Jag har druckit själens vin-Ayahuasca!

 För drygt ett år sedan när jag var på väg hem från Thailand bestämde jag mig för att jag ville lära mig spanska och att min nästa långresa skulle gå till Sydamerika, en dröm jag haft i många år. Jag visste inte riktigt i vilket land jag ville plugga, men när jag en tid därefter blev presenterad för romanen, ”A Shaman in Stilettos” visste jag. Boken som är Anna Hunts själupplevda resa fängslade mig totalt och jag blev fascinerad av hennes, framförallt inre resa och spirituella upplevelser. I Annas berättelse får man följa henne som 30-åring när hon tar en paus från sin rika pojkvän och sitt glamorösa jetsetliv som kändisjournalist i London och beger sig mot Peru. Hon har allt som många gånger i vår västerländska och materialistiska värld utåt sett kan klassas som en lyckad tillvaro, en lovande karriär, en rik och snygg pojkvän, fint boende och hon är omsvärvad av lyxiga champagnetillställningar, dyra bilar, skor och kläder. Men hon är djupt olycklig och lider sen många år av stressmage. Tre månader i Peru förändrar däremot hennes liv. I vildmarken i Amazonas djungel möter hon en karismatisk shaman som vid allra första mötet tveklöst säger till henne:

– You are not going back to your old job or your boyfriend Anna, you are here for a reason.

Den talangfulla shamanen helar hennes magbesvär och får henne att se världen ur en helt ny synvinkel. Hon kommer närmare sig själv och med hjälp av honom och drycken Ayahuasca, även kallad ”själens vin”, hittar hon sin rätta väg och sanning i livet. Och idag hjälper hon själv människor och håller i shamanska workshops och retreats världen över.

 Efter att ha läst hennes bok blev jag väldigt nyfiken, inte minst på Peru, men också på Ayahuasca. Det är en psykadelisk brygd av olika växtinfusioner och en av de mest mystiska och helande drycker som människan känner till. Den var och används fortfarande som ett hjälpmedel för att läka, särskilt om man lider av fysiska obalanser eller psykiska besvär. De många inhemska stammar som traditionellt har använt denna brygd i årtusenden, menar att den öppnar upp för en dold verklighet och hjälper till att kommunicera med universum, växter, döda, goda, onda andar. Det är en magisk resa genom och bortom tid, dina glömda minnen och den kan även ta dig till andra dimensioner. Denna resa kan ge ökad livslust, en befriande känsla/vetskap om liv efter döden, bota alla sorters missbruk, depressioner, stressrelterade åkommor, lära dig förlåta och få klarhet över saker och ting. I skolan i Cusco fick vi se en tre minuter lång film om hur vetenskapen förklarar vad som händer i hjärnan när man dricker Ayahuasca och hur drycken kan hjälpa till att bota till exempel rädslor eller fobier. Se den här: https://m.youtube.com/watch?v=EDYctenkgJo.

Vanligt när man dricker Ayahuasca är att man kräks och inte bara fysiskt, utan man spyr rent sagt ut gamla smärtsamma minnen, negativ energi och barndomstrauman. Det är en form av såväl fysisk som psykisk rensning och den kan även komma andra vägen eller genom gäspningar, rapningar, skakningar etcetera. Vissa menar att du i en Ayahuascaceremoni kan få samma effekt som fem års terapi.

 Jag har jobbat mycket med mig själv genom åren och känner mig mer eller mindre fri från mina barndomstrauman. Men jag älskar personlig utveckling och är ständigt nyfiken på att lära mig mer om mig själv, andra, världen och få en större förståelse för hur allt hänger ihop. Sen jag var liten har jag alltid filosoferat mycket och haft en känsla av att ”det måste finnas något mer”. Och med det menar jag mer än det vi kan se för blotta ögat och ta in med vår medvetna del av hjärnan. Och de två senaste åren har jag börjat lyssna mer till mitt hjärtats röst och intuition och låtit det styra mitt liv. Vilket också har resulterat i att jag upplever mig ha ett större flow i livet och känner en starkare tilltro, frihet och glädje än någonsin. Jag tror inte att det är en slump att jag hamnat i Peru eller mött de människor jag gjort på denna resa. Det känns som det finns en större mening med det hela och jag har redan fått flera nya insikter om mitt liv. Kanske kan jag inte se eller förstå hela bilden nu men jag är säker på att det kommer ge sig med tiden. De vise säger att om/när det är dags att dricka Ayahuasca så kallar hon dig. Och jag tror det är sant. Innan jag läste boken ”A shaman in stilettos” hade jag aldrig hört talas om Ayahuasca och skulle aldrig komma på tanken att ta någon, som i delar av västvärlden tyvärr klassificeras som en psykadelisk ”drog”. Men efter att ha läst boken fick jag en stark känsla av att detta är något som jag ska genomgå. Innan jag åkte till Peru kontaktade jag Anna Hunt och fick lite tips om säkra ställen att åka till. Jag bokade inget innan jag åkte och kände på mig att det kommer lösa sig längs vägen. Men när jag väl i Peru gjorde fler efterforskningar förvånades jag av att det var så populärt att många retreats redan var fullbokade i månader framöver. Till slut fick jag en plats på Dreamglade, cirka en timmes bilfärd ifrån Iquitos inne i djungeln. Vackert belägen vid en liten sjö ligger denna magiska plats där jag nu har genomgått tre ceremonier med Ayahuasca. Och det är en av de mest skrämmande, spännande, känslosammaste och häftigaste upplevelser jag haft i mitt liv.

Precis som många andra som deltagit i Ayahuascaceremonier har även jag svårt att beskriva och förklara hur det går till och vad det är man upplever. Det är högst personligt och individuellt och den ena historien är inte den andre lik. Sammanfattningsvis har jag rensat ut negativa energier, upplevelser och känslor som troligtvis suttit fast i det undermedvetna och den processen är smärtsam, men otroligt befriande efteråt. Jag har sett färgglada och starka mönster som påminner om att titta in i ett kaleidoskop och stundtals kändes det som jag befann mig i en värld likt den i filmen Avatar. Jag har gått igenom tillstånd av mörker, rädsla, sorg, glädje, eufori och äkta kärlek. Det vackraste och mest rörande av allt var när jag återförenades med min bortgångna mamma, mormor, farmor och ytterliggare en kvinna som stod nära vår familj, tant Karin. Jag fick också visioner och insikter om min väg framåt och det ska bli spännande att se om/när de visionerna kommer besannas.

 Ceremonierna hölls av en kvinnlig shaman, Estella Pangosa Sinacay, som har ett rykte om sig att vara mycket begåvad och hon började ta del av de shamanska traditionerna redan som tonåring. Assisterade gjorde Stacey som grundade Dreamglade för åtta år sedan och hans kompanjon, Drew. Fanns det en tillstymmelse av rädsla eller om någon kände obehag under ceremonierna var de direkt vid ens sida. I början av min första ceremoni tog det inte lång stund innan jag kände av Ayahuascans effekt och det gjorde mig rädd. Stacey lugnade mig, sa till mig att det inte finns något att vara rädd för och att jag är trygga händer. Och det var precis vad jag kände när han tog min hand. Han växte för mitt inre och jag upplevde han som ett stort berg, omöjligt att rubba. Aldrig i mitt liv har jag känt av en liknande trygghet från någon. Och jag utbrast spontant:

– Wow, you are such a strong man. Varpå han med glimten i ögat svarade;

– Well Jenny, I guess you say that to all the men…

 Jag hörde hur det fnittrades runt omkring mig och jag kunde inte låta bli själv. Och det var något jag gillade starkt med Dreamglade, ett klimat med mycket värme och humor där man kan vara sig själv fullt ut. Även bland oss nio deltagare var det en god och lättsam stämning och vi berörde och delade många intressanta samtalsämnen under vår vistelse tillsammans. Energinivån var hög och samhörigheten stark. Som om det var menat att just vi nio skulle vara på samma plats samtidigt. Vi hängde även tillsammans några dagar efter retreatet i Iquitos och jag vet att jag kommer ha vidare kontakt med några av dem.

Blir du nyfiken att veta mer om Dreamglades arbete och hur deras ceremonier går till, kika in här: http://www.dreamglade.com

Jag är nöjd och glad över att jag vågade prova Ayahuasca och det är en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan. De shamanska healingmetoderna har gett mig ytterligare nya perspektiv på livet. Är du intresserad av att prova så gör din efterforskning väl, precis som inom andra områden finns det också inom shamanvärlden en hel del skojare som endast är intresserad av dina pengar. Ta också i beaktande att det kan innebära riktigt tufft, men befriande arbete, framförallt om du inte har arbetat så mycket med dig själv tidigare. Det är som vår eurovision-vinnare Loreen sa i en intervju i Expressen, 25/8 2015:

– Du kan inte ljuga för dig själv när du tagit Ayahuasca och det kan vara väldigt jobbigt. Ignorance is bliss, som det heter. Det är så sjukt behagligt att leva i sin bubbla. Personlig utveckling är tough shit. Det händer att folk skiljer sig eller helt byter bana efter sådana ceremonier. Du får verkligen perspektiv på dig själv, säger Loreen.

Kärlek Jenny

Från strand, surf och yoga till spännande djungelliv i Amazonas!

 Sitter i detta nu på Karma Garden, ett organiskt café i Iquitos och har precis intagit en sen lunch. Belägen vid Amazonfloden är Iquitos den största staden i regnskogen Peru. Det går endast att ta sig hit via flyg eller båt och är en knytpunkt för att utforska det spännande djurlivet i Amazonas. Och det är precis vad jag har gjort de senaste fyra dagarna. Detta efter att ha haft en härlig strand, sol och badvecka i Mancora. Där provade jag på att surfa, tog yogaklasser med utsikt över havet, festade till det två kvällar på galna Loki hostel med en studiekamrat från Cusco, Sanne och två goa tjejer från Australien, Melissa och Jaime. Jag  fyllde även på med några timmars privata spansklektioner med energirika Luz. Bekvämt nog kom hon upp till mitt hostel, Kontikki, högt beläget med fantastisk utsikt över havet och Mancora. Jag deltog även i hennes grymma zumbapass och jag älskar att röra mig till rytmen i latinoamerikansk musik. Den fyller mig med glädje och energi och jag lever ut ohämmat. Melissa och Jaime tycker jag passar för en latinoamerikansk livsstil och de kanske inte har fel. En dröm jag har kvar att uppfylla är att åka till Costa Rica och Kuba och dansa dagarna långa. Jag vill också utveckla min spanska mer och kunna prata obehindrat. Jag tar mig runt bra med spanskan och kan göra mig hyfsat förstådd. Många blir imponerade av hur mycket jag lärt mig på endast fyra veckor men jag är långt ifrån flytande. Jag får tänka efter när jag ska kombinera meningar och dåtid har jag svårt för. Men jag försöker varje dag att prata spanska och tar till med engelskan när jag inte blir förstådd eller förstår. Ibland får jag kombinera språken med kroppsspråk då det är långt ifrån många som pratar engelska här. Efter att ha kelat med de underbara djuren på ett rescuecenter i Amazonas är jag också intresserad av att kombinera en kommande dansresa med volontärarbete med djur, framförallt apor. Älskar de små lekfulla och nyfikna liven, kanske för att de påminner lite om mig själv. Så vem vet, en kombinerad dans, volontär och spanskkursresa kanske väntar nästa år?

I Mancora fortsatte jag också att äta gott och ni som har sett bilderna från min facebook har förstått detta. Jag blev stammis på Monkey café och lärde känna ägaren där, José. Han berättade att han lärt sig göra sina desserter efter recept från hans vän som driver en femstjärnig restaurang i Israel. Och jag undrar om hans chokladsufflé inte var snäppet bättre än den jag åt i Lima. Framförallt hade han helt klart det bästa kaffet jag druckit i Peru, bönor från norra Peru som han rostar och brygger i en italiensk, dyr kaffemaskin. Kaffet som serveras här på hostel och restauranger i Peru är många gånger snabbkaffe och inget vidare tyvärr. Är du en riktig kaffemoster skulle jag nästan rekommendera dig att ta med ditt favoritkaffe om du planerar en resa hit.

Det enda jag inte gillade med Mancora var alla myggor som älskar mig och de sätter sina spår på framförallt mina ben. Tyvärr är det inte ömsesidigt men de verkar ha svårt att förstå det och envisas med att tränga sig på. Likt vissa av männen. Enligt spanskläraren Luz är de flesta surfinstruktörerna ”bricheros”, män som lever på att charma kvinnor för att få sex och ser till att de betalar för deras mat och dryck, ett ord vi fick bekanta oss med redan i skolan i Cusco för att kunna urskilja och undvika dem.

Jag försöker ta mig en stund emellanåt och reflektera över och smälta allt som händer och påminna mig om att jag faktist befinner mig långt hemifrån i vackra Peru. Det är svårt att förstå ibland när man är mitt uppe i alla allt som händer men de stunder jag väl gör det fylls jag av spänning och lyckorus. Och det känns skönt att få ner en del av mina tankar och upplevelser i ord här på bloggen. Men upplevelserna är många och det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om men tiden springer iväg och det är sällan jag tar med mig min ipad på mina utflykter. Ibland önskar jag att jag hade haft en behändig liten inspelningsapparat där jag skulle kunna prata in mina upplevelser i stunden och därefter koppla upp det till ett skrivprogram för omvandling till text. Har hört att det ska finnas. Är det någon som känner till det får ni gärna kontakta mig. Wifiuppkopplingen är inte heller alltid så bra och här i Iquitos är den extremt långsam. Så tyvärr blir det här inlägget utan bilder. Men jag har laddat upp på facebook för er som vill se.

Kontrasterna är stora och efter ett skönt och behagligt strand, sol, bad, fest och träningsliv befinner jag mig nu alltså i Amazonas där jag har levt primitivt djungeliv, fått se och lära mig om vilda djur, plantor och växter i fyra dagar. Jag bokade inget innan jag anlände till Iquitos då jag har lärt mig att det är mycket mer prisvärt att boka utflykter på plats. Redan i taxin från flygplatsen försökte chauffören sälja in turer till mig. När jag begav mig till stortorget efter att ha checkat in i mitt hostel var det ännu flera försäljare som sökte min uppmärksamhet och det blev nästan lite irriterande. Det märks att det är lågsäsong och att de konkurrerar om försäljningen. Flera av turerna som erbjöds upplevde jag som mycket turistiska där man skulle besöka djur i fångenskap och bo i bekväma lodger med pool och alla bekvämligheter. Jag var mer ute efter att komma nära den vilda naturen och djuren och uppleva det riktiga Amazonas. Och till slut fastnade jag för agenturen ”Amazonian untamed”. Och jag fick precis det som jag önskade. Tillsammans med fyra fransktalande turister fick jag bo på en enkel lodge i närheten av en by, Fatima, cirka två immars puttrande färd ifrån Iquitos med en långsamtgående träbåt. Detta till en kostnad av 1500 kr för tre nätter och fyra dagar där boende, mat och alla utflykter är inkluderade. Mindre än hälften av kostnaden jag hittat på nätet tidigare.

Redan samma förmiddag när vi anlände blev vi försedda med stövlar och begav oss ut till fots för att upptäcka närområdet kring lodgen. Vi  behövde inte gå långt förrän vi uppe i ett träd fick syn på världens minsta apa, dvärgsilkesapan som inte blir större än 15 centimeter. Så söt! Precis utanför lodgen växer också kakaobönor och bananer. Vår ena guide, Ronaldo, högg med sin macheta ner en planta som visade sig ha stora avlånga rötter, yucca, en hälsosam potatis och en av de vanligaste sorterna i Peru. Och inte bara det, utan mycket god också. Lite mjöligare i konsistensen.

Efter vår lunch som bestod av färska grönsaker, ris och nyfångad havskatt begav vi oss ut med båt för att beskåda och simma med rosa delfiner. När vår guide sa att vi skulle bada i Amazonas ryggade jag först tillbaka. Inte hade jag i min vildaste fantasti tänkt att jag skulle hoppa i och simma i samma vatten som anacondor, alligatorer och pirayor. Men när guiden orädd hoppade i var inte jag och de andra sena med att hänga på. Jag kan dock inte påstå att jag simmade med delfiner då de höll sig på avstånd, skulle snarare kalla det att jag simmade med fransmän 🙂 Vattnet var otroligt skönt och lagom varmt och kändes ovanligt mjukt mot kroppen. Som om man var ett med floden och jag kände mig otroligt harmonisk efter. Det är något magiskt med Amazonas och energinnivån är hög. Vi beskådade solnedgången som speglade sig så vackert i den blanka floden och för en stund kändes det som tiden stod stilla. Jag kunde inte komma på ett bättre ställe att vara på.

Samma kväll efter middagen begav vi oss ut med fickklampor i mörkret för att upptäcka djuren som jagar nattetid. Alldeles intill lodgen såg vi en stor, luden tarantel, fågelspindel, som letat sig fram ur sitt gömställe i ett träd. En av sönerna i familjen som äger lodgen kallade honom för Goliat och sa att det var hans vän. Tydligen befinner han sig vid samma träd varje kväll. Fågelspindlar är i stort sett ofarliga för människor men personligen har de för många och ludna ben för att jag skulle vilja komma dem alltför nära. Däremot fanns det andra stora spindlar på träpelarna runt lodgen som vi skulle försöka undvika att bli bitna av. Fransmännen hade även sett en på sin toalett. Tur i oturen hade jag ingen egen toalett men jag lyste febrilt med min ficklampa runt i mitt sovrum innan jag kröp ner under mitt myggnät. Det fanns ingen elektricitet där vi bodde så kvällarna lystes upp av ljus och fotogenlampor och maten lagades över öppen spis. Det var väldigt mysigt och romantiskt men också svårt att upptäcka om något ovälkommet djur krupit sig in i ens rum. På vår kvällsutflykt fick vi också se en slags kobra på nära håll. Lodgeägaren ropade högt genom mörkret:

– Snake, snake!

Vi rusade dit. Där stod han helt orädd med ett rejält grepp om ormens huvud, endast iklädd en handduk om höfterna och sandaler på fötterna. Som om det var hur naturligt som helst, vilket det säkert var för honom med. Han förklarade att han upptäckt den då när den var på väg för att söka föda bland hans kycklingar. Vi fick möjlighet att hålla kobran om vi ville men jag undvek det. Hade ogärna velat bli biten och hamnat på sjukhus min sista tid i Peru. Men några av fransmännen visade sitt mod.

Vi sov i enkla träsängar på madrass och ett tunt lakan omgivna av myggnät. Somnade till djungelns och djurens läte som letade sig in genom de tunna väggarna. Trodde först inte att jag skulle kunna sova på grund av alla ljud men vande mig och till slut blev lätena till rogivande musik. Vi gick upp innan soluppgången så vi blev tidigt trötta och när mörkret fallit fanns det inte mycket att göra. Förutom några kissepauser och kliande myggbett på nätterna sov jag hyfsat bra.

Dagarna fortsatte med djungelturer till fots och med båt. Den mest spännande turen var när vi begav oss till en öde campingplats mitt i djungeln, i närheten av byn Fatima och precis intill Amazonasfloden. Där skulle vi övernatta i en vindskyddsliknande byggnad på en obefintligt tunn madrass med endast myggnät runt. Våra guider gjorde upp eld och vi åt  med händerna av hopplockade grönsaker och kokt ägg på bananblad. Himlen öppnade sig när mörkret fallit så iklädda våra regnponchos och stövlar begav vi oss ut i natten. Vi såg de största paddor jag någonsin sett, skorpioner, fågelspindlar och insekter. Väl tillbaka till campingplatsen skojade jag om vi inte skulle ta oss en tur med båten i mörkret. Jag hann inte mer än att säga det förrän vi satt i båten. I tysthet paddlade våra guider ut oss i mörkret. Vi hade våra ficklampor släckta och endast vackra eldflugor lyste upp vår väg. Vår ena guide, Benjamin, gjorde läten för att kalla till oss alligatorer. Och plötsligt stannade han båten och klev i floden. Endast 1.60 hög, 38 i skor och runt 70 år i ålder är han den mest orädda och galna människa jag träffat och så passionerad i sitt yrke. Vi väntade i olidlig spänning i båten och alla var knäpptysta. Kändes som jag befann mig i en film och hade svårt att tro att det var på riktigt. Mitt hjärta bultade hårt och jag var lite rädd att något där ute skulle sluka honom. Men nej, tillbaka till båten kom han helt oskadd med en liten alligatorunge och en meterlång kajman som han plockat upp med bara sina händer. Helt otroligt! Jag höll den lilla alligatorn i mina händer och undrade om inte hans mamma nu var arg. Benjamin viskade i mitt öra:

– Yes I think so, I saw her big red eyes out there too.

Ja, det är minst sagt ett spännande liv jag lever här i Peru och nu är det dags för mitt sista äventyr innan hemfärd. Och jag undrar om inte det kommer bli det största och mest omvälvande äventyret. Det återstår att se. Jag ska delta i ett shamanskt healing och retreatcenter i en vecka och ta del av det spirituella livet. Jag har läst om detta innan jag åkte och detta är en av anledningarna till varför jag valde att åka just till Peru. Det känns lite pirrigt och jag vet inte riktigt vad jag har att vänta men det ska bli mycket intressant. Mer om detta i nästa inlägg.

Önskar er en riktigt bra start på veckan!

Kram Jenny

Foton och upplevelser från Sacred Valley och Inkaleden…

Godmorgon världen! Måndag morgon. Ny vecka, nya äventyr. Befinner mig just nu tillbaks i Cusco på ett hostal sen i lördags. Skolan är slut och jag har flyttat ut från min peruvianska familj. Två härliga veckor med naturen som granne har passerat sen jag skrev sist. Det började med att jag tillsammans med fem andra och en lärare begav mig till Sacred Valley för att studera och göra utflykter under min sista studievecka. En möjlighet som skolan erbjuder oss elever att göra kostnadsfritt. Vi flyttade in hos en mycket gästvänlig familj som driver ett Hostal, Yunza backpackers, i en liten by, Yanahuara. Klimatet är mycket varmare i dalen så kunde vandra runt i deras lummiga trädgård endast iklädd shorts och linne och beundra de ståtliga bergen och det gröna landskapet som boendet omger sig med. Det kändes helt rätt i kropp och själ att vara där, tyst och lugnt, möjlighet att andas in frisk luft och slippa alla människor, avgaser och trafik i Cusco för ett tag. Jag blev förvånad hur få som anmälde sig till detta fantastiska erbjudande. Det blev helt klart den bästa studieveckan sen jag anlänt i Peru.  På förmiddagarna pluggade vi spanska och på eftermiddagarna gjorde vi utflykter. Vi besökte bland annat ”Salinas de Maras”, saltgruvor uppe i bergen där de framställt salt sedan innan Inkatiden. Vägen upp dit gick genom ett bondlandskap och vi stötte på åsnor, grisar, höns, hundar och katter. Och en och annan inkaklädd bonde i hatt och härliga färger. En annan dag tog vi en minivan högt upp längs en serpentinväg till Muray, ett centrum där inkafolket bedrev experiment med växtodlingar på olika höjder. Det liknar en amfiteater till utseende.

  Vi gjorde också ett miniäventyr till fots i närheten av vårt boende och jag fick lite försmak av Inkaleden. I ca 1 timme gick vi högt uppåt för ett berg. Enastående utsikt men det var en smal stig vi vandrade på och jag fick lite svindel. Blev tvugnen att stanna en stund medan de andra fortsatte upp för ytterliggare en brant. Eftersom jag har en viss höjdskräck blev jag rädd att jag tagit mig vatten över huvudet som anmält mig till Inkaleden där högsta punkten är över 4200 meter! Jag frågade vår lärare Riccardo om stigarna på Inkaleden är lika smala som den vi gått på men han försäkrade mig om att de är mycket bredare.  En mer behaglig vandring var när vi begav oss längs en järnväg där tågen inte går oftare än två gånger per dag. Målet med denna vandring var att besöka en Cervezeria där de serverade Chicha, majsöl, i olika smaker. Trots olika tillsatser av frukt och kryddor lämnade  drycken en bitter eftersmak och inget jag önskar dricka igen. Nu är inte jag någon öldrickare precis men jag tror att de övriga höll med och istället föredrar Cusquena, en ljus lager som är mycket populär i Peru. Såg att den fanns på systembolaget så får nog bli en och annan i kommande sommarvärme när jag vill återuppleva minnen från min svunna Perutid. Ett annat fysiskt minne jag kommer bära med mig hem är två smycken gjorda i Chakana, Inkakorset, en stark symbol för de gamla kulturerna i anderna. Vid ett besök i den enda staden från Inkatiden som fortfarande är bebodd, Ollantaytambo, inhandlade jag dessa. En blå och en turkos. Den blåa färgen sägs bland annat att hjälpa till att minska ens rädsla och jag tyckte den var passande att bära på Inkaleden. Den turkosa har en ännu starkare kraft enligt smyckestillverkaren och hjälper till att dra ifrån sig negativ energi och obalans.   Förutom att smyckena var väldigt vackra hade även handlaren en tilltalande energi. Jag och Laurianne pratade en stund med honom och han frågade märkligt nog om vi var syskon. Vi skrattade och tittade på varandra. Dels är vi från två olika länder men vi ser också väldigt olika ut. Laurianne har mörka drag och jag ljusa. Men vi klickade tidigt och har en god personkemi och efter att ha umgåtts i flera veckor har vi lärt känna varandra väl. Vi är ju lite galna båda två och våra smeknamn är loca ett och två, men vem vet, vi kanske har varit syskon i ett tidigare liv? 

På kvällarna spelade vi jengua eller kortspel, unnade oss lite vin, öl och lekte med familjens glada och galna lilla hund, Muneca. En kväll satt vi ute och grillade marshmallows framför brasan. Hög mysfaktor.

Näst sista dagen i Sacred Valley kom en Shaman till vårt boende och vi fick delta i en shamansk ceremoni där vi offrade till Pachamama, moder jord och vi fick lägga önskningar för ett år framåt. Jag är nyfiken på att lära mig mer om den shamanska traditionen och håller på och undersöker var det finns shamanretreats.

 Sista dagen och innan hemfärd till Cusco besökte vi ett lyxigt hotell och spa, Inca Royal, där vår lärare Riccardo arbetat tidigare. Vi simmade, badade bubbelpool och jag la mig att torka under solens strålar. Till min lycka fick jag veta tidigare i veckan att de skulle ha pingisbord också och jag trissade upp Riccardo att jag skulle vinna över honom. Det trodde han nog aldrig och var inte helt glad när vi lämnade stället 😉 Tycker verkligen det är kul med pingis och när jag en dag skaffar ett hus vill jag ha ett spelrum med pingisbord!   Vi asvlutade dagen med ett besök på Pisac marknad där jag prutade till mig en äkta silvering med alla chakrans olika färger representerade. Precis som med min tatuering blir jag väldigt glad när jag ser den och den känns rätt på mitt finger.

Väl tillbaks i Cusco var jag glad över att se familjen igen och framförallt min lilla älsklingshund Mizo. Ena sonen i familjen sa att Mizo hörde mig redan när jag var på väg uppför trappan mot ytterdörren och hoppade av glädje. När jag på söndagen gav mig in till centrum av Cusco för att förbereda mig inför Inkaleden med att hyra ryggsäck, sovsäck, stavar och sovsäcksunderlag kände jag mig olustig. Allmänt irriterad på alla människor och försäljare men jag tror också det var en känsla av nervositet inför vandringen. Så hela eftermiddagen kelade jag med Mizo och kärleken från honom gjorde mig lugn. Innan jag la mig mediterade jag och bad om hjälp och styrka inför vandringen och somnade gott.

Tidigt måndag morgon blev jag upphämtad i Marcavalle och Laurianne anslöt vid skolan. Vi väntade spänt vid Plaza San Fransisco vilka ffler personer som skulle ansluta till vår grupp. Det visade sig vara ett roligt gäng bestående av tre argentinska kvinnor, två spanjorer, en spanjorska och en amerikanare med italienskt ursprung. Vi fick vänta länge på att byta buss som skulle ta oss till startplats. Vårt reseföretag, Cusco Explorer, inväntade tre till som tyvärr blivit magsjuka och fick ställa in. Och ja, det här med magsjuka är nog något man får ställa in sig på att få vid något tillfälle här i Peru. I Sacred Valley var det tre av sex stycken som var magsjuka och förutom jag har flera studenter varit det under studietiden i Cusco också.  Väl på plats presenterade våra två kvinnliga guider sig för oss och vi fick presentera oss för varandra. Vi organiserade oss, tog ett startfoto och passerade den första kontrollstationen där vi fick visa vårt pass och biljett. Eftersom de flesta i gruppen var spansktalande blev det mycket spanska och guiderna var inte jättebra på engelska så det blev bra språkövning för oss. Men vi förstod att ord och uttal mellan Spanien, Argentina och Peru är olika, så det blev en härlig mix.

Första dagen gick smått uppför men överlag inte speciellt ansträngande. När det var dags för lunch hade våra bärare som alltid ligger steget före och som bär all tälturustning, mat, gasol, stolar och bord slagit upp ett tält för lunchsevering. Redan första dagen var jag imponerad av deras matlagning och framförallt med tanke på att de anpassade matlagningen även till mig och en annan tjej som också är vegetarian. Vi fick allt från vegetarisk lasagne till färska grönsaker med quinoa med krämig ostsås, sötpotatis, risgryta, sparrissoppa och annat smakrikt. På eftermiddagarna innan middag serverades vi popcorn, te och kakor. Frukostarna var också fantastiska, omelett, bröd och gröt. En morgon överraskade de med att ha bakat en tårta. Helt otroligt vad de kan få till i ett campingkök! Och att de orkar bära allt är en gåta. Deras ryggsäckar väger runt 20, 30 kg och de småspringer fram, flera med endast sandaler om fötterna. Själv bar jag runt fem till sju kilo och det var tungt nog.

 Något jag inte imponerades av var min sovsäck. Trots att jag hade mycket på mig frös jag de två första nätterna och underlaget var hårt att sova på. Så mycket sömn kan jag inte påstå att det blev mycket under resan. Vi sov två och två i små tält. Vi väcktes redan vid 5.30 på morgonen och bärarna serverade oss cocate för att vakna och få energi innan frukost. Vi hade också cocablad med oss som vi tuggade och la under läppen som en snusprilla och behöll under så under någon timmers vandring. Det ger energi och det blir lättare att andas på hög höjd. Jag hade även med mig några cocakarameller som alternativ, lite sötare och godare att ha i mun. Jag fick också tips om att lägga cocablad i skorna för att motverka smärta och skavsår. Och jag lyckades inte få ett enda, om det var tack vare cocabladen är svårt att svara på. Mina skor är ingångna sen innan och det är nog det viktigaste. Jag är glad att jag har varit så pass länge i Cusco och anpassat mig till höjden för vår yngsta deltagare som nyss anlänt till Peru hade svårt att andas vid den höga höjden och fick huvudvärk.

 Andra dagen var tuff. Hela dagen bar det uppför och det blev många stopp för att hämta andan och njuta av omgivningen. Vattenfall, slingriga skogsstigar, vackra, färgsprakande blomsterbuskar och träd, hundar, katter och lamor. Och utsikten när man kommer upp en bit är svårslagen. Jag säger som vår amerikanare i gruppen:

– Wow, dude, that is amazing!

 En väldigt passionerad kille som oavsett om det gällde mat, insekter, utsikter, språk, kortspel, historia eller kultur alltid lyssnade uppmärksamt och kommenterade lyriskt över saker och ting. Ibland var det svårt att inte låta bli att skratta åt hans kommentarer som var mycket amerikaniserade och han bjöd på en härlig energi. Han sa själv att hans passionerade sida måste komma ifrån hans italienska ursprung. De övriga i gänget bidrog också till en god stämning och det blev mycket skratt. Varje kväll spelade vi kortspel och favoritspelet kom att bli, culo (skitstövel). Men det blev inga sena nätter, runt 21, 22 kröp vi ner i sovsäckarna.  Vi hade överlag tur med vädret, det var för det mesta växlande sol och moln, perfekt vandringsväder, inte för varmt och inte för kallt. Under lunhcen andra dagen fick vi vara med om en rejäl regnskur men då satt vi inne i ett tält. Likaså på kvällen när vi var framme vid vår campingplats. De enda som inte lyckades undvika regnet var de tre argentinska tjejerna som anlände sist. De hamnade mitt i regnovädret och trillade tyvärr flera gånger på vägen ner för hala stentrappor. Jag halkade också en gång på vägen ner men landade lyckligtvis mjukt på min ryggsäck. Stavarna hjälpte att hålla balansen och det kändes säkrare  med dem. Något att rekommendera ifall du ska vandra Inkaleden.

 De flesta anser att dag två är den tuffaste dagen men jag undrar om inte dag tre var svårast för mig. Då bar det brant nerför stentrappor under två timmar efter lunch. Jag var trött och det kändes rejält i knäna, framförallt i mitt högra som jag skadat i en skidolycka för några år sen. Och har man dåliga knän är inte Inkaleden att rekommendera. Jag märkte också att jag kände av höjdrädslan mer när jag gick nerför än uppför. Men överlag så var det få gånger jag var rädd. Bergens magiska skönhet och känslan av att vara ett med naturen tog över rädslan. Några enstaka tillfällen när jag passerade smala kurvor och det var stup rakt ner blev jag lite rädd. Då tryckte jag mig längs bergsväggen och skyndade snabbt förbi. Vi fick också höra att en kvinna för två år sedan hade missat en kurva och trillat nerför ett stup. Hon hade trixat med sin musikspelare och missat kurvan. Varför man väljer att lyssna på musik när man kan höra grod och fågelsång, träd som svajar och bäckar som porlar har jag svårt att förstå. Men det gäller att vara uppmärksam vad man sätter föttterna.

 Fjärde och sista dagen blev vi väckta redan 3.30. De flesta ville nå Macchu Picchu tidigt för att skåda soluppgången. Det var den kortaste sträckan och jag tror inte vi vandrade mer än max 2 timmar den dagen. Även om vi var trötta märktes det att energin ändå var hög. Vi var inte långt ifrån målet. Tyvärr var det molnigt när vi kom fram så utsikten var inte den bästa men känslan av att ha nått dit var förlösande och jag kände mig stolt över att ha klarat av det.

 Macchu Picchu är verkligen ett häftigt ställe och helt ofattbart hur de kan ha transporterat stenbumlingar så högt upp och byggt en hel stad av dem. Vi tog en buss ner till den närliggande staden, Aguas Caliente, och firade med en rejäl lunch och öl innan det var dags att skiljas åt. Jag och Laurianne hade en natt i Aguas Caliente på ett hostal inkluderat i vårt paket och jag lovar dig att jag sov gott den natten. Den varma duschen efter fyra dagar utan var också väldigt välkomnad.

 Dagen därpå begav vi oss tidigt efter frukost till de varma källorna som Aguas Caliente bland annat är känt för. Det var skönt för kroppen och träningsvärken att få stiga ned i 40-gradigt vatten omgiven av berg och natur. Vi hade fått tips om att bege oss dit tidigt för att undvika folkmassan och i den varmaste polen var det bara vi och två äldre peruanska kvinnor. De skrattade, posade för kameran och tog massa foton. Även på oss. När en av dem såg mig simma på rygg blev hon ännu mer exalterad och det slutade med att jag lärde henne ryggsim. Hon var 59 år men hade energi som en tjugoåring och var enveten som en åsna så efter ca 30 minuter lyckades hon ta några simtag på egen hand utan att jag höll hennes huvud. Hon hoppade av glädje och kramade mig flera gånger av tacksamhet. Jag älskar verkligen att resa. Så mycket spännande möten som bara sker spontant. Att jag skulle lära en peruviansk kvinna ryggsim, vem hade kunnat anat?

 I skrivande stund har det hunnit bli eftermiddag och jag har precis unnat mig en nyttig och ljuvlig avokadosallad. Jag har också gjort upp nya planer för resten av veckan. Även om jag har trivts bra tillsammans med Laurianne och det var roligt att träffa mina studiekamrater igen i lördags känner jag att det är dags att röra på mig från Cusco, på egen hand. Och imorgon kväll beger jag mig mot Puno och Titicacasjön för tre dagars äventyr där. Sen får vi se.

Nos vemos mis amigos!

Plötsligt har jag två hem i Cusco!

 Torsdag förmiddag. Det har regnat hela natten och morgonen men i skrivande stund när jag tittar ut genom mitt fönster skiner solen, fåglarna kvittrar och vårkänslorna infinner sig. Att vädret kan förändra sig snabbt är ett ganska vanligt fenomen här i Cusco. Solen kan skina men så plötsligt blir himlen mörkgrå och förbytts mot regnskurar. Vädret påminner lite om Balivädret i februari, men där är det mer tropiskt varmt trots att det regnar. Här kan det bli riktigt kallt och de senaste nätterna har jag till och med sovit i underställ. De har inga värmeelement här i husen och jag som är så frusen av mig tar på mig lager på lager om kvällarna. Här går man också med skorna inomhus, en märklig känsla av att man gör något som känns fel.

Jag känner mig väldigt trygg och hemma här i Cusco nu, något som jag har upptäckt att jag har lätt att skapa relativt snabbt på flera ställen. Det verkar som jag agerar så utåt också. I lördags blev jag mer eller mindre tvugnen att flytta till ett nytt hem. Carmen och hennes två söner som jag har bott hos de första två veckorna behövde hastigt bege sig till Lima under en veckas tid för att fixa med visum och ena sonens kommande kockstudier där. Stackarn hon hade sån ångest för att fråga mig om det var okej att jag flyttade in till hennes mamma, Alicia, under den här veckan. Hon bor bara fem minuters promenad bort. Först föreslog jag henne att jag kunde ta hand om lägenheten och bo där själv men hon påpekade att jag både har frukost och lunch inkluderat i boendet. Då svarade jag henne:

– Si’, por que’ no. Habra’ una nueva aventura.

Jag såg hur lättad och glad hon blev och hon tackade mig flera gånger om. Och det är så jag försöker leva nu, ta dagen som den kommer, följa flödet och till de som frågar om mina planer framöver brukar jag säga:

– No se, yo vivo dia por dia.

Carmen sa också att jag får behålla nyckeln och gå och komma som jag vill till lägenheten. Wifin fungerar bättre i hennes hem också. Så nu har jag två hem här i Cusco och det har känts väldigt skönt, framförallt de senaste dagarna då jag varit magsjuk. När jag flyttade in i lördags var Alicia magsjuk och jag tror tyvärr att hon smittade mig. Så i måndags och tisdags var jag helt ur form och då var det skönt att kunna gå bort till mitt andra hem och få vara ifred. För här i huset bor inte bara Alicia utan även två av hennes vuxna döttrar, två barn till en av dem och två hundar. Fullt hus. Fördelen är att de inte pratar engelska så jag behöver anstränga mig med spanskan. Men eftersom jag varit så dålig har jag känt mig introvert och dragit mig undan och tyvärr inte pratat mycket. Försökte gå till skolan i tisdags för att inte missa för mycket men jag hängde inte med alls och det kändes helt fel att vara där i mitt tillstånd. En klasskompis sa att jag såg helt blank ut i ansiktet. Alla pratade om hur kul det skulle bli på kvällen med indisk mat och karaokekväll, något som jag varit med och planerat. Jag kände hur olusten växte inom mig. Istället fick jag ligga nerbäddad sänkt med kramper i magen. Det var första gången sen jag anlänt som jag kände mig riktigt ensam, ledsen och längtade hem. Och jag tackar er kära vänner som håller kontinuerlig kontakt, känns extra fint att höra av er när man är i det tillståndet ❤

Men nu är energin tillbaka och humöret också. Det är märkligt hur mycket det kan påverka en när man är så dålig. Magen och ryggen är verkligen vår kärna i kroppen och när de är i olag, rubbar det hela hälsan och humöret. Tankarna flyger iväg och tyvärr inte alltid i de mest positiva banorna. Och jag känner mig därför väldigt tacksam idag och glad att det gick över så snabbt och att jag får må bra igen.

 Förutom flytt och magsjuka har det blivit en hel del njutningsfulla restaurangbesök, massage och salsadansande. Och vad jag älskar att dansa! Känner mig så levande, vital och lycklig när jag far fram på dansgolvet. Det får det bli mer av när jag kommer hem, Malin och Suzana, i höst blir det Dansforum igen! Restaurangerna vi har besökt har serverat alltifrån vegetariskt, pizza, tapas och i lördags var vi på en riktigt fin restaurang, Cicciolina. Åh, det var som en riktig matorgasm! Vi satt bakis, tysta och njöt till fullo. Till förrätt delade vi på en tapasrätt, räkor i sesamfrön med aioli och till huvudrätt tog jag Trucha, en fiskrätt som har kommit att bli min favoriträtt här i Cusco.

 Om jag förstått det rätt så finns den mer eller mindre bara här i Cuscoregionen då den fångas i floden här. Den ser ut som och påminner även lite till smaken som lax. Till den serverades det någon form av potatiskroketter och en ljuvlig, lite söt sås med koriandersmak. Mmm mm mm. Och imorgon ska en av våra lärare ta med oss på lunch för att smaka Ceviche, en peruansk fiskrätt från Peru som tillagas med färsk vit fisk och marineras med grön citron eller lime och kryddas med koriander, salt och röd lök.

 Även om jag trivs här i Cusco kan jag bli lite trött på avgaserna, trafiken och alla människor. Min promenadväg in till skolan går längs en stor trafikled och jag längtar efter att få vandra i tysthet, omgiven av vacker natur. Och nästa vecka kommer detta att uppfyllas. Skolan erbjuder att förflytta studierna en vecka till Sacred Valley, inkafolkets heliga dal som jag skrev om i mitt förra inlägg, för oss som vill. Detta utan extra kostnader och där kommer jag alltså att spendera min sista studievecka. Därefter blir det fyra dagar på Inkaleden. Och sen får jag se. Testade ett yogapass här i söndags och pratade med en tjej där som varit på ett shaman/yogaretreat som hon var supernöjd med. Det är jag lite nyfiken på. Men! Det tar vi när det är dags. Nu är det torsdag och nu ska jag njuta av min första riktiga lunch på några dagar.

Hasta luego mis amigos!

Jenny

Nyheter från Peru!

 En vecka har nu passerat här i Cusco och jag börjar finna mig tillrätta. Efter mer än 30 timmar på resande fot anlände jag trött men förväntansfull i söndags. Jag blev upphämtad av en taxi och en engelsktalande kvinna från skolan som tog mig till familjen som jag ska bo i de kommande veckorna. Mamman i familjen, Maria del Carmen, välkomnade mig varmt med en kyss på kinden och hennes söner, Cristian 13 år och Nicolas 18 år, nickade lite blygsamt men vänligt mot mig. Och sen kom det en glad liten hundvalp springande mot mig och som hoppade och ville bli klappad. Bara två månader gammal. Helt bedårande och det var kärlek vid första ögonkastet. Jag förstår nu den känslan hos er som har hund. Känslan när man kommer hem från jobbet eller skolan och öppnar dörren och det kommer en liten varelse mot en som viftar och hoppar och är så glad att man är hemma. Ovillkorlig kärlek! Vem vet, det kanske får bli en liten vovve i framtiden.

Samma kväll jag anlände bjöds jag på Cocate. Det är ett örtte som är vanligt i Sydamerika. Det tillverkas av löv från Cocaplantor, en växt som härstammar från Sydamerika. Teet har en stimulerande effekt och Inkaindianerna och dess förfäder brukade använda Cocalöven för att motverka höjdsjuka, hunger och trötthet. Även idag rekommenderas vi som besöker Anderna att dricka Cocate för att motverka höjdsjuka. Något som även jag kände av de första dagarna. Var väldigt trött och hade huvudvärk i dagar tre. Likaså när jag gick i trappor eller uppför en backe andades jag häftigt och det kändes som jag tappat min kondition helt. Tydligen väldigt vanligt fenomen och vi blev ombedda av skolan att ta det lugnt den första veckan och inte göra för mycket ansträngande aktiviteter. Cusco ligger på nästan 3500 meter över havet så det tar några dagar innan kroppen ställer om sig. Trots att Cocaplantans blad innehåller flera olika alkaloider, inklusive kokain, så kan man inte likställa Cocabladen med kokain. För att framställa kokain från Cocabladen behöver substansen behandlas kemiskt. Så att dricka Cocate är inte farligare än att dricka kaffe eller annat te. Det smakar inte så mycket, lite mild, bitter smak som påminner om grönt te. Ni behöver alltså inte vara oroliga där hemma att jag börjat knarka 😉

Jag sov tacksamt som en stock den första natten efter resan, i en relativt stor säng med duntäcke och filtar, för på natten blir det ganska kallt här, ner mot fem grader. På dagen är det mellan 15 och 20 grader ungefär. Efter intag av Carmens frukost bestående av ett stekt ägg på toast, kaffe och ett äpple följde hon med mig på bussen för att visa vägen till skolan som ligger cirka 20 minuters färd bort. En resa kostar inte mer än cirka 2 kronor och taxi samma sträcka, endast 15 kronor. Det kändes lite komiskt men samtidigt tryggt när jag blev visad till skolan, som första skoldagen när man var liten och mamma följde en.

 Skolan, Amauta, är belägen i centrum som också är den gamla och gemytliga delen av Cusco med kullerstensgator, stora, vackra katedraler och smala, små gränder. Carmen och hennes barn bor utanför i den östra delen, Marcavalle, i hörnet av en större trafikled. Cusco är en turistisk stad med nästan en halv miljon människor så det är mycket folk och rörelse i omlopp. Nästan lite för mycket för min del och emellanåt tittar jag upp mot Andernas mäktiga bergstoppar som omger staden och drömmer mig bort till naturen och frisk luft. Och för er som sett mitt senaste facebookinlägg såg ni att jag igår tillsammans med ett gäng ifrån skolan besökte Sacred Valley, Urubambadalen, som var Inkafolkets heliga dal. Vi möttes av storslagna vyer, färgsprakande indianmarknader och människor och vi förflyttades tillbaka till Inkarikets tidevarv. I Urubamba klättrade vi uppför Inkaruinens 253 trappsteg och vyn där uppe är oslagbar. Jag fylldes av lyckokänslor när jag stod där på toppen och tittade bort mot horisonten och insåg varför jag är i Peru. Jag älskar verkligen att vistas i och vandra i naturen. Själen mår så gott av det och jag ser fram emot fyra dagars vandring på Inkaleden. Några sa till mig innan jag reste att jag var tvugnen att boka Inkaleden flera månader på förhand då det endast får vistas 500 personer där samtidigt. Men jag tänkte, äsch, det kommer lösa sig och det blir säkert billigare om jag bokar direkt på plats. Och nu är det gjort. 7e mars bär det av och det kostade runt 4000 kronor. Då ingår guide, bärare och utrustning, all mat och kostnaden för inträde till området. Tror att de som bokat hemifrån betalar runt 7000 kronor. Men visst, har man begränsat med tid och inte kan vara flexibel så ja, då skulle jag bokat hemifrån.

 Första dagen i skolan tilldelades jag och fem andra som också nyss anlänt ett prov för att testa våra spanskakunskaper och bli indelade i rätt grupp och nivå. Jag hamnade i nybörjarnivå 1 tillsammans med en annan tjej, Laurianne, från den fransktalande delen i Schweiz. Eftersom det är regnperiod och lågsäsong är grupperna små och det känns nästan som man har privatlektion. Men det är bara positivt eftersom jag hinner lära mig mer och snabbare. Redan under första lärarledda timmen lyckades jag få både Laurianne och vår lärare, Michaell, att skratta till tårar. Ni som känner mig vet att jag kan slänga ur mig en och annan groda och tydligen lyckades jag med detta även på spanska. Men det var härligt förlösande för visst fanns det en viss nervositet första dagen. Jag kände direkt att jag hamnade i rätt grupp, inte bara gällande kunskapsnivå utan också med rätt personlighet som jag klickade snabbt med. Skratten har fortsatt under veckan och vi har haft mycket roligt på lektionerna. På gränsen till att det spårat ut några gånger och Michaell kallade mot slutet av veckan vår klass för: ”la clase locca”.

Jag är den enda svensken och förutom en kvinna runt 40 är jag äldst. Det finns en kvinna som är 34 år men annars är de flesta mellan 18 och 25. Men jag brukar inte ha några problem att umgås med olika åldrar och nu får jag ännu mer möjlighet att leva ut min ungdomliga sida så det är bara roligt. De flesta som går i skolan är ifrån Schweiz. Varför vet jag inte. Laurianne sa att hon valde att studera just i Peru och inte i Spanien för att undvika fler schweizare. Hon förvånades lika mycket som jag att de är så många. De flesta är ifrån den tysktalande delen vilket innebär att jag får underhålla det tyska språket också. Och det går faktiskt riktigt bra med tanke på att jag inte pratar det så ofta längre. Laurianne har däremot en charmig fransk brytning på sin engelska och ibland kan jag inte låta bli att härma henne. Vi har funnit varandra och det är också vi som har bestämt att vandra Inkaleden ihop vilket jag ser fram emot.

Jag trivs också bra i min peruanska familj. Mamman kan prata engelska men inte barnen. Jag försöker så gott jag kan prata med den spanskan jag lärt mig hittills, men ibland är det lite frustrerande och missförstånd uppstår så då får jag ta till engelskan. Men jag märker på bara en vecka hur mycket lättare jag har att förstå dem nu än när jag kom. Med skolkamraterna är det lite blandat vad vi pratar, det blir nog mest engelska, men ju mer vi lär oss desto mer försöker vi prata spanska. Några som vi var ute och åt med igår kan redan mycket spanska och studerar på avancerad nivå och då blev det desto mer spanska.

 

 Jag äter oftast frukost och lunch i familjen och kvällsmat ute. Det är en överraskning varje dag vad jag får till mat, såväl till frukost som lunch. Frukosten varierar från stekt ägg på toast, till avokadomacka, pannkakor eller omelett. Oftast får jag förutom kaffe, nypressad juice. Och ja, fukterna smakar verkligen mycket och gott här. Det är mango och passionsfruktsäsong som jag njuter extra av. Nicolas som är den äldste sonen i familjen studerar till kock så det är han som lagar maten. De vet om att jag är västkustvegetarian (äter fisk och skaldjur men inte kött och kyckling) så de anpassar snällt de peruanska rätterna till mig. Och de smakar oftast gott. Men första dagen när jag kom hem till lunch från skolan fick jag en chock. Det stod en varm grönskakssoppa på bordet och jag trodde det var själva lunchen. Men sen serverades jag en stor portion pasta följt av en mousse gjord på passionsfrukt, jordgubb och grädde. Det var så mycket mat att jag fick ont i magen efter och tänkte det här kommer inte hålla i längden. Då kommer jag rulla hem till Sverige. Jag har förstått nu att de äter mest till lucnhen och på kvällen tar de bara något lättare. Men för att inte lägga på mig här nere har jag börjat gå till skolan, det tar cirka 45 minuter och nästa vecka ska jag ta privatlektioner i salsa. Min kropp längtar också efter yoga och det finns flera ställen här i Cusco som jag tänkte kolla upp närmare. Min känsliga laktosintoleranta och katarrmage har protesterat här i veckan och ibland får jag ta lite tabletter. Förhoppningsvis anpassar den sig litegrann. Men jag har hittat ett rawfood/vegetariskt/veganställe som gör bra mat för magen. Dit får det bli fler besök.

På tal om mat känner jag nu doften från köket, det vankas söndagslunch här i familjen. Mmm, undra vad det blir idag?

Happy Valentine och massa kärlek från Peru,

Jenny

Snart dags för avfärd!

Nedräkningen har börjat. På lördag sitter jag på flyget mot Peru. Fjärilarna bubblar i magen och jag känner mig redo. Den senaste månaden har varit en intensiv period och jag inser att jag inte har bloggat på flera veckor. Den största ursäkten, om jag ens behöver ha en ursäkt, är att jag har varit fullt upptagen med att uppleva livet. Det är så mycket som händer hela tiden och jag söker mig väl till det också, mer eller mindre medvetet. En kollega sa till mig i förra veckan:

– Jenny, att lyssna på dig är som att titta på en TV-serie, du är med om så mycket.

Och ja, hon har kanske rätt. Jag är väldigt nyfiken av mig, hungrig på livet och jag vill leva det fullt ut. Jag vill sitta där på ålderns höst, blicka tillbaka på mitt liv och känna mig riktigt nöjd. Nöjd över att jag vågade prova det som jag drömt om, att jag inte låtit rädslan stoppa mig och att jag har njutit av livet, till fullo. För det är verkligen fantastiskt. Ett stort smörgårdsbord erbjuds oss och vi kan välja och vraka av det vi önskar ha i vårt liv. Det som inte smakar gott kan vi låta bli även om någon annan vill att vi ska prova det. Det är vi själva som bestämmer vad vi vill ha på vår smörgås. Låt oss äta av det vi älskar, om och om igen, och vet du inte vad du älskar, så prova dig fram tills du upptäcker det 🙂

 Mitt dilemma är kanske att jag älskar så mycket, men därför gör jag och äter så mycket också 😉 Även om jag är en äventyrs- och upplevelsestyrd människa som gillar när det händer, som ogillar rutiner, även om jag har förstått att jag till viss del kan behöva dem, så älskar jag samtidigt lugnet och stillheten. Att bara sitta tyst, blicka ut genom fönstret och filosofera om livet, gå en lugn promenad vid havet eller i skogen, ligga och softa en hel dag framför TV:n, ta en lång och skön sovmorgon, unna mig en och annan massage, eller som igår kväll, när jag satt och myste länge med lille brorsonen Malte sovandes sött i mitt knä, det är livskvalité det.

Det svåra är att hitta balansen och framförallt i det snabba och effektiva samhälle som vi fortfarande lever i. Min andliga vägledare har sagt att jag kommer få en händelserik tid i Peru men också att mitt tålamod kommer prövas. Att jag kommer ha perioder av stiltje som jag också behöver finna mig i. Men det ser jag fram emot. Den senaste månaden har som sagt varit hektisk, jag har jobbat en hel del och engagerat mig i framtida investeringsmöjligheter, hjärnan har gått på högvarv med allt planerande och inköp som skulle hinnas med inför resan, samtidigt som jag också har flyttat ur mitt boende, tränat, träffat vänner, familj och deltagit i en hel del sociala sammanhang med god mat och dryck. Då brukar min mage protestera och påminna mig om att den längtar efter lugn och ro. Och det ska den få.

 I skrivande stund har jag precis anlänt till min barndomskompis familj som blir min sista anhalt innan avfärd på lördag. Och vilket varmt mottagande jag fick. Trots att jag inte har träffat lilla Sofia sedan i somras dröjde det inte länge förrän hon frågade om hon fick krypa upp hos mig. Så nu sitter vi här och myser ihop.

Nästa gång jag skriver befinner jag mig på 3400 meters höjd i Cusco, staden där jag ska plugga spanska under februari månad, till att börja med. Sen får vi se vart det bär hän…

Hablamos pronto!

Jenny