar healing med till exempel Reikihealing som är ett ordlöst helande. Energitransformerande Terapeutisk Healing är istället ett terapeutiskt helande. Detta sker på ett tryggt, lekfullt och kärleksfullt sätt genom samtal och vägledning av Lee Seger healingkortlek.

Terapuetisk – för att insikterna är en oerhört viktig del av helandeprocessen. När vi förstår vad vi helat och vem vi varit, är det lättare att gå vidare in i något nytt.

Energitransformerande – för att vi i ett meditativt tillstånd på cellnivå förändrar det som varit. Där helar vi sår, ändrar övertygelser och tankebanor och öppnar ögonen för en mera själslig del av oss själva.

Att helas är ett äventyr och en inre resa där du får hjälp med att lösa upp känslomässiga blockeringar, ändra övertygelser och tankebanor och frigöra den kraft du behöver för att fortsätta skapa det liv du vill ha. Att helas innebär att lyssna, möta, andas, acceptera, släppa taget och därefter vända sig till något som ger glädje, hopp och inspiration. Helandet handlar om att hämta hem makten och förstå att det är du som väljer och skapar ditt liv så som du önskar leva det.

VAD ÄR LEE SEGER HEALINGKORT?
Lee Seger healingkort som används under sessionen består av 77 kort som är kopplade till texter i en bok på 200 sidor och som speglar de flesta aspekter av livet. De hjälper dig att förstå mer om dina möjligheter i livet och hur du kan vända det som känns tungt mot glädje, nyfikenhet och kreativitet. Alla kort är kopplade till våra sju största chakran i kroppen och är en viktig del i helandet. De hjälper dig att få en större förståelse och insikt i hur kroppen hjälper dig att förstå vad du behöver.

VAD ÄR MIN ROLL SOM TERAPEUTISK HEALER?
Vi har alla en inneboende healer och självläkande förmåga. Som terapeut hjälper jag dig att upptäcka din egen förmåga, din kraft, ditt ljus och glädje så att du kan hela och äga ditt liv. Precis som vid coaching är det du som klient som äger sessionen och som styr din egen process.

HUR GÅR EN HEALINGSESSION TILL?
En healingsession är 90 min lång och samtalet sker via telefon. Innan samtalet har jag förberett och lagt ett Medicinhjul med Lee Seger healingkort. Ett gammalt sätt att förstå sina processer, vart du befinner dig just nu, vad du behöver se och bearbeta och hur du ska kunna komma vidare.

Du får en bild av mig på Medicinhjulet som vi sedan samtalar om. Avslutningsvis om det känns rätt så guidar jag dig under ett avslappnat tillstånd till en inre plats där du får utforska och möta de känslor, rädslor och motstånd som finns och där du förstår vad du behöver göra för att lösa upp dem.

Det som har blivit så påtagligt för mig i min egen helanderesa är att vi läker i lager och vi får aldrig mer än vi klarar av. Vi möter vissa utmaningar när vi är redo att ta itu med dem. Så du kan känna dig helt trygg med och ha tillit till att det som kommer upp i en session, det är det du är redo för att möta just nu.

Låter det här spännande? Tveka då inte över att höra av dig. Du bokar dig via bokadirekt. Här kan du också köpa värdekort på 1, 3, 5 eller 10 gånger. Du kan använda dina friskvårdspengar hos mig och även dela upp din betalning genom köp via Klarna.

Hjärtligt välkommen att höra av dig! ❤
 ️/Med Kärlek och Glädje Jenny 

Dagen då min mamma tog självmord

Året jag skulle fylla 16 år tog min mamma sitt liv. Idag skulle hon fyllt 71 år.

Samma kväll vi fick dödsbeskedet började min bror sparka på tvättmaskinen. Jag ser det fortfarande framför mig. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Jag var nog i chock och stod och tittade på.

Det var pappa som hade hittat henne. Hon hade hängt sig i sin lägenhet i Kristianstad. I hallen. Tidigare samma dag hade hon ringt på hemtelefonen. Det var jag som svarade. Hon frågade hur det gick hemma, hur det var i skolan och hur det var med min dåvarande pojkvän Niklas. Som att försäkra sig om att vi hade det bra. Hon avslutade vårt samtal med orden:

– Vad som än händer Jenny ska du veta att jag älskar dig.

Min puls steg hastigt samtidigt som allt gick i slow motion. Med uppspärrade ögon och stirrig blick räckte jag i chock över telefonen till min bror, Johannes.

Jag visste precis vad som var på gång. Jag hade känt det hela dagen. Så fort jag vaknade kände jag en oro. Det var inte första gången jag känt den. Men idag var den stark. Ovanligt stark. Den tog över hela min dag och jag kunde inte riktigt ta för mig något. Min bror hade kompisar över men jag gömde mig mest på mitt rum. Och pappa var inte hemma just då.

Även om det vände sig i magen bara av tanken att se min mamma i så dåligt skick som hon hade varit två veckor tidigare, fick jag sån stark känning av att jag skulle åka in och hälsa på henne den dagen. På psyk. Ångesten kröp i mig. Något stod inte rätt till. Men hennes samtal hann före.

Till min bror sa hon i telefonen att hon befann sig på sjukhuset. Men när min pappa ringde dit sa de att hon var på permission hos en vän. Men där var hon inte heller. Då bestämde pappa och en läkare och god vän till familjen att åka in till hennes lägenhet i Kristianstad.

Jag kunde inte koncentrera mig. Jag vankade av och an medan jag väntade hemma. Tiden gick. Långsamt. Otroligt långsamt. Jag stirrade på telefonen stup i kvarten och väntade på att pappa skulle ringa. Men tiden fortsatte att gå. Det kändes som en evighet och till slut kunde jag inte vänta längre. Jag ringde upp pappa. Min puls steg i snabb takt med signalerna som gick fram. Men inget svar. Så jag ringde igen. Och igen.

Pappa svarade till slut. Innan jag ens hunnit öppna munnen sa han kort:

– Jag är snart hemma Jenny!

Då hörde jag mig själv utbrista:

– ÄR HON DÖD?

Pappa svarade återigen;

– Jag är snart hemma Jenny.

Förtvivlat frågade jag igen:

– PAPPA, ÄR HON DÖD?

Svaret hade jag redan inom mig men jag behövde få det bekräftat.

– Ja svarade han lågmält, jag är snart hemma.

Så fort vi la på luren skrek jag på Johannes:

– MAMMA ÄR DÖD!!

Jag minns inte vad som hände sen men jag minns starkt att Johannes började sparka på tvättmaskinen och svor. Och jag såg på.

Så minns jag att han gick ut i hallen, drog på sig skorna, ryckte åt sig ytterjackan och när han var halvägs ut genom ytterdörren utbrast jag:

– Vart ska du?

– Jag kör en sväng, svarade han.

Utan att tänka efter for orden ur munnen:

– Jag följer med!

Så drog även jag på mig skorna och följde efter min bror ut. Det var mörkt och kallt. En sen afton i april 1994. Minns inte ens om jag fick på mig någon jacka. Jag hoppade upp bakom min bror på hans trimmade Puch Dakota och han körde iväg med ett ryck. Fort gick det. Jag höll mig krampaktigt fast om hans midja medan jag försökte hänga med i svängarna. Jag lutade mitt ansikte mot hans rygg. Jag var livrädd. Jag vet inte om jag var mest rädd för att han skulle köra ihjäl oss eller om jag var mest rädd för att fortsätta leva. Men just då kände jag att jag sket i vilket. Och jag lämnade det till ödet att bestämma.

Vi överlevde.

Och sen den dagen har jag kämpat med att göra allt jag kan för att inte bara överleva utan att fortsätta leva. Leva livet fullt ut. Som min mamma också försökte. Men tyvärr inte lyckades med.

Mamma var en fantastisk kvinna på många sätt. Beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne, som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon älskade att dansa, måla, sjunga och spela teater och var väldigt kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Precis som jag.

Hon inspirerade och hjälpte många inte minst i sitt yrke som sjukgymnast. Men hon kunde tyvärr inte reda ut sitt eget mörker som tog överhanden om hennes liv. Emellanåt har det också tagit över mitt. Och jag har också funderat på att ta mitt liv. Flera gånger. Men det har alltid stannat vid en tanke. För jag vill leva.

Livet är en sån fantastisk gåva som vi blivit erbjudna. Och när vi istället för att fly ifrån vårt mörker, jobbiga känslor och rädslor och istället välkomnar dem, möter dem, tillåter dem och accepterar dem så frigörs de och vi blir så mycket lättare i kropp, sinne och själ. Vi kan då leva livet fullt ut och det kan bli alldeles magiskt. Men innan vi kommer dit kan vi behöva hjälp. Vi behöver varandra. Så mår du dåligt, våga sök, be om och ta emot hjälp.

Jag hade inte varit så trygg i mig själv som jag är idag eller lyckats ta mig igenom många svåra år om det inte vore för all den fina professionella hjälp jag fått genom åren i form av terapi, coaching och kurser i personlig och andlig utveckling.

Idag älskar jag livet och möter det med glädje, nyfikenhet och lekfullhet. Och jag har en helt annan tillit till livet idag än vad jag tidigare haft. Jag är mycket mer tacksam för det jag har och tar ingenting för givet längre.

Och precis som min mamma så älskar även jag att fira och jag vet att vi hade haft jävligt roligt tillsammans om hon levt och varit frisk. Men även om hon rent fysiskt är död så kan jag lova att hon aldrig har varit mer närvarande än hon är nu. Jag hör hennes röst inom mig och vi pratar och skojar som aldrig förr.

Förra året, samma dag hon skulle fyllt 70 år så bröt jag ihop i en kollegas famn under min lunch på jobbet. Och jag vet att mamma hade ett finger med i spelet. För tidigare under året hade hon tagit kontakt med mig och förmedlat att jag fortfarande hade sorg och skuld kvar som hon ville hjälpa mig att få ut. Och jag känner att jag har fått ur mig det nu.

Idag har hon istället spelat mig ett och annat spratt. När jag försökte kväva en fis (nu vet jag en som skrattar om hon läser detta, Carin Dalestedt 😉 ) tidigare idag under en massagebehandling hörde jag mammas röst säga;

– Hoppsan, var det tomten som kom?!

Jag skrattade till för det var nämligen något som hon själv uttryckt flertalet gånger när hon råkade släppa sig avsiktligt eller oavsiktligt vid juletid.

Vid ett annat tillfälle idag när jag skulle lägga över handduken på en återkommande massageklient som hamnat lite väl långt ner på bänken så råkade jag lägga handduken även över hans huvud. Såväl jag som min klient började skratta när vi märkte hur tokigt det blivit. Min känsla var att även har hade mamma ett finger med i spelet och ville skoja till det lite. Jag hörde en röst likt rumpenissen i Ronja Rövardotter säga:

– Nu blev det kväller, vaffor då då, vaffor gör hon på detta viset?

Jag fick skärpa mig för att inte fortsätta skratta under behandlingen.

Men nu sitter jag här och skrattar. Och jag har både skrattat och gråtit om vartannat ikväll. Jag tror aldrig jag tidigare skrivit om dagen när min mamma dog. Men orden bara kom till mig ikväll och de skulle tydligen sättas på pränt. Och det var skönt. Och befriande. På många sätt.

Jag har inte bara skrivit ikväll här efter jobbet. Jag har firat också. Tillsammans med såväl mormor som mamma. Och jag har nog brytit mot alla adventsregler vid detta laget och tänt både första och andra ljuset i adventsstaken. Till mammas och mormors ära.

Min mamma älskade Arja Saijonmaa så istället för att sjunga ”ja må hon leva” har vi lyssnat, sjungit och dansat i våra tiaror till:

”Jag vill leva i Europa, jag vill älska, sjunga här, jag vill skratta, gråta, dansa, jag är ur och förlorad och kär, när jag tänker på hela Europa och på oss som hör hemma här”

Och med de orden sätter jag punkt för firandet ikväll och önskar eder alla en riktigt God natts sömn.

Kärlek Jenny ❤

Ps. Vill ni läsa mer om min mamma har jag skrivit ett inlägg om henne här: En dag ska jag berätta om min mamma! Ds

Gotland/Författarmöte/Reflektion/ Egentid/Högkänslighet/Coachning

Blickar ut mot horisonten genom det fönster jag sitter mot med ett glas bubbel i hand och försöker arbeta med bokföring och planering. (Läs förra söndagen) Men utsikten mot det vackra kalkstensbrottet som tornar upp sig likt ett ståtligt vitgråskimrande berg ut mot havet där solens sista strålar för dagen bildar ett magiskt sken och glitter i vattnet, stjäl hela min uppmärksamhet. Energin och lugnet jag upplever här på Gotlands nordöstra ö, Furillen, under eftermiddagen har fått mig att landa ordentligt. Jag känner mig så närvarande, harmonisk och tacksam för att jag är här och sitter och reflekterar över hur det egentligen kommer sig. Tankarna letar sig tillbaka till den ljuvliga cykeldagen jag fick på vackra Fårö igår och där jag blev hembjuden på en kort visit hos min favoritförfattare, Camilla Davidsson.

Vi är vänner på Facebook och har chattat lite genom åren sen jag fick nys om att hon skulle debutera som författare 2014 med en bok om pilgrimsvandringen på Santiagoleden. Då hade jag precis beslutat mig för att jag ville vandra där och var sökande efter inspiration. Jag skrev till Camilla och frågade om jag kunde få förbeställa hennes bok. Vi kom då att börja prata om min vandring och det slutade med att hon sen hjälpte mig att lägga upp en preliminär rutt över vart jag skulle börja vandra för att hinna ta mig i mål inom två veckor i Santiago de Compostela.

Jag älskade hennes första bok och blev än mer inspirerad av att vandra. En riktig feelgoodroman med stark igenkänning och som berörde mig djupt. Sen dess har hon gett ut sex böcker och jag har förbeställt dem alla och överraskas ständigt över hur hon kan beröra mig så. Jag har snart läst hälften av hennes sjätte bok, ”Under fikonträdets skugga” och hon har redan lyckats försätta mig i tårar i tre omgångar och väckt en stark åtrå. Hade kunnat legat och läst hela dagen om det fortsatt regna, så fängslad jag är av hennes story. Men så sprack solen upp och när jag läste om hur en karaktär i hennes bok, som för övrigt utspelar sig här på Gotland, nämner att de ska bege sig på utflykt till Furillen, kom jag att tänka på cyklisten jag träffade på vägen hem på Fåröfärjan igår och som också tipsade om denna plats. Jag bad henne ta ett foto på mig i solnedgångens ljus när färjan precis hade avgått och vi kom att småprata lite därefter. Det visade sig att hon också var här själv sen tio dagar tillbaka och hade sett så många vackra platser på sina cykelturer som hon frikostigt delade med sig av. Vi hittade snabbt gemensamma nämnare, delade upplevelser och skönheten i att resa själv. Efter ett tag frågade jag med glimten i ögat:

– Är du också högkänslig?

– Hon log och sa lite trevande, ja, jag tror det. Har läst en hel del om det.

Jag förstod det direkt. På sättet hon pratade, de detaljer hon så utförligt beskrev om de häpnadsväckande platser hon besökt och det djup i samtalet som vi delade så snabbt med varandra. Och inte minst vårt behov för egentid och reflektion. Vi högkänsliga tar in sextio gånger mer intryck än någon som inte är högkänslig och har därför ett större behov av att processa, reflektera och bearbeta information på djupet och det är lätt att vi med samma personlighetsdrag dras till varandra. De senaste åren när jag har förstått mer innebörden av att vara högkänslig och pratar öppet om det märker jag hur jag oftare omger mig med likasinnade.

Vi fick ett fint möte och jag kände starkt att Furillen kallar mig. Det är det jag älskar med att resa oplanerat och själv, att följa flödet och de nya möten som uppstår, känna efter och ha tillit att jag leds rätt och dit hjärtat vill. Det blir mer spännande och lättare att också vara närvarande i nuet.

Jag skrattar till och min uppmärksamhet stjäls nu av den manliga serveringspersonalen som har höjt musikspelaren inne i köket på Fabriken Furillen Hotell och Restaurang där jag befinner mig och de stämmer in och sjunger med till Elvis ”I can’t help falling in love with you”. I samma stund kommer en av dem ut och när han ser mitt leende spricker han själv ut i ett och kan inte hindra sig från att säga:

– Här sitter du och ser ut att ha det riktigt bra.

– Ja, speciellt glad blir jag när jag hör hur härligt ni har det som sjunger med till musiken.

Han skrattar till och svarar med glimten i ögat:

– Ja, vi måste ju också ha det bra.

– Självklart, fortsätt med det.

Han tackar, vänder sig om och traskar mot köket med raska steg. Jag hör hur en skrattsalva träder i kraft och misstänker att han delat med sig av vårt samtal.

Jag fortsätter att le och trivas i detta nu. Livet, tänk vilken spännande resa. En berg och dalbana av upplevelser, möten, känslor och tankar. Det finns dagar som smärtar och där tankar och känslor river i mig, dagar som är svårare att acceptera än andra men som när jag gör just det, accepterar, andas, mediterar och ber om hjälp så går de också lättare över. Sen så finns det också de här dagarna. När glädjen och ron hittar sin rättmätiga plats djupt inom mig och när jag också glädjs så mycket med andra, så att jag nästan spricker av livsglädje. En villkorslös kärlek till livet självt fyller mitt hjärta och hela mitt väsen.

Oavsett om du är högkänslig eller inte så rekommenderar jag alla att åka iväg några dagar på egen hand. Eller åtminstone ge sig själv tid och möjlighet att resa i sitt inre oavsett om det sker iväg eller på hemmaplan. Att ge sig den tiden att reflektera över sig själv, livet där hemma, vart man står och är på väg, vad som egentligen är viktigt är guld värt för ens välmående och personliga utveckling. Det är lätt hänt att vi annars bara kör på i en riktning som vi inte ens själva vill eller kanske valt. Reflektionsavstånd och lite tid skapar möjlighet att utforska hur vi egentligen känner över saker och ting. Inte minst ger det energi att få andas ut och bara vara mellan varven. Från flera av mina coachklienter som är mitt uppe i karriär och familjeliv får jag höra om deras längtan efter egentid och hur mycket de uppskattar våra möten, där de ger sig tid att hinna lyssna till sina egna tankar, reflektera, känna efter och landa.

Vi har alla lika mycket tid på dygnet och det är upp till var och en hur vi fördelar den. Att avsätta tid för sig själv är inte egoistiskt, tvärtom. När vi sätter gränser och ger oss själva den tid vi behöver för att göra det vi mår bra av har vi också mer att ge till andra och vi blir en bättre medmänniska, partner, förälder, kollega och vän.

När avsatte du tid för dig själv senast? När gjorde du något som fick dig att må riktigt bra? Semestern börja lida mot sitt slut och för många kan det innebära vemod och jobbångest. Men hur kan du behålla och förlänga semesterkänslan även om du har börjat jobba? Hur kan du avsätta tid för dig själv och det du behöver och mår bra av så att du får en välmående och balanserad höst?

Bra frågor att ställa sig men kanske inte alltid så lätt att ta itu med själv. Vill du ta hjälp av mig för att komma fram till vad du vill, vad du behöver göra för att komma dit och sen att få det gjort är du varmt välkommen att höra av dig. Boka tid genom att skicka ett mejl till: sandrosfeelgood@gmail.com. På onsdagar hyr jag ett rum på Ånäsvägen 21 vid Redbergsplatsen, Göteborg, i regi av Flera nyanser och Soulmind där jag tar emot klienter. Övriga tider kan jag coacha via telefon, walk and talk, ute på företag eller ett lugnt café eller liknande. Du väljer helt enkelt det forum som passar dig bäst.

Jag önskar dig en glädjerik och energifylld start på denna vecka, så fråga dig själv, vad behöver du för att kunna skapa det, men också, hur kan du bibehålla den känslan?

Hjärtliga hälsningar
Jenny ❤

I meningsfullhet hittar du din sanning

I NY LOKAL
Sitter med ett leende på läpparna och skriver från mitt coachrum som jag flyttat in i idag. Här kommer jag till att börja med finnas på onsdagar framöver. Det ligger ett stenkast från Redbergsplatsen och bara fem minuters cykelväg hemifrån mig. Rummet jag sitter i är ljust och avskalat och förutom två tavlor i behagliga toner på väggarna är det fritt från störande intryck. Här finns det som behövs. Ett litet skrivbord i ljust trä i ena hörnet och två gråa fåtöljer med ett litet vitt bord emellan i det andra. På golvet sätter man fötterna på en tjockare gammelrosa matta som snyggt matchar de gråa fåtöljerna. Får minsann säga att Anna och Kina som driver stället har bra smak, för jag har exakt likadan matta hemma 😉 Ett fönster i rummet vetter ut mot en grönskande gräsmatta och släpper in lagom med ljus. Här känner jag mig lugn, behaglig, kreativ, trygg och på helt rätt plats. Det var så härligt att få bekräftat det jag själv upplever av min första klient som så fort hen satt sig i en av fåtöljerna uttryckte:

– Vilken skön energi det är här!

Exakt så, en skön energi har rummet och jag märker att den fyller även mig och mina klienter med det. Sitter nu här och reflekterar över livet. Det är så häftigt vart det kan föra en beroende på vart man ställer in riktningen. För bara några år sen gick jag själv en hel del i coachning och ville förändra mitt liv. Detta efter att ett tag haft känslan av att sitta fast i ett arbete och liv som inte längre kändes meningsfullt eller sant för mig och fick mig att må dåligt. Men nu, några år senare efter att ha vågat följa mitt hjärta, brytit mönster, rest och uppfyllt många av mina drömmar, gått kurser och hittat en helt annan tillit till mig själv och till livet än vad jag då hade, sitter jag här, fortfarande i min egen livscoach och mentors regi men inte som klient utan som egen företagare och coach. Det känns stort och jag kan inte sluta att le och jag ryser. Dreams do come true. Tack Anna Candela för att du trott och tror på mig, för att du uppmuntrat mig och stöttar mig att gå den här vägen.

Nu känns livet meningsfullt och sant för mig igen och jag ser med spänning på framtiden. Och jag vill uppmuntra dig som läser det här, att våga tro på dig själv och lyssna till det som ditt inre försöker tala om för dig, gör det som känns sant och meningsfullt för dig för då kommer du att blomstra och människor som du behöver i ditt liv kommer din väg. Du behöver inte alltid veta hur utan ha tillit till att det kommer att hända. Om det är något som skaver inom dig så se det som något positivt, du är på väg att förändras och din inre röst försöker prata med dig. När du börjar lyssna på den rösten och gör saker som känns meningsfullt för dig så kommer du börja kommunicera både medvetet och omedvetet på en annan frekvens där du sänder ut kärlek och glädje istället för rädsla och oro och då svarar livet tillbaka med kärlek och glädje. Det finns en historia som så fint representerar detta:

”En gammal indian sa en dag till sitt barnbarn: ”Två gamla vargar krigar inom oss alla. Den ena är rädsla och hat, den andra vargen är kärlek och fred” Vilken vinner?” frågade barnbarnet. Den gamle indianen svarade: ”Den vi matar”

/Meditationsguiden.com

LIVSOMVÄLVANDE KURS
I förra veckan då jag deltog i en kurs i mindfulness, meditation, stresshantering och qigong blev jag ännu mer påmind om ovanstående och hur viktigt det är att vi själva tar fullt ansvar för att skapa det liv vi vill leva istället för att sätta upp hinder eller skylla på omständigheter, som föräldrar, barndom, samhället etcetera. Kjell som var kursledare, en cool man och numera också en förebild i 70-årsåldern hade en härlig livsinställning där han hela livet levt efter 80/20- procentsregeln där han 80 procent av tiden gjort precis det han funnit glädje och mening i och 20 procent av tiden gjort det ”skit” (som han själv uttrycker det) han behövt göra för att han resten av tiden ska kunna göra det han vill. Och han har verkligen levt livet fullt ut och gör det fortfarande. Jag är imponerad av att han vid sin ålder fortfarande är igång med flera veckovisa kurser året om, coachar, föreläser och skriver böcker. Och inte nog med det. På den kursgård vi befann oss förra veckan, vackert beläget vid en sjö och ängsmarker några kilometer från Surahammars civilisation förväntade jag mig att han skulle ha någon hjälpreda som skulle laga den mat vi skulle förtära. Men nej, han var uppe tidigt, gjorde iordning frukost, lagade lunch och middag. Häpnadsväckande! Stress verkar inte existera i Kjells värld och enligt han själv så chillar han mest.

Jag har fått flera frågor om den som jag själv uttryckt det i sociala medier, livsomvälvande och dagligen överraskande kurs som jag deltog i förra veckan och det är väldigt svårt att återberätta för någon som inte varit där. Men essensen i det hela är den starka samhörighet som skapades mellan oss som deltagare med Kjell i spetsen. För vi tillät den skapas. Vi tog emot den livsinspiration och verktyg som Kjell ville ge oss men också den vi ville dela för varandra med öppna och nyfikna armar och vi lyssnade på varandra. På riktigt. Medvetet och närvarande. Vi tillät oss att släppa på spänningar, gamla mönster och vågade vara sårbara och ledsna inför varandra. Och vi tillät oss att ha roligt och skratta, väldigt mycket. Jag kan inte minnas när jag sist skrattat så mycket på kort tid som jag gjorde förra veckan. Vi vågade helt enkelt vara oss själva fullt ut i varje ögonblick och istället för att leva enligt egot tillät vi oss att leva enligt jaget och slänga oss ut i ovissheten, släppa på gamla sanningar och skapa nya. Och den villkorslösa kärlek jag så starkt fick uppleva bär jag för evigt med mig i mitt hjärta och jag är så tacksam för att jag anmälde mig till denna kurs. Den uppenbarade sig i min verklighet när jag gick starta eget kursen i december och väckte min nyfikenhet. Efter ett kort samtal med Kjell så bestämde jag mig. Jag gick på min känsla och intuition som ville ta mig dit. Och jag vet nu varför. Jag vill tacka Kjell och alla vackra deltagare för att ni har hjälpt mig att fortsätta följa min hjärtas väg, dela den glädje och energi jag besitter och sprida mer kärlek i världen.

Det som kanske inte klingar an i min sanning till skillnad från Kjells är att han i min värld svär lite för mycket, men egentligen, när hans mål är att sprida ljus och kärlek, vad fan gör det när allt kommer omkring? 😉

För er som är nyfikna på Kjells kurser hittar ni dem här: https://www.kurser.se/utbildning/sjalens-krigare-kjell-haglund/

LÄNGTAR DU EFTER EN FÖRÄNDRING?
Kanske sitter du och funderar på vad du vill göra med ditt liv, vad du vill jobba med, hur du egentligen vill leva? Hur du ska få tiden att räcka till, hur du kan hitta mer lugn i dig själv och få tid till det du egentligen vill? Kanske har du redan ett konkret mål men behöver hjälp och motivation att ta dig dit? Du kanske har ett behov av att stärka ditt självförtroende och/eller självkänsla? Förbättra en relation? Bli bättre på att fatta beslut och genomföra dem? Lära dig sätta gränser? Förändra ett beteende? Eller så kanske du känner att det är något som skaver men du vet inte exakt vad?

Oavsett var du befinner dig så går det att förändra! Allting börjar med ett första litet steg. Det första steget kan vara att be om hjälp.

BOKA TID/HITTA HIT

Med ännu mer inspiration och verktyg i min låda är jag än mer taggad att hjälpa dig nå dit du vill och du är varmt välkommen att boka en coachningsession hos mig genom att skicka ett mejl till: sandrosfeelgood@gmail.com.

Som nämnt kommer jag framöver vara tillgänglig på onsdagar på Ånäsvägen 21 nära Redbergsplatsen, Östra Centrum, Göteborg.

Övriga tider är jag tillgänglig för telefoncoachning och promenadcoachning. Hör av dig så gör vi upp en plan som passar just dig.

ÖPPNINGSERBJUDANDE OCH FRISKVÅRD
Som öppningserbjudande till min lokal förlänger jag mitt tidigare erbjudande där du får prova tre coachningsessioner (1h/gång) för 999 kr. Detta gäller till och med 20190630 och ett erbjudande per person. Vet att du även kan använda dina friskvårdspengar hos mig och få ett handskrivet kvitto att lämna in.

Kärlek och värme
Jenny

Känslofyllda dagar av kärlek och tacksamhet

Tårar trillar nerför mina kinder. Tårar av kärlek. Jag har precis läst ut en av de vackraste böcker jag någonsin läst, ”Hjärtats innersta röst”. Ville inte riktigt att den skulle ta slut och drog mig för att läsa det sista kapitlet. Jag har läst om kärlek långt bortom egots fångenskap, kärlek så djup att människor offrar sina liv för den de älskar. Kärlek i nöd och lust, i sjukdom, krig och misär. Kärlek som lyser så starkt att den förändrar en människas inre smärta och mörker till rent ljus. En mors ovillkorliga kärlek till sina barn. Som får henne att göra val hon kommer att ångra resten av livet. En kärlek så stark men också så smärtfylld att den plågar hennes själ även efter livet. Kärlek mellan älskande, kärlek mellan syskon. Äkta kärlek bortom tid och rum och som får en kvinna att förändra hela sin tillvaro.

Det känns speciellt och extra nära att läsa boken här på Bali. Den utspelar sig på Burma och miljöbeskrivningarna påminner om de jag har runtomkring mig vilket gör att jag lever mig ännu djupare in i det som skrivs. Igår satt jag försjunken i boken på ett café, omgiven av bambumöbler och med utsikt över grönskande risfält. I högtalarna spelades ”halleluja”och jag fylldes av så mycket känslor, kärlek, vemod, tacksamhet, längtan, allt på en och samma gång. Här är så vackert på Bali och jag förundras ständigt. Skönheten tillfredsställer mitt inre och gör mig lycklig. Ibland ligger jag vid poolen på det homestay där jag bor, Savira, och låter blicken ta mig än dit, än hit i den omsorgsfullt välskötta trädgården som är prydd med blommor och växter i alla dess färger. Med porlande vattendrag och ståtliga statyer som tornar upp sig mot himlen. Hela boendet och trädgården inger ett lugn och det är en trygg och harmonisk energi som utspelar sig här. Det sa både jag och min vän Malin när vi flyttade in. Detta efter att ha bott på ett ställe två nätter där vi inte fick riktigt ro. Såväl jag som Malin är väldigt inkännande och det var något som inte stämde med det andra stället energimässigt. Dessutom var rummet väldigt litet för oss båda två också. Savira är samma ställe som jag bodde på 2015 och det är en väldigt varm och välkomnande familj som bor där. Frun, Wayan, kände till och med igen mig vid namn när jag återvände och jag känner mig som hemma.

De är väldigt hjälpsamma och ser lösningar i allt. Även om de har fullt upp och för tillfället håller på med en ombyggnation för att skapa fler rum verkar stress vara ett obekant ord för dem. Och det upplever jag överlag bland balineserna här. De är lugna, vänliga, tar saker och ting som det kommer och ständigt med ett leende på läpparna. Vi diskuterade det här med vår taxichaufför under en utflyktsdag och han förstod inte varför vi västerlänningar stressar så mycket. Och ja, det kan man ju faktiskt fråga sig? Kanske för att vi många gånger är så frånkopplade oss själva och den andlighet och naturdyrkan som de på ett så naturligt sätt lever i här. För att vi bor och arbetar i en kultur där prestation, pengar och effektivitet fortfarande är högt rankat. Men frågan är till vilket pris? Har redan stött på flera stycken som är här för att vila upp sig ifrån stress och utbrändhet. Och då har man verkligen kommit rätt. Här finns massage och kroppsbehandlingar i varje hörn och en timme kostar inte mer än 75-100 kronor. Yogastudios, tempel och vackra, grönskande omgivningar med hälsosamma restauranger som serverar veganmat och rawfood finns det också gott om. Som jag beskrev sist jag var här, Ubud är ett riktigt hälsomekka. Det gäller bara att passa sig att inte bli för uppstressad av allt det utbud som erbjuds här.

Jag kände själv till en början hur uppspelt jag var och att jag nästan småsprang fram när jag anlänt. Sen råkade jag ut för ett rejält missöde som skapade panik hos mig då kortmaskinen slök, inte bara mitt VISA-kort utan även mitt MASTERCARD. Under mina första två dagar förlorade jag alltså mina båda kort jag hade med mig. Hade först inte tänkt att berätta att jag blivit av med två kort för jag tyckte det var riktigt pinsamt. Blev rädd för mig själv och undra hur trött och disträ man kan vara? Hade jag missat att ta kortet två gånger? I Sverige när man sätter i sitt kort och vill få ut sina pengar så kommer först kortet ut, därefter pengarna. Här är det tvärtom. Först kommer pengarna ut och därefter kortet. Fick berättat för mig att om man då inte tar kortet relativt snabbt så sluker maskinen det. Och jag tror det är det som hänt, två gånger. Har tidigare rest runt månader i Både Thailand, Bali och Peru med endast ett kort och aldrig haft några problem. Så nämnde någon innan denna resa, men Jenny är det inte bra om du tar med dig ett extra kort ifall du skulle bli av med det andra? Ha ha ja, just nu är det lite skrattretande och jag bjuder på det. Men när det hände och Malin precis hade anlänt fick jag riktig ångest och hade svårt att sova. Mitt mobila bankid slutade också fungera i samma veva och hade ingen access till några av mina konton att jag ens kunde föra över pengar till Malin för att ta ut. Jag undrade vad det var för mening med detta. Kanske är det bara ren otur eller kanske skulle jag bli en erfarenhet rikare och lära mig att hantera även en sån här situation. Kanske utsattes jag för detta för att lära mig att be och ta emot hjälp. Vill ju gärna klara allting själv. Som jag skrev i ett inlägg på fb häromdagen, det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Vill tacka alla som engagerade sig via fb och meddelande. Framförallt vill jag tacka Malin för stöttning och hjälp med uttag, Moster Maggan för utlåning av pengar och Susanna Wansölin som sammankopplade oss och var så på hugget och undrade hela tiden hur det gick, detta trots två småbarn och Ullaredsresa. Beundransvärt, TACK ❤ Överlag har allting löst sig fint och smidigt. Nytt kort är på väg och jag har fått låna pengar som jag tog ut från Malin innan hon åkte. Som min älskade moster så ofta uttrycker, allting är övergående 🙂

Nu har jag kommit ner i tempo och går i samma sakta takt som balineserna längs med gatorna. Det har varit två känslosamma dagar, inte minst för att jag har läst denna berörande bok. Jag vaknade också tidigt igår morse av att Malin tog avsked då hon skulle bege sig ut till Gili Islands. En känsla av tomhet fylldes i rummet och det där med separation har alltid berört mig starkt när man spenderat mycket tid ihop. En dröm gjorde också sig påmind. Först mindes jag en skön känsla, en återträff med någon jag håller mycket av, men som i nästa sekund förvandlades i vemod då jag i drömmen blev så sviken av densamma. Så det var en tung morgon när jag steg upp igår men jag bestämde mig för att omvandla den. Gick både på yingyogahealing och massage, åt god och nyttig mat, läste och tog hand om mig. Somnade med ett leende på läpparna efter meddelande från någon som är efterlängtad där hemma. Den digitala världen är något jag verkligen uppskattar när jag reser. Möjligheten att hålla kontakten med nära och kära och att de inte är mer än ett meddelande iväg via Whatsapp eller messenger betyder mycket. Och man behöver aldrig känna sig ensam.

Med detta sagt önskar jag er alla en riktigt skön helg, har förstått att vårsolen lyser med sin närvaro. Vi hoppas det fortsätter så!

Kärlek Jenny

 

Ett helt år har gått sen jag slog mig fri!

I tisdags, den första september påminde facebook mig om ett inlägg jag skrivit samma dag förra året. Då slog det mig att det har gått ett helt år sen jag tog tjänstledigt från ICA. Ett år på dagen hade gått sen jag slog mig fri från det arbete och vardagsliv jag inte längre trivdes med. Jag visste vid denna tidpunkt att jag skulle läsa två skrivarkurser på distans, att jag skulle vandra två veckor på ”El Camino” i Spanien, att jag under hösten skulle hyra en liten stuga på Vrångö och att jag skulle delta fyra veckor på ett livsdesignretreat i Thailand i Januari.

Vad jag inte visste var att vandringen skulle leda mig till en längre vistelse i Italien och en djupare vänskap med en man därifrån. Att skrivarkurserna skulle väcka skrivarlusten i mig och ge mig modet att dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser om livet i en blogg. Vad jag heller inte visste när jag under några mörka decemberdagar i mina tankar kritiserade vad fyra veckor på Koh Lanta kunde tillföra mitt liv, var att de skulle ge mig modet att släppa taget om det gamla och säga upp mig från min fasta anställning. Att jag efter livsdesignretreatet skulle fortsätta min resa under två månader till Bali, Ubud, Seminyak, Gili air, Chiang Mai och att jag skulle avsluta min resa på ett Vipassanakloster i norra Thailand. En vistelse som i sin tur skulle leda till att jag skrev en artikel för en inspirerande tidning inom andlig och personlig utveckling. Inte visste jag heller att jag under hela våren skulle få uppleva så mycket kärlek och djup vänskap som lett mig till många skypesamtal, nya tankesätt att se på arbete, pengar, tid och livet. Vänskap som lett mig till Amsterdam och Italien återigen. Att jag skulle fortsätta hyra ut min bostadsrätt och nu bo i en hyresrätt med fantastisk utsikt och solnedgångar vid Göta älv. Att jag idag skulle arbeta deltid på ett spa och träningscenter samtidigt som jag fortsätter att uppfylla mina drömmar och ett friare sätt att leva på. 

Vad jag däremot vet idag är att det är det bästa år jag upplevt i mitt vuxna liv. Jag har fått en starkare tro och tillit till mig själv och till livet. Och kommit till insikt att om jag bara lyssnar på mitt hjärtas röst och är sann mot mig själv kommer livet föra mig rätt. Trots att jag har mindre inkomster idag än för ett år sen känner jag mig i mindre brist på pengar nu och mer fri att kunna styra över min egen tid. Det är viktigt för mig och jag är fast besluten att fortsätta skapa en friare livsstil.

Vad jag också vet är att det inte är helt lätt att göra de förändringar jag har gjort. Ibland har jag känt mig väldigt ensam och tvivlat på mig själv. Jag har gråtit och misströstat men jag har aldrig velat vända om. Något inom mig har gett mig styrkan att ta mig igenom de hinder jag mött på vägen och skapat den tillit jag har idag. Jag har också haft lyckan av att ha en uppmuntrande vänskapskrets och familj. Även om jag därifrån också fått en del frågetecken och oro.

Det finns många jag skulle vilja tacka för att jag befinner mig där jag gör i mitt liv idag. Men det finns framförallt tre. Min älskade pappa som alltid har stöttat mig och inte hindrat mig från att göra mina egna val, även om han inte alltid har förstått dem. Som gett mig friheten att utvecklas så som jag önskar utan att styra mig. Anna Candela, samtalsterapeut och livscoach som funnits med mig under många år, som besitter en otroligt stark intuition och direkt kunde läsa av mig och mitt inre som en öppen bok. Som hjälpt mig att lyfta fram min egen kraft och styrka att våga gå min egen väg. Som varit där när jag tvivlat, som trott på mig och skickat mig på kurser där jag har fått verkliga genombrott. För er som har läst min saga, Nyckeln till frihet, så är Anna den ängel och ljusa energi som jag skriver om i den. Moster Maggan, min underbara moster som alltid har funnits för mig, men som jag först på senare år har fått en riktigt nära kontakt med. Vi förstår varandra och vi kan dela djupare reflektioner om livet och det betyder mycket för mig. Hon är det närmaste en mamma jag kan komma.

Finns det någon du vill tacka?

Jenny

Filosoferar på ett tåg, någonstans utanför Bologna…

Att förändras är inte alltid lätt. Det kräver mycket mod och styrka. Jag besitter det, men ibland vacklar jag och trillar tillbaks i gamla mönster. Det är lättare att förändras när man är i nya sammanhang och med nya människor som inspirerar en. Den stora utmaningen är att våga vara sig själv i situationer med människor som alltid har funnits där och är van att man är och beter sig på ett visst sätt. Som kanske blir obekväma när man agerar annorlunda och ifrågasätter en eller bara sitter tyst. I sådana situationer blir jag också obekväm och osäkerheten hos mig träder fram. Ska man spela en roll och göra andra till lags bara för att tillvaron ska upplevas behagligare för dem? Trots att det inom en själv pågår en kraftig känslostorm? Finns det någon tidsaspekt? Om det bara handlar om några dagar, ska man sätta sig själv i andra rummet då för gruppens skull? Eller ska man alltid vara helt sann mot sig själv i samhörighet med andra? Hur mycket ska man anpassa sig? Jag ställer frågor för jag har ännu inte funnit några svar.

Det är sällan jag hamnar i ovanstående sammanhang. Oftast dras jag till och umgås med människor som är likasinnade. Där samtalen och nyfikenheten på varandra sköter sig självt. Många sådana möten har jag haft under våren och det är fantastiskt när det sker. Energin och kärleken flödar och flow uppstår. Jag älskar flow! Men ibland hamnar jag i konstellationer av människor där jag trevar efter samförstånd i än det ena, än det andra och misslyckas gång på gång. Försöker komma in på djupare samtal och tankar om livet men möts av motstånd. Till slut blir jag tyst och stänger av. Energin rinner av mig och jag får gå undan för att hämta ny. Jag är glad att jag har lärt mig hur jag kan hämta energin inom mig, det kanske är det jag ska praktisera mer av? För något är det jag ska lära mig i dessa situationer. Men ännu vet jag inte riktigt vad.

Alla gör inte en inre eller andlig resa i sitt liv. Några intresserar sig mer för de filosofiska livsfrågorna när de blir äldre och ligger inför döden. Några gör det aldrig. Jag tycker det är synd. Vi har så mycket visdomar och kunskap inom oss att hämta om vi bara tillåter oss att lyssna och avsätter tid att utforska vårt inre. Men det finns lika många verkligheter som det finns människor och ibland måste man bara försöka acceptera. Acceptera att vissa relationer, situationer och sammanhang kanske alltid kommer vara på ett visst sätt, även om man önskar annorlunda. Acceptera att vi är olika och att man inte kan möta alla på det plan man vill. Förändra det man kan och acceptera det man inte kan förändra. Det kan innebära en sorg och är inte lätt alltid, men kanske det enda sättet.

Avslutningsvis vill jag tacka er kära bloggläsare för era kommentarer och uppmuntran till mitt skrivande. Ibland kunde de inte komma mer lägligt. Häromdagen var en dålig dag när jag vacklade, men när jag möttes av alla era fina kommentarer blev jag alldeles överväldigad och tårar trillade nerför mina kinder. TACK för att ni tycker om det jag skriver och TACK för ert stöd i de förändringar jag gör. Jag känner mig stolt och glad över att jag har förmågan att kunna beröra och inspirera er. Och ni ger mig styrkan att våga lova att det en dag kommer bli en bok. Minst en.

Jenny

Eat, pray, love!

Det är med sorg i hjärtat jag idag skriver. Igår fick en av mina bästa vänner här på Bali lämna abrupt. Oförutsedda händelser på hemmaplan gjorde att han var tvungen att åka hem flera dagar tidigare än planerat. Och det kändes tungt, jättetungt. Tyngre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Vi var bjudna på en fest här igår kväll men jag fick ställa in i sista sekunden. Känslorna svallade över och vi grät om vartannat och det fanns ingen hejd på mina tårar. Det är märkligt hur starka känslor man kan få för någon under så kort tid. Samtidigt helt fantastiskt. Det känns som en annan god vän till mig, Karin, uttryckte så väl, ett själarnas möte där kroppen, attraktion eller läggning inte spelar någon roll. Vi möttes i en annan nivå av kärlek. Även om saknaden redan är stor och det är jobbigt, är jag otroligt tacksam för att jag får uppleva denna stora kärlek. Och det känns som att jag har fått en själsvän för livet. Thank you so much Weekhas for entering and enriching my life, I love you and I miss you <3. But we will meet again, soon!

Vill också passa på att tacka Karin Skelton och Daniel Åhgren för er fina vänskap. Den betyder mycket för mig. Jag är glad att ni fortfarande är kvar och att vi har mer tid här tillsammans. Har jag någonsin tvivlat så gör jag det inte längre. Rätt människor och skeenden kommer verkligen min väg där jag befinner mig i mitt liv just nu.

I höstas fick jag ett mejl av en före detta kollega som jag inte haft kontakt med på länge. Hon var så inspirerad av det jag gjorde. Hon frågade mig om jag skulle göra en ”eat, pray, love”-resa likt filmen med Julia Roberts. Den som är baserad på Elizabeth Gilberts bästsäljande biografi med samma namn. Jag log och skrev att ja, kanske inte riktigt så, men något åt det hållet. Men det slog mig häromdagen att min resa faktiskt påminner en hel del om hennes resa. Jag började mitt år med två veckors vandring på, Camino de Santiago, som till slut blev den ”italienska caminon” för mig. Detta då jag vandrade nästan hela tillsammans med en italiensk man. Livsnjutare är vi båda två och det innebar vinstopp och matpauser titt som tätt, sena ankomster till vandrarhemmen och sena middagar. Vi fortsatte njutningen under två veckor i Italien där vi frossade i italienska godsaker och jag lärde mig också en del italienska. Och precis som Julia Roberts, gick jag nog också upp några kg i vikt;) Livsdesignretreatet i Thailand kan på ett sätt liknas vid ashramet i Indien, där jag fick lära mig visdomar och verktyg för att hantera taggarna i livet. Och nu befinner jag mig på denna vackra och magiska plats på Bali, där jag får uppleva så mycket kärlek och spännande möten.

Bali är en väldigt andlig plats och förutom yoga och meditation erbjuds här otaliga former av coachning, healing och spirituella workshops. Är du intresserad av att veta mer om det som finns kan jag tipsa om följande sida: balispirit.com. I filmen besökte Julia en helig man vid namn Ketut här. Han finns kvar, men enligt många har det blivit en riktig turistfälla efter filmen. Mötet är inte längre genuint och kretsar mest kring business. Jag blev istället rekommenderad att träffa en indisk man som sysslar med ayurvedisk astrologi. Vedisk astrologi är den indiska vetenskapen som studerar kombinationer av olika typer av påverkan planeter och stjärnkroppar har på människors liv. Den skiljer sig starkt från den västerländska astrologin. Vedisk astrologi är lämplig för att analysera individens liv, det förflutna, framtiden, karma, dharma, hälsa, karriär, utbildning, partner, familj, barn, finanser mm. Och den kan göra ganska noggranna förutsägelser om möjligheterna framöver.

Den här indiska mannen pratade om vem jag är som person, var jag står och vart jag är på väg. Han hade förvånansvärt rätt. Det var som om han bekräftade det jag själv redan känner, vet och vill. En vän till mig besökte honom dagen efter och var lika förundrad. Vi fick båda möjliga utfall under ett års tid och det ska bli spännande att se om det kommer bli så. Vi har alltid en fri vilja att styra vårt liv, men de utfallen jag gavs, var precis så som jag vill styra mitt liv 🙂 Oavsett om min resa är lik eat, pray, love så är det en fantastisk och livsförändrande resa. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet för allt och alla jag får möta och ser med spänning fram emot kommande äventyr.

Namaste 

Kärlek och tacksamhet

Jag anlände sent hem igår på ön och vi var bara tre som skulle av båten. Det var mörkt och blåste kallt. Jag drog upp jackan så långt jag kunde för att inte frysa och började gå mot stugan. Men samtidigt slogs jag av ljuset och det kändes som om något iakttog mig. Jag stannade upp, vände mig om och tittade mot himlen. Där var den, fullmånen. Slående vacker med sitt fängslande sken. Så stod jag där, alldeles stilla några minuter och beundrade den. Det är något magiskt med fullmånen. Teorier visar på att vi är många som kan bli uppe i varv vid fullmåne, känslofyllda och få svårt att sova. Så gick jag sakteliga hemåt och förundrades över hur något så naturligt som månen kan påverka en så starkt och få en att känna så mycket.

Väl hemma tog jag för första gången på en vecka en riktigt varm dusch. Det har varit problem med varmvattenberedaren så jag har duschat mer eller mindre kallt det senaste. Men hyresvärden hade nu löst det när jag var borta. Jag fylldes av ytterligare glädje och kom på mig själv att stå där i duschen och le. Ute kunde jag höra vinden vina och det kändes lyxigt att få stå inne i stugan under varma strålar.

Jag satte på mig myskläder och kröp upp i soffan under filten med en kopp te. Men det saknades något. Jag fick en stark lust att lyssna till Ronan Keating. På vandringen satt vi en kväll, spelade gitarr och sjöng till ”Father and Son”, ”Baby Can I Hold You” och andra sköna låtar. Jag har alltid gillat hans röst och de covers han gjort.

Väl tillbaks i soffan kunde jag höra hur ”When You Say Nothing At All” spelades ifrån högtalaren. Tårar började trilla nerför mina kinder. Det var glädjetårar. En känslostorm av kärlek och tacksamhet fyllde mig. Jag är 36 år och singel men långt ifrån ensam. Kärleken till livet och till mig själv är starkare än någonsin. Jag är så tacksam för min familj, alla underbara vänner och människor jag har tillgång till i mitt liv. Alla äventyr och upplevelser jag har fått vara med om och kommer att få ta del av.

Stort tack!