Något nytt håller på att födas…

Likt våren är på intåg och där något nytt håller på att födas. Så känns det även inom mig. Som om jag är i mellanrummet mellan vinter och vår där något nytt så sakteliga börjar ta plats. Mitt hjärtchakra och solarplexuschakra är väldigt aktiva och har varit det, det senaste. Det känns som om hjärtat håller på att expandera, att jag blir än mer mottaglig för den villkorslösa kärleken och i solarplexus gnager det som om jag håller på att omformas och en ny identitet träder fram. Spännande och lekfullt ena dagen, motstånd och rädsla den andra. För vem blir jag då? När jag släpper taget om det gamla för att något nytt ska få lov att träda fram.

I flera läggningar av Lee Seger healingkort sen årsskiftet har kortet ”Ny Vision” trätt fram och som vägleder just till att något nytt är på väg att hända. Att jag har utvecklats och förändrats och att det nu är dags för en ny vision. Men att jag behöver låta det växa i lugn och ro.

Jag trädde in i det här nya året med orden tillit, tålamod och hållbarhet och jag vet att jag behöver ge mig tid att förändras. Likt vårens lökar som först ska sås i jorden innan de knoppar och först fram till sommaren står i full blom, så försöker jag tillåta mig detsamma. Men som Karin Boye skriver i sin dikt: ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”, varför skulle annars våren tveka? så gör det även stundvis ont i mig. Som om jag lider av växtvärk. Och sensationssökaren i mig vill inte riktigt vänta in det nya utan ta action men min högkänsliga sida försöker stilla henne, så att vi tillsammans hand i hand väntar in rätt tid att blomma ut. Just för att det också ska bli hållbart.

Jag kan se och påverkas av andra i min omgivning som tar action såväl inom företag som privat och jag får jobba för att inte jämföra mig eller påverkas för mycket av det. För det är så viktigt att jag, precis som du, hittar vår egen rytm, som passar oss. För det är en livslång relation vi ska ha med oss själva och jag tror de flesta av oss vill att den ska bli så hållbar och välmående som möjligt.

Förra året var för mig ett upplevelsens år och jag fick vara med om mycket nytt. Såväl i det yttre men kanske framförallt det jag fick uppleva inom mig.

Jag inledde året med att för första gången inom mitt företag hålla två fullsatta workshops ”Månen och den feminina energin med Lee Seger” samt en kreativ workshop med skapandet av Vision board för året. Strax därpå begav jag mig till mitt älskade Bali. Där jag under en månads tid deltog i ett spännande och kraftfullt ”business camp” på österländskt vis. Fick träffa fantastiska människor ifrån världens alla hörn som jag kände stark gemenskap med.

Nära inpå hemkomst startade utbildningen till Energitransformerande Terapeutisk Healer och det är mycket tack vare denna utbildning som jag nu står inför något nytt. För den har verkligen transformerat mig. På djupet. Och jag återkommer till den.

Under en Glitter och Glamourträff i mars med nätverket ”Sharp Women” där jag bar tiara myntades begreppet ”Queen of fucking everything” som fått en stor impact i mitt såväl privata liv som i mitt företagande och som bland annat ledde till att jag i höstas höll en föreläsning i temat ”Queen of fucking everything”. Uttrycket och tiaran ger mig kraft och har även hjälpt mina coachklienter att uttrycka sin livskraft.

Våren fick jag spendera på min älskade skärgårdsö Vrångö där jag strax efter jag anslöt mig till coachförmedlingen ”Sumo Business team” höll min första gruppcoaching online; ”Sumofika med coachen” och fick vara med om både filminspelning och musikvideo. Så himla roligt!

Hösten avslutades med att jag också tillsammans med Systerknuten höll en fullmåneworkshop för första gången med yinyoga och Lee Seger healingkort. Det var så uppskattat med gemenskapen och den vägledning som deltagarna fick. Och jag känner verkligen att jag vill hålla fler workshops när pandemin är över.

Ja, 2020 var för mig ett äventyrsår där jag gjorde mycket nytt för första gången och sensationssökaren i mig älskade det.

Och det allra största äventyret är den utbildning till Energitransformerande Terapeutisk Healer som jag påbörjade för strax ett år sedan nu. Utbildningen har hjälpt mig att hela och läka det som jag tryckt undan, som jag inte riktigt tidigare varit redo för att möta. Som jag kanske trott att jag varit färdig med men där det nu än blivit tydligare för mig att vi läker i lager. Det har varit jävligt utmanande flera gånger och det har till och med funnits tillfällen där jag har velat kasta in handduken och inte fortsätta utbildningen, men jag vet att de stunderna har handlat om att jag har fått syna djupa sår inom mig som jag har behövt möta och hela. Och med stöd av Lee Seger och alla andra vackra själar på utbildningen har jag vågat möta det. Och den största utmaningen av dem alla för mig har nog varit just den att våga ta emot kärlek och hjälp. Där jag länge har känt ett utanförskap vågar jag nu sakta men säkert innesluta och välkomna mig själv. Som jag är. Det känns som att mitt stora, vidöppna hjärta nu inte bara ger ut utan att jag även tillåter kärleken likt en bumerang strömma tillbaka till mig.

Lika utmanande som utbildningen har varit, lika befriande är den och ett starkt frihetsminne är det jag delade i sociala medier för en dryg vecka sedan. Där jag beskrev hur vi i somras när vi arbetade med sakralchakrat, vårt energicentra för vår livskraft och sexualitet upptäckte att jag kunde relatera flera fysiska åkommor till detta chakra, som bland annat härstammade i undertryckt ilska. Och vi fick skrika ut vår ilska fritt och det kändes som vi skrek, inte bara för oss själva, utan även för alla kvinnor som tigt och anpassat sig i tusentals år. Så mäktigt.

Och det är så häftigt när jag tänker tillbaka på hur synkat mitt liv och min kropp har varit med just det chakra vi har jobbat med vid de olika utbildningstillfällena. Som om det jag upplevt som motsträvigt i livet just då har jag sedan fått arbeta med utbildningshelgen som följt.

Ja, att den här utbildningen har blivit vägledd mig och att den skulle pågå just under coronapandemin när hela världen står i ett större skifte har jag inga som helst tvivel på. Och jag minns så starkt under andra utbildningstillfället hur det plötsligt gick upp för mig där jag satt bland mina äldre, kloka utbildningsvänner vad ett medium några år tidigare sagt till mig. Jag hade kontaktat henne då jag sökte vägledning om vilken utbildning och nästa karriärsteg jag skulle ta. Detta var år 2016, redan innan jag gått min coachutbildning via Gothia Akademi. Hon svarade:

– Det är inte klart ännu vilken utbildning du kommer välja. Det kommer att komma till dig. Ibland kan vi grubbla för att vi inte kommer iväg på saker men det är för att det inte har kommit till oss än. Jag ser dig sitta med äldre kvinnor som har den här stabila klokheten. För du är en gammal själ och jag ser er sitta tillsammans och dra kort. Du är väldigt medial och du kan plocka fram det mer om du vill.

Och nu befinner jag mig just här, där jag under snart ett års tid fått hjälp att utveckla min intuition och medialitet tillsammans med inspirerande kvinnor där jag lär mig tekniker att på en djupare nivå kunna hjälpa individer att lösa upp känslomässiga blockeringar, ändra övertygelser och tankebanor och frigöra den kraft som behövs för att fortsätta skapa ett önskvärt liv. Terapeutiskt healing ger både djupt helande, stora insikter och öppnar upp för en mer själslig aspekt av oss själva. Detta sker på ett lekfullt och kärleksfullt sätt genom samtal och med vägledning av Lee Seger healingkortlek.

När vi nu i mars är färdiga med steg 1 i utbildningen kommer jag att börja ta emot övningsklienter och i nästa inlägg kommer jag att skriva mer om hur en session går till och vad helande egentligen handlar om. Känner du redan nu att du är nyfiken på och skulle vilja prova på en healingsession så mejla mig till sandrosfeelgood@gmail.com.

Med kärlek och glädje,
Jenny ❤

Dagen då min mamma tog självmord

Året jag skulle fylla 16 år tog min mamma sitt liv. Idag skulle hon fyllt 71 år.

Samma kväll vi fick dödsbeskedet började min bror sparka på tvättmaskinen. Jag ser det fortfarande framför mig. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Jag var nog i chock och stod och tittade på.

Det var pappa som hade hittat henne. Hon hade hängt sig i sin lägenhet i Kristianstad. I hallen. Tidigare samma dag hade hon ringt på hemtelefonen. Det var jag som svarade. Hon frågade hur det gick hemma, hur det var i skolan och hur det var med min dåvarande pojkvän Niklas. Som att försäkra sig om att vi hade det bra. Hon avslutade vårt samtal med orden:

– Vad som än händer Jenny ska du veta att jag älskar dig.

Min puls steg hastigt samtidigt som allt gick i slow motion. Med uppspärrade ögon och stirrig blick räckte jag i chock över telefonen till min bror, Johannes.

Jag visste precis vad som var på gång. Jag hade känt det hela dagen. Så fort jag vaknade kände jag en oro. Det var inte första gången jag känt den. Men idag var den stark. Ovanligt stark. Den tog över hela min dag och jag kunde inte riktigt ta för mig något. Min bror hade kompisar över men jag gömde mig mest på mitt rum. Och pappa var inte hemma just då.

Även om det vände sig i magen bara av tanken att se min mamma i så dåligt skick som hon hade varit två veckor tidigare, fick jag sån stark känning av att jag skulle åka in och hälsa på henne den dagen. På psyk. Ångesten kröp i mig. Något stod inte rätt till. Men hennes samtal hann före.

Till min bror sa hon i telefonen att hon befann sig på sjukhuset. Men när min pappa ringde dit sa de att hon var på permission hos en vän. Men där var hon inte heller. Då bestämde pappa och en läkare och god vän till familjen att åka in till hennes lägenhet i Kristianstad.

Jag kunde inte koncentrera mig. Jag vankade av och an medan jag väntade hemma. Tiden gick. Långsamt. Otroligt långsamt. Jag stirrade på telefonen stup i kvarten och väntade på att pappa skulle ringa. Men tiden fortsatte att gå. Det kändes som en evighet och till slut kunde jag inte vänta längre. Jag ringde upp pappa. Min puls steg i snabb takt med signalerna som gick fram. Men inget svar. Så jag ringde igen. Och igen.

Pappa svarade till slut. Innan jag ens hunnit öppna munnen sa han kort:

– Jag är snart hemma Jenny!

Då hörde jag mig själv utbrista:

– ÄR HON DÖD?

Pappa svarade återigen;

– Jag är snart hemma Jenny.

Förtvivlat frågade jag igen:

– PAPPA, ÄR HON DÖD?

Svaret hade jag redan inom mig men jag behövde få det bekräftat.

– Ja svarade han lågmält, jag är snart hemma.

Så fort vi la på luren skrek jag på Johannes:

– MAMMA ÄR DÖD!!

Jag minns inte vad som hände sen men jag minns starkt att Johannes började sparka på tvättmaskinen och svor. Och jag såg på.

Så minns jag att han gick ut i hallen, drog på sig skorna, ryckte åt sig ytterjackan och när han var halvägs ut genom ytterdörren utbrast jag:

– Vart ska du?

– Jag kör en sväng, svarade han.

Utan att tänka efter for orden ur munnen:

– Jag följer med!

Så drog även jag på mig skorna och följde efter min bror ut. Det var mörkt och kallt. En sen afton i april 1994. Minns inte ens om jag fick på mig någon jacka. Jag hoppade upp bakom min bror på hans trimmade Puch Dakota och han körde iväg med ett ryck. Fort gick det. Jag höll mig krampaktigt fast om hans midja medan jag försökte hänga med i svängarna. Jag lutade mitt ansikte mot hans rygg. Jag var livrädd. Jag vet inte om jag var mest rädd för att han skulle köra ihjäl oss eller om jag var mest rädd för att fortsätta leva. Men just då kände jag att jag sket i vilket. Och jag lämnade det till ödet att bestämma.

Vi överlevde.

Och sen den dagen har jag kämpat med att göra allt jag kan för att inte bara överleva utan att fortsätta leva. Leva livet fullt ut. Som min mamma också försökte. Men tyvärr inte lyckades med.

Mamma var en fantastisk kvinna på många sätt. Beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne, som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon älskade att dansa, måla, sjunga och spela teater och var väldigt kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Precis som jag.

Hon inspirerade och hjälpte många inte minst i sitt yrke som sjukgymnast. Men hon kunde tyvärr inte reda ut sitt eget mörker som tog överhanden om hennes liv. Emellanåt har det också tagit över mitt. Och jag har också funderat på att ta mitt liv. Flera gånger. Men det har alltid stannat vid en tanke. För jag vill leva.

Livet är en sån fantastisk gåva som vi blivit erbjudna. Och när vi istället för att fly ifrån vårt mörker, jobbiga känslor och rädslor och istället välkomnar dem, möter dem, tillåter dem och accepterar dem så frigörs de och vi blir så mycket lättare i kropp, sinne och själ. Vi kan då leva livet fullt ut och det kan bli alldeles magiskt. Men innan vi kommer dit kan vi behöva hjälp. Vi behöver varandra. Så mår du dåligt, våga sök, be om och ta emot hjälp.

Jag hade inte varit så trygg i mig själv som jag är idag eller lyckats ta mig igenom många svåra år om det inte vore för all den fina professionella hjälp jag fått genom åren i form av terapi, coaching och kurser i personlig och andlig utveckling.

Idag älskar jag livet och möter det med glädje, nyfikenhet och lekfullhet. Och jag har en helt annan tillit till livet idag än vad jag tidigare haft. Jag är mycket mer tacksam för det jag har och tar ingenting för givet längre.

Och precis som min mamma så älskar även jag att fira och jag vet att vi hade haft jävligt roligt tillsammans om hon levt och varit frisk. Men även om hon rent fysiskt är död så kan jag lova att hon aldrig har varit mer närvarande än hon är nu. Jag hör hennes röst inom mig och vi pratar och skojar som aldrig förr.

Förra året, samma dag hon skulle fyllt 70 år så bröt jag ihop i en kollegas famn under min lunch på jobbet. Och jag vet att mamma hade ett finger med i spelet. För tidigare under året hade hon tagit kontakt med mig och förmedlat att jag fortfarande hade sorg och skuld kvar som hon ville hjälpa mig att få ut. Och jag känner att jag har fått ur mig det nu.

Idag har hon istället spelat mig ett och annat spratt. När jag försökte kväva en fis (nu vet jag en som skrattar om hon läser detta, Carin Dalestedt 😉 ) tidigare idag under en massagebehandling hörde jag mammas röst säga;

– Hoppsan, var det tomten som kom?!

Jag skrattade till för det var nämligen något som hon själv uttryckt flertalet gånger när hon råkade släppa sig avsiktligt eller oavsiktligt vid juletid.

Vid ett annat tillfälle idag när jag skulle lägga över handduken på en återkommande massageklient som hamnat lite väl långt ner på bänken så råkade jag lägga handduken även över hans huvud. Såväl jag som min klient började skratta när vi märkte hur tokigt det blivit. Min känsla var att även har hade mamma ett finger med i spelet och ville skoja till det lite. Jag hörde en röst likt rumpenissen i Ronja Rövardotter säga:

– Nu blev det kväller, vaffor då då, vaffor gör hon på detta viset?

Jag fick skärpa mig för att inte fortsätta skratta under behandlingen.

Men nu sitter jag här och skrattar. Och jag har både skrattat och gråtit om vartannat ikväll. Jag tror aldrig jag tidigare skrivit om dagen när min mamma dog. Men orden bara kom till mig ikväll och de skulle tydligen sättas på pränt. Och det var skönt. Och befriande. På många sätt.

Jag har inte bara skrivit ikväll här efter jobbet. Jag har firat också. Tillsammans med såväl mormor som mamma. Och jag har nog brytit mot alla adventsregler vid detta laget och tänt både första och andra ljuset i adventsstaken. Till mammas och mormors ära.

Min mamma älskade Arja Saijonmaa så istället för att sjunga ”ja må hon leva” har vi lyssnat, sjungit och dansat i våra tiaror till:

”Jag vill leva i Europa, jag vill älska, sjunga här, jag vill skratta, gråta, dansa, jag är ur och förlorad och kär, när jag tänker på hela Europa och på oss som hör hemma här”

Och med de orden sätter jag punkt för firandet ikväll och önskar eder alla en riktigt God natts sömn.

Kärlek Jenny ❤

Ps. Vill ni läsa mer om min mamma har jag skrivit ett inlägg om henne här: En dag ska jag berätta om min mamma! Ds

Längtan efter att vara mer sann och snäll mot sig själv

Jag möter den överallt. Längtan. Längtan efter att vara mer sann och snäll mot sig själv. Längtan efter att bara vara och duga precis som man är, bortom all prestation. Bara vara.

Mot slutet av två coachsamtal under förra veckan frågade jag två klienter:

– Vad är det viktigaste du tar med dig av dagens möte?

 

Den ena sken upp i ett stort leende och utbrast:

– Att det är okej att vara precis som jag är 🙂

 

Den andra svarade på samma fråga:

– Att tillåta mig att känna det jag känner, att fortsätta vara snäll mot mig själv.

Under en längre fika samma vecka drog en bekant kortet ”Att vara sann” ur Lee Segers healingkortlek och efter att jag läst upp texten tillhörande kortet kunde jag skönja tårar i hennes ögonvrår och jag frågade:

– Vad tänker eller känner du inför det här kortet?

Jag såg hur hen drog ett djupt andetag och svarade mjukt:

– Att jag behöver vara mer snäll mot mig själv.

 

Såväl hos mina klienter som kollegor, vänner och bekanta som inom mig själv möter jag denna längtan.

Vad är det då som gör det så svårt att vara sann och snäll mot sig själv? Vad är det som gör att vi prioriterar och sätter andras behov istället för våra egna i framkant? Jo, för bortom längtan finns också en rädsla. Rädsla för att inte duga, rädsla för att inte bli älskad och sedd för den vi är, rädsla för att uppfattas som egoistisk, rädsla för att stå utanför och blir bortprioriterad. Och det är okej att vara rädd. Att tillåta även den känslan att få finnas. Alla känslor är tillåtna men vi kan välja hur vi vill agera på dem.

Även om vi är rädda så kan vi samtidigt välja kärlek. Varje gång du väljer kärlek, lyssnar och ser till dina egna behov så växer du. Kärleken växer. Och ju mer kärleken växer inom dig, desto mer kärlek sprider du också omkring dig. Det är inte egoistiskt att vara sann, snäll och prioritera sig själv. Det är nödvändigt för att må bra och för att kunna ge kärleken vidare. Och samtidigt som du visar för dig själv och andra att det är okej att vara snäll mot sig själv så tillåter du också andra att vara det och det blir ringar på vattnet. Det blir en ärligare och härligare tillvaro att vistas i.

En vän sa till mig häromveckan att hen fick så dåligt samvete inför sitt barn varje gång hen prioritera sig själv vare sig det gäller träning, träffa en vän, gå på kurs etcetera.

Jag sa till hen:

– Men tänk om du varje gång du gör något som får dig att må bra istället säger till dig själv:

– Nu är jag snäll vid mitt barn. Jag väljer att fylla på mig själv med energi så att jag kan bli en bättre och närvarande mamma. Jag gör det här inte bara för mig själv utan även för min dotter.

Det som vi fokuserar på tenderar att växa så det gäller att rikta sitt fokus på tankar som föder känslor som vi mår bra av. Det kan vara lättare sagt än gjort och vi kan behöva hjälp. Och det är okej. Att be om och ta emot hjälp. Och de flesta människor vill hjälpa. För det mår vi bra av.

Jag har själv fått jobba mycket med den här biten och gör det fortfarande, att be om hjälp. För det är och har inte varit naturligt för mig. Jag är uppvuxen med en mamma som hade mycket svårigheter med sig själv och jag fick många gånger hjälpa henne och vara mamma åt min egen mamma. Det gjorde att jag tidigt blev självständig och klarade mig bra på egen hand. Jag växte upp med att sätta någon annans behov före mina egna. Det blev naturligt för mig. När jag nu ser tillbaka på foton från den här tiden kan jag skönja en blyg och osäker liten flicka.

Idag har jag tagit denna lilla flicka i min hand och jag hjälper henne framåt. Med min styrka och trygghet visar jag henne vägen. Men ibland tenderar hon att bli rädd och ta över. Jag tar henne då i min famn och tillåter henne att få finnas, tillåter hennes tårar att få trilla, tillåter hennes osäkerhet att få lysa igenom och jag säger till henne att det är okej. Jag tröstar henne och jag visar henne min kärlek. Jag delar henne även bland mina närmsta och när hon känner sig välkommen och får vara med, då blir hon lugn och trygg igen och vi fortsätter att vandra vidare på livets stig. Tillsammans, hand i hand.

I skrivande stund på det café jag sitter (läs igår) så vattnas mina ögon. För jag känner hennes närvaro, min sårbarhet, mitt inre lilla barn. Hon finns här inom mig och det är okej. Det är mer än okej och hon får finnas till. Hon är en del av mig, lilla Jenny. Precis som den vuxna, starka, trygga och energirika Jenny är en del av mig.

Ibland får jag frågan:

– Jenny, vad får du all energi ifrån?

Jag kan inte svara annat än inifrån och den växer när jag är sann och snäll vid mig själv. När jag följer min magkänsla och hjärta och ger mig själv det jag behöver. Och när jag känner tillit till livet, till mig själv och mina medmänniskor. När jag lever i nuet och när jag tillåter mig att vara precis som jag är. Då växer kraften och energin inom mig och det bubblar över.

Så har det inte alltid varit och jag har fått jobba för det. Jag har starka minnen av när jag började gå i coachning för många år sen. Anledningen till att jag då sökte hjälp var på grund av att jag befann mig i en stormig relation som pågått några år och jag visste varken ut eller in. Jag minns såväl att det enda jag pratade om var hur jag skulle få relationen att fungera, det var det enda jag hade fokus på. Tills jag till slut fick frågan:

– Men Jenny, vem är du i relationen? Vad är dina behov, vad vill och längtar du efter?

På det hade jag inga svar. Jag hade förlorat mig själv i relationen och där och då började min personliga utvecklingsresa. På riktigt.

Vet du vad dina behov är, vad du vill och vad du längtar efter? Om du vet det, vet du hur du ska ta dig dit? Om du inte vet, vill du ta reda på det?

Oavsett var du befinner dig så är det okej. Du är okej precis som du är, där du är. Men om du längtar efter en förändring och vill påbörja din personliga utvecklingsresa så uppmuntrar jag dig att ta emot hjälp. Och om det känns rätt för dig att ta emot min hjälp så vägleder jag dig gärna genom den spännande resan vi befinner oss på, livet.

Är DU redo för att följa din hjärtas längtan, att bli mer sann och snäll mot dig själv?

Om svaret är ja så är du hjärtligt välkommen att boka en tid hos mig: Fram tills årskiftet erbjuder 30 procents rabatt på mina tjänster. Du kan även köpa värdekort eller presentkort att ge bort. Du hittar mig nu på Boka direkt:

BOKA HÄR

Kram och kärlek
Jenny ❤

Starta eget, coachning och reflektion

 

Fem av fem veckor på den startaegetkurs jag fått efter att ha tryckt på hos arbetsförmedlingen för drygt en månad sedan är redan avklarade. Galet vad tiden rinner iväg. Men såå mycket jag har fått lära mig, om moms, skatter, prissättning, PRV, Bolagsverket, budget, excel, försäkringar, affärsidéer, företagsekonomi, marknadsföring etcetera. En helt ny företagsvärld har öppnat sig och ett nytt sätt att tänka. Och vilka häftiga människor jag har fått äran att studera med. Människor i skilda åldrar, från skilda kulturer och med skilda affärsidéer. Fantastiska personligheter som jag kanske aldrig hade stött på om det inte vore för att vi hamnade tillsammans på denna kurs. Så olika men ändå så mycket gemensamt. Vi brinner för det vi gör, vi delar gärna med oss och hjälper varandra och vi skrattar högt och gott, varje dag och det är lätt att vara sig själv. Jag är så tacksam för att jag fått äran att delta i just denna grupp. Och jag tror inte det var slumpen. Jag tror att vi på något sätt blev ihopförda för att vi har så mycket att lära av varandra och ge, här och nu. Det ska också bli spännande att få följa mina kursare på deras resor som företagare framöver. Känner på mig att vi kommer ha stor nytta av varandra även härefter.

Redan nu har vi en som är expert på excel och budget, en annan som gör loggor, en som gör hemsidor, en fjärde som tidigare drivit företag och har så mycket erfarenhet att jag kallar honom för kunskapsbanken. Han och jag fann varandra tidigt och vi delar samma humor, tänk och har så kul ihop. Och det är viktigt. Att kunna bryta tillstånd och skratta när det är motigt. För det är och kommer vara utmanande att driva eget företag och jag vet att jag kommer behöva jobba på mitt tålamod. Det är nog bara att vänja sig vid att det här med företagande kommer att vara en berg och dalbana att se fram emot. Redan första veckan på kursen hittade jag ett citat som jag kände skulle kunna komma till användning och skrev upp det på tavlan i klassrummet. Och mycket riktigt, ett flertal gånger har jag fått hänvisa till det, såväl till mig själv som till mina klasskamrater när suckandet och frustrationen tagit överhand:

– En startup har EN fiende, uthållighet, uthållighet och uthållighet. 

Jag älskar verkligen utbildning, ny kunskap och att träffa och lära känna nya människor, få ta del av deras världsbild och erfarenheter. Det ger mig energi, inspiration och personlig utveckling. Det är också en av anledningarna till att jag vill arbeta som coach. Jag älskar att motivera och glädja andra och det inspirerar mig lika mycket tillbaka att få lyssna, lära och ta del av andras spännande livsberättelser och hjälpa människor att växa i sin person. Det skapar mening i och med mitt liv.

Min vision med mitt företagande är att inspirera, glädja och hjälpa andra människor att våga vara sig själva fullt ut och kunna skapa och leva det liv de drömmer om. Jag vill att när man kommer till mig som klient ska man känna sig så trygg och bekväm att man vågar prata om det som är jobbigt, att det är fullt tillåtet att gråta, skratta, svära och känna sig fri. Det ska vara en frizon där man kan få leva ut alla sina känslor och tankar och för mig är ingenting konstigt. Jag blandar humor med allvar och jag kommer utmana. Det är också då det händer något, då man kommer åt kärnan i det som hindrar en att komma vidare. Jag vet för jag har många år bakom mig som coachklient. Det är en häftig, rolig, kreativ och utmanande resa som jag varmt kan rekommendera. Vare sig man väljer att komma till mig eller till någon av mina kollegor är det viktigt att välja den som känns rätt för just dig, som du känner förtroende för och som du vill resa med.

Mitt mål i det här livet är att bli fri från mina egna rädslor och leva livet fullt ut som den jag är och vill vara och göra det som får mig att känna mig lycklig. Jag har gjort en större såväl inre som yttre förändringsresa de senaste åren och det har stärkt och tryggat mig på många sätt och jag har kommit långt i min personliga utveckling. Jag är inte alls längre rädd eller orolig på samma sätt jag varit över hur ekonomi och jobb kommer lösa sig utan jag har mycket mer tillit idag att om jag följer mitt hjärta och gör det som känns rätt för mig, som ger mig energi och glädje så följer det andra med på köpet. Och det har bevisat sig gång på gång de här senaste åren. Jag har frigjort mig från fast kontorstjänst, uppfyllt mina drömresor och bockat av mycket på min bucketlist. Utan att jag långtifrån är någon miljonär så har jag många gånger känt mig som en och ständigt hittat nya kreativa lösningar för hur jag kan skapa pengar och tid till att göra det jag vill och njuta av livet. Och det är jag fullt målmedveten med att fortsätta göra. För när jag mår bra och gör det som jag vill så har jag så mycket mer att bidra till andra också.

Det har krävt sin tid, självreflektion och engagemang att komma hit jag är idag och det har inte alltid varit lätt. Många stunder har jag tvivlat på mig själv, vart jag är på väg, hur det ska gå och många gånger har jag känt mig ensam men jag har aldrig velat vända om. För den kärlek och lust till livet, till mig själv och till andra som min förändringsresa har öppnat upp för vill jag aldrig stänga dörren till igen. Och jag tror det är omöjligt. Min dörr till livet och det nya jag står inför är vidöppen och jag välkomnar det med spänning och glädje.

Men för fyra år sen, innan jag påbörjade min förändring befann jag mig i ett helt annat tillstånd. Och det gjorde sig påmint genom den text jag hittade i veckan när jag rensade inför den bostadsflytt jag ska genomföra idag. Jag kastades tillbaka till våren 2014 och fick återigen uppleva det mörker och den inneboende konflikt som pågick inom mig då. Jag blev så tagen och rörd av texten, det smärtade att läsa om den Jenny jag skrev om då, ville bara omfamna henne hårt och berätta att allt kommer bli bra. Samtidigt blev en del av mig lättad och stolt över att läsa texten. Den fick mig att reflektera över hur långt jag har kommit sen dess. Jag vill dela den här texten med dig. Den är skriven som en fiktiv händelse och med andra namn men bortsett från det och några mindre justeringar, är den så gott som sann.

– Hur är det Malou, du är så tyst?

Malou ryckte till där hon satt försjunken i sina tankar och kände att Lukas tittade frågande mot henne. Hon mötte hans blick för en kort stund men slog ner den snabbt. Ville inte att han skulle se de tårar som började leta sig fram i hennes ögonvrå, ville inte att han skulle märka av den ångest som brände i hennes bröst eller klumpen som växte sig större och starkare i hennes mage. Hon svalde hårt och skruvade på sig innan hon med blicken fäst i flygplansstolen framför henne svarade honom:

– Det är bra, jag är bara lite trött.

– Trött? Du åker ju till Afrika på måndag! En annan får ju slita med ditt arbete i två veckor framöver. 

Han knuffade till henne i sidan och hon tvingade fram ett leende och såg på honom som hastigast. Hon förstod att han skojade men samtidigt kände hon en viss skuld. Som tur var tog han inte samtalet vidare utan kopplade in sitt headset och sjönk djupare ner i flygstolen bredvid henne. Malou svalde men kunde inte hejda de tårar som nu trillade nerför hennes kinder och hon vände kroppen från honom och tittade ut bland molnen där hon satt längst in till flygplansfönstret. Hon suckade djupt. Visst stämde det att hon var trött. Hon var trött på sitt arbete, sitt liv och sig själv. Hon hade tappat sin livsglädje och energi, framförallt till sitt arbete. Hon spenderade 40 timmar i veckan på en arbetsplats hon förlorat engagemanget i för länge sedan. Och det hade blivit så uppenbart för henne under besöket i Stockholm.

Det gick upp för henne där hon suttit med sina engagerade kollegor att hon inte alls hade något intresse kvar för butiksreklam och det värsta var att hon inte brydde sig. Hon struntade fullständigt i hur, var eller när den butiken de besökte skulle marknadsföra sig och om den skulle lyckas. En våg av skuldkänslor sköljde över henne, som om någon av de andra hade kunnat läsa hennes tankar. Samtidigt kände hon sig frustrerad och irriterad. Hon hade inte ens velat ha det här projektet från första början och blev mer eller mindre tvingad att ta det. Nyöppningsprojekten var röriga och stressfyllda. Hon visste att det skulle bli kaos och hon hade tillträckligt med kaos i sitt inre redan. Hon längtade bort. Hon visste inte till vad, men längtan efter att göra något annat var ohållbar.

Det hade varit lättare året innan när hon gått och förälskat sig och uppslukades av kärleken. Då slapp hon tänka och känna efter vad hon egentligen ville göra i sitt liv och fokuserade på förhållandet. Men när förälskelsen lagt sig och de började upptäcka att de var för olika och senare därför också brytit upp, kom alla tankar och känslor tillbaka.

Flera av hennes kollegor och även en tidigare chef som såg hennes potential och hungrighet efter utveckling hade frågat henne om hon inte skulle söka sig något annat. Men hon ville inte byta jobb bara för att byta jobb. Hon ville känna in och känna efter vad hon ville göra och det var som om hon gick och väntade på något tecken. Ibland önskade hon till och med att hon skulle bli uppsagd. Då skulle hon bli tvugnen att göra något åt sin situation.

När så även friskvårdsgruppen och dess arbete som Malou brann för las ner slocknade hennes sista glöd för företaget. Hon behövde något att se fram emot och var så glad över att hon och Stina hade bokat in resan till Afrika. Det skulle bli härligt med värme och sol, långt bort ifrån vardagen men just nu kunde hon inte känna något annat än en stor tomhet och sorg. Och hur skulle det bli när hon kom hem igen? Vad skulle hon göra sen? Ångesten växte sig starkare och hon kämpade med att hålla tillbaka klumpen i sin mage.

– Önskas påfyllning?

Malou hoppade till och vände sig hastigt om och möttes av ett hjärtligt leende. Hon kastade en snabb blick på Lukas och blev lättad när hon förstod att han somnat innan hon återigen riktade sin uppmärksamhet mot flygvärdinnan. Malou fick inte fram ett ljud utan låtsades gäspa och bara skakade på huvudet som svar. Men flygvärdinnan släppte inte henne med blicken. Hon såg.

– Här, ta två, viskade hon mjukt och sträckte till Malou några servetter innan hon fortsatte vidare med sin vagn längs gången.

Den vänliga gesten gjorde det ännu svårare att hålla tillbaka smärtan och Malou fällde ytterligare några tårar. Hon lutade sig återigen mot fönstret, drog jackan över sig och kröp ihop som ett litet barn. När hon strax därefter hörde hur de i högtalarna ropade ut att de var på väg ner för landning fick hon smått panik, torkade sig snabbt om kinderna och kravlade sig förbi Lukas som i och med detta vaknade.

– Men shit vad du har bråttom!

– Eh, ja förlåt, måste hinna på toa innan vi landar.

Hon ryckte till sig handväskan utan att möta hans blick. I den fanns hennes räddning av puder och mascara.

– Du ser verkligen trött ut, sa Lukas när hon återvände till sin plats.

– Jag sa ju det, svarade hon kort.

Hon drog en lättnadens suck och var glad att han inte upptäckt att hon gråtit. Orkade inte få några jobbiga frågor, hon var redan på bristningsgränsen och all hennes energi gick åt att kontrollera den smärta som tryckte på i hennes mellangärde. Bara hon klarade sig hem, hem till tryggheten där hon kunde få vara ifred och gråta ut.

Bilfärden från Landvetter till Göteborg kändes som en hel evighet. Lukas spelade hög musik och sjöng därtill. Fredagskänslan hade infunnit sig hos honom och han babblade på om ditt och datt. Malou var nöjd så länge han inte ställde några frågor. Hon orkade inte spela mycket längre till nu och längtade efter att få slänga sig på sin soffa. Väl framme gav hon honom en snabb kram innan hon nästan snubblade ut ur hans bil.

– Det var hemskt vad du har bråttom. Jag hoppas du inte har lika bråttom i Afrika avslutade han och blinkade mot henne.

Hon försökte le. Om Lukas ändå hade kunnat känna av den smärta som åt upp henne inifrån. Malou ville bara komma bort, bort från allt. Men det var hennes eget fel. Som alltid höll hon tillbaka och vågade inte visa vad som bekymrade henne trots att hon egentligen inget hellre innerst inne ville. Längtade efter att vara så fri i sig själv att hon även vågade visa sin sårbarhet. Längtade efter någon som skulle ta emot den med öppna armar, omfamna henne med kärlek och säga att allt kommer att bli bra. Men hon var rädd för att inte bli förstådd eller avvisad. Istället smällde hon igen bildörren efter sig, småsprang hela vägen fram till ytterdörren för att undvika att stöta på någon granne. Hon fumlade med nycklarna och hann knappt stänga om sig förrän tårarna vällde fram och hon sjönk ner i en hög på hallgolvet.

Det här är ett utdrag ur mitt liv två veckor innan jag blev sjukskriven. Det var en väldigt jobbig tid och jag hamnade i en livskris. Men den krisen har också tagit mig dit jag är idag och jag är så tacksam för allt jag har fått uppleva, även det som varit svårt. Kanske känner du igen dig, kanske befinner du dig i ett liknande tillstånd? Var inte orolig, det finns hjälp att få. Att må dåligt är en bra början till något nytt och det kan bara bli bättre. Jag har varit där och jag har tagit mig ur det och hittat nycklar och verktyg som hjälper och lever idag ett liv mer i linje med den jag är. Du är varmt välkommen att höra av dig om du vill ha min hjälp. Jag erbjuder dig 30 min gratis konsultation där vi kan diskutera ett upplägg som passar för dig. Mejla mig på sandrosfeelgood@gmail.com för att boka en tid.

Hjärtliga hälsningar

Jenny ❤

Om jag bara hade tre månader kvar att leva…..

I mitt förra blogginlägg skrev jag om Facebook som påminde mig om ett inlägg samma dag året tidigare. Det fick mig att reflektera över det fantastiska år jag haft. Idag påminner WordPress mig om att jag idag för ett år sen la upp mitt konto här och nu sitter jag och funderar över hur det gick till när jag startade min blogg. Jag minns att jag vid denna tidpunkten besökte min pappa i Åhus och att jag gick längs stranden och fick idéer om vad bloggen skulle heta. Jag ville att namnet skulle vara lätt att förstå och ta till sig, samtidigt som det skulle vara något unikt för mig. Min strävan med det här året har varit att komma till insikt med vad jag vill och vad som får mig att må bra och feelgood kändes rätt i hjärtat. Jag älskar att göra fynd, drar mig inte för att förhandla och några av mina före detta kollegor kallade mig just för, ”Miss deal” och därav växte namnet Feelgooddeal fram. Men det var först några veckor efter att jag skapat sidan som jag tog mod till mig och skrev mitt första inlägg. Då befann jag mig i en liten stuga jag hade hyrt ute på Vrångö vid havet. Och är det något jag har kommit fram till så är det att jag vill bo nära havet och naturen. Det är där jag är uppvuxen och känner mig hemma, det är där jag hittar min inspiration och sinnesro.

Jag minns att jag satt många timmar i stugan och filade på vilken layout jag skulle ha, vilka färger, bilder och annat som skulle passa. Dels tyckte jag det var roligt men det handlade också mycket om att jag ville att bloggen skulle se proffsig och snygg ut. Men till slut insåg jag att jag la mer fokus på layouten än själva skrivandet och blev trött på mig själv. Jag lyckades släppa prestationskraven, valde en enkel och lättläslig gratismall och bara satte igång att skriva. Det var nervöst att publicera de första inläggen och tankar som, kommer någon vilja läsa min blogg? Kommer de tycka om det jag skriver? Skriver jag tillräckligt bra?, kretsade i mitt huvud.

Jag minns framförallt när jag delade med mig av en av mina allra första skrivuppgifter för skolan. Det var den som handlade om min mamma. Jag var jättenervös när jag skulle publicera det inlägget eftersom jag ansåg att det var så självutlämnande. Därför publicerade jag det natten innan jag skulle åka iväg till Italien i två veckor. Men så när jag för första gången i Italien loggade in på Facebook där jag hade delat länken, överöstes jag av positiva kommentarer om min text. Jag hade berört flera stycken till tårar och blev själv så tagen av allt. Jag hade inget att skämmas över. Tvärtemot. Där och då insåg jag att jag inte är ensam om att vilja läsa om människor som blottar sitt inre, som är personliga och delar med sig av sina erfarenheter. Författaren Gertrud Hellner som besökte vår skrivkurs senare på hösten satte ord på det här fenomenet för mig. Hon förklarade att det nästan alltid finns ett stycke i en text som en författare vill stryka, innan hen lämnar den ifrån sig för någon annan att läsa. Antingen till ett förlag eller någon skrivarkamrat som ska ge respons. Kanske handlar det stycket om något mycket personligt och självutlämnande från författarens eget liv, eller kanske en åsikt hen har som strider mot samhället. Oftast är det något som bränner i magen och som hen tvivlar på att dela med sig av. Gertruds råd till oss var, skriv det ändå. För enligt henne är det just det där stycket som bildar passagen till läsaren. Det som väcker läsarens intresse, som utmanar och berör. Det är när vi vågar dela våra känslor, erfarenheter och tankar som vi också kan komma varandra närmare. Förstå att vi inte är ensamma, att andra också kan ha liknande upplevelser och på så sätt kan vi stötta, hjälpa och inspirera varandra.

Ju mer jag skriver desto mer växer även mitt mod och det känns så befriande. Jag märker också att när jag skriver något jag vill, känner eller tycker så får det också större kraft. Det gör att jag vågar tro på det skrivna ordet och därför också förverkligar det. Många drömmar har jag uppfyllt under det senaste året och nu vågar jag drömma större och mer. I förra veckan ansökte jag till ett skribentjobb och som antagningsprov ville de att jag skulle beskriva vad jag skulle göra ”Om jag bara hade tre månader kvar att leva och 500 000 kr att spendera”. Vilken rolig och kreativ uppgift tänkte jag och började skriva. När jag nu läser igenom texten så inser jag att jag redan håller på att förverkliga ”mina sista månader” på detta jordklot; Inledningen till min bok har redan börjat pocka på sin uppmärksamhet och en resa till Italien kanske är närmare än jag tror. Jag lyssnar titt som tätt på latinamerikansk musik, läser om shamanism och resan inför våren börjar ta form. Den senaste veckan har jag varit på Skåneturné och hälsat på familj och vänner som betyder mycket för mig. Och senare i höst åker jag för att hälsa på Leia i Spanien.

Jag delar min skrivuppgift här så förstår du vad jag syftar till och uppmuntrar dig till att skriva en egen. Mycket eftertänksam uppgift som får en att reflektera över och känna in vad som verkligen är viktigt för en i livet och vad man vill uppnå. Och sen, ta ett steg i den riktningen och börja förverkliga…

Om jag bara hade….

Om jag bara hade tre månader kvar att leva och 500 000 kronor att tillgå, skulle jag leva livet fullt ut. Under den första månaden skulle jag ta tag i min skrivardröm och skriva den där boken jag drömmer om att skriva. Jag skulle resa till mitt älskade Italien, hyra ett mysigt ställe med havsutsikt att vakna upp till. Jag skulle frossa i Italiens alla godsaker. Tunn, sprödbakad mozzarellapizza, spaghetti frutti di mare, stenugnsbakat bröd doppat i ljuvlig citronolivolja och till det hade jag druckit fylliga, smakrika rödviner. Till efterrätt hade jag trotsat min laktosintoleranta mage och unnat mig gräddig och krämig gelato varje dag. Mmm, det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Jag skulle insupa atmosfären, passionen och älska innerligt. Och jag skulle skriva. Förmedla mina upplevelser, känslor och tankar om livet i en bok, ett arv att lämna efter mig och att bli ihågkommen med.

Under månad nummer två skulle jag uppfylla min dröm att åka till Sydamerika. Kuba hade varit min första anhalt. Här skulle jag pluggat spanska och dansat mig svettig av kubanska salsarytmer in på småtimmarna. Utanför Ecuadors kust skulle jag besökt det rika djur och naturliv det finns på Galapagosöarna. Kramats och busat med lekfulla apor, simmat med delfiner och vandrat i den mäktiga regnskogen. I Peru hade jag begett mig mot högre höjder och vandrat den omtalade Inkaleden mot Machu Picchu. Njutit av de vackra vyer och den magi jag har förstått att man kan få uppleva på denna andliga plats. Jag skulle arbetat som volontär och hjälpt människor i nöd. Försett dem med pengar att bygga upp en tillvaro att kunna leva i och glädjas åt. Min sydamerikanska rundtur hade jag avslutat med att besöka en Shaman. Fått ta del av denna uråldriga tro att naturen är besjälad, att det finns en naturande i varje sten och växt. Att universum består av ett verkligt nätverk av energier, former och vibrationer. Jag hade bett om hjälp att få mer insikt i varför jag skulle lämna detta jordelivet så tidigt och vad andevärlden hade för plan för mig i nästa liv.

Under min sista månad hade jag spenderat tid med alla jag håller nära och kära. Jag hade åkt till de platser runt om i Sverige och i världen där de finns. Delat och skrattat åt härliga minnen och upplevelser. Tackat dem för den tid vi fått tillsammans och sagt till dem hur mycket de betyder för mig, att jag älskar dem. Jag skulle uppmuntrat dem till att uppfylla sina egna drömmar, att göra det de verkligen vill och brinner för nu, istället för sen, när det kanske är för sent. Och om de inte vet vad det är, bett dem att ge sig själva tid att ta reda på det. Om de inte hade varit nöjda med det liv de redan lever hade jag inspirerat dem att våga öppna upp sitt sinne och hjärta mot nya människor och nya sätt att leva på. Hjälpa dem att se möjligheter istället för hinder. Delat med mig av hur mycket glädje och kärlek det har gett mig. Hur mycket bättre man kan må om man bara lyssnar till vad ens inre röst och hjärta vill leda en.

Under mitt sista dygn hade jag gett bort alla mina ägodelar och pengar till mer behövande och jag hade avslutat med att ställa till med en härlig fest och hyllning till livet. Jag hade bett mina gäster att ta på sig det mest färgglada de kunde hitta i sin garderob. Sen hade jag bjudit på smakupplevelser från hela världen och vi hade dansat och levt ut hela natten lång. Inga svarta kläder hade varit tillåtna, utan jag hade velat lämna detta jordelivet i en färgsprakande fest.

Lev idag, imorgon kan det vara för sent!

 

Glädjepaket, sommarläsning och erotik…

Efter en kul dag med full fart på mitt nya jobb här i veckan möttes jag hemma av ett paket på hallgolvet. Det händer inte ofta. Ibland ligger där ett och annat vykort, men främst dataskrivna kuvert och räkningar. Trött som jag var kunde jag först inte minnas att jag beställt något. Men så slog det mig och ivrigt rev jag i sönder kartongen. Där var den! Förhandsexemplaret av ”Pensionatet vid världens ände”, av Camilla Davidsson. Förväntansfull slog jag upp första sidan i boken och fick syn på en handskriven text ställd till mig. Tack Camilla, det glädjer mig mycket och jag följer även din resa med spänning <3.

Efter att jag läst Agneta Sjödins bok, ”En kvinnas resa” förra våren och inspirerats att vandra pilgrimsleden, El Camino, kom jag av en händelse även i kontakt med Camilla Davidsson som höll på att debutera som författare. Detta med ”Under vintergatans alla stjärnor”. En skönlitterär bok som till stor del utspelar sig på Santiagoleden och den inspirerade mig än mer att åka. Boken skulle inte kommit ut förrän i augusti, men även då lyckades jag få tag i ett förhandsexemplar. Camilla berättar i boken om den sönderstressade Emma som lever ett hektiskt liv i Stockholm på jakt efter framgång och snabba kickar. Efter en misslyckad kärleksaffär får hon ett infall att vandra 80 mil på El Camino. På vandringen finner hon några av svaren på vem hon egentligen är och varför hon försökt prestera så mycket för att duga. Boken och Emma speglar mycket av Camillas egen resa och är första boken i en triologi.

Pilgrimsleden förändrade Camillas liv och jag kan känna igen mig mycket i de förändringar hon gjort och hon inspirerar mig. Kan knappt bärga mig tills jag är ledig på tisdag och får kasta mig in i Emmas värld igen. Jag sträckläste den första boken, en trovärdig och tänkvärd feelgoodroman som sätter spår. Så har du inte hittat någon bra sommarläsning än, kan jag varmt rekommendera denna. Hennes debutroman blev en succé och jag betvivlar inte att uppföljaren är minst lika bra.

Jag delar även med mig av en erotisk novell jag skrev som en uppgift i skrivarkursen i våras. Kanske den kan värma upp lite i sommarkylan?! 😉

Chokladbegär

– You are such a greedy woman, sa han med sin franska brytning.

Karin tittade förvånat upp från tallriken hon precis hade blivit serverad och sa med irritation i rösten:

– Excuse me, what do you mean by that?

Maurice mötte hennes blick med sina kopparbruna ögon och sken upp i ett förnöjt leende:

– Dont you know what greedy means?

– Sure, but to tell a woman that, especially on the second date, God, that is so rude!

Nu skrattade han.

– But, I just wanted to help you. You said you are going to a three day detox, are you really going to eat that two days before then?

Han pekade mot hennes tallrik.

– What is wrong with this, it is only rice and vegetables?
– Yes honey, but you do as well have shrimp crackers, sauce and dressing.

Hon slog till honom på armen, på skoj, men också för att markera att han gick över gränsen.

– You are so damn rude!

Hennes förhöjda och uppretade röst gjorde bara att han skrattade ännu mer. Om hon inte hade varit så utsvulten på närhet hade hon avvisat honom direkt. Men det fanns en lekfullhet dem emellan och attraktionen var stark. Hon kände att han ville ha henne, hans ögon och kroppsspråk ljög inte. Och hon längtade efter en mans händer på sin kropp. Hon studerade honom där han satt och tittade ner i sin telefon. Skärmen på gubbakepsen han bar täckte precis för hans ögon när han hade blicken nedsänkt. Hon kunde iaktta honom ifred där han satt och messade. Han sa att det var viktigt och att det rörde sig om hans jobb. Maurice arrogans irriterade Karin, men bara åsynen av honom fick hennes hjärta att bulta och underlivet att dra ihop sig. Hans slitna linne satt tajt om hans vältränade kropp och hon kunde skymta hans bröstmuskler genom det. Hon lät blicken vandra längs hans armar och biceps. De var i det största laget, men blänkte som om han hade smort in sin vackra, chokladbruna hy, i olja. Karin vandrade neråt med blicken och det gick en kraftig ilning genom kroppen när tankarna kretsade kring det som fyllde ut hans byxor så väl. Hon skruvade på sig, tog upp sin telefon och fotade honom. Han ryckte till och tittade lite irriterat upp.

– No, I don’t like you taking photos.
– Really, how come?
– I just don’t like.

I samma ögonblick slutade han messa och började fota henne istället.

– But you are allowed to take photos of me?

Nu skrattade han retsamt igen. Karin kunde inte heller låta bli att skratta och fortsatte att fota honom. Hans lekfulla och intensiva blickar gjorde henne nervös. Mitt i all lek avbröt Maurice henne och sa:

– Do you want dessert?

Oh yes, I will have you for dessert, tänkte Karin och rodnade. Istället svarade hon:

– Well, am I allowed?
– Of course, come, let’s have a look.

De reste sig båda från bordet och gick fram till glasdisken där de kunde skymta alla godsaker som erbjöds. Det vattnades i munnen på Karin. Hon pekade ut en inbjudande chokladmousse som hon hoppades skulle tillfredsställa en del av hennes begär. Maurice valde en saftig morotskaka. På väg tillbaks mot bordet frågade Karin honom:

– So, you don’t just like the fitness women?

Han snurrade runt mot henne, tog ett stadigt tag om hennes höfter och tittade henne djupt in i ögonen och svarade,

– NO, I like the real women.

Karin ryckte till och kvävde ett stön, benen vek sig under henne för en kort stund. Hon ville känna hans händer utforska alla delar av hennes kropp, smaka på hans gyllenbruna hy och låta honom fylla henne med all sin kraft. Men hon tänkte minsann inte visa för honom hur gärna hon ville ha honom, det var han för självgod för. Istället slöt hon sina ögon och lät chokladmoussen sakta smälta i sin mun. Tungan lekte med den mjuka konsistensen och hon fantiserade om att det var Maurice läppar hon kysste. Han smakade ljuvligt. Hon kände genom sina slutna ögon hur han iakttog henne och sög in hans energi, laddningen som slog emot henne var så stark att hon kastades lätt bakåt. Han bad om notan och gentlemannamässigt betalde han den. När han sen frågade henne vad hon ville göra härnäst, kunde hon inte hålla på sig längre:

– Let’s drive home to you so I can taste som real chocolate.

Han svarade med ett brett leende, tog ett stadigt grepp om hennes hand och förde henne ut mot sin motorcykel. Karin tryckte sig mot hans muskulösa ryggtavla och höll ett hårt tag om hans midja när han ökade farten. Hon kunde känna hans tvättbräda genom sina fingrar och hon längtade efter att få smeka den i all sin nakenhet. Väl innanför hans hotellrum öppnade han munnen som för att säga något. Men istället tog han tag om hennes nacke, drog henne tätt intill sig och kysste henne hungrigt. Äntligen, tänkte Karin. Hon stönade till och blottade sin hals för honom. Han började kyssa den, lekte med tungan och nafsade henne i örsnibben. Hon stönade nu ännu högre och var alldeles yr av upphetsning. Han tog tag om hennes axlar och tryckte upp henne mot väggen, tittade intensivt på henne och sa:

– Well, are you ready for the real deal now?

Karin stönade kraftigt som svar. Maurice varma, stora, ådriga händer letade sig in under hennes linne och tog tag om hennes bröst. Han kramade dem hårt. Tvinnade hennes bröstvårtor mellan sina fingertoppar samtidigt som han fortsatte att kyssa henne. Hon skrek till av upphetsning. Hennes hjärta dunkade, hennes ben skakade och hennes underliv brann.

– Karin! Karin! Are you ok? Karin rycktes ur sin fantasi och rodnade.

– Eh, sorry, yes, eh, I am ok.

Maurice hade redan rest sig från bordet och tittade ner mot henne och frågade:

– So, what do you want to do now Karin?

Nyckeln till frihet

I skrivande stund sitter jag på min brors balkong i St Gallen, Schweiz. Jag och pappa kom ner här igår kväll. Vi lämnade ett förvisso soligt, men kallt Göteborg bakom oss och välkomnades av en värmebölja och 27 grader. Underbart, äntligen sommarkänsla! Satt ute i linne hela kvällen, njöt av grillad fisk och vin därtill, firandet fortsatte.

Idag är det lite mellandag innan vi beger oss vidare mot Italien och semester. Bror och hans tjej jobbar in i det sista, pappa läser och jag sitter och responserar på sagoberättelser. Trots att vi hade avslutning i Norrköping för några veckor sedan var kursen inte helt slut. Vi fick då en allra sista uppgift i form av en ”utvärderingssaga”. En skrivuppgift och respons som ett avslut på året och hejdå till varandra. Det är fantastiskt vilka berättelser jag har fått ta del av, både sorgliga, roliga, kreativa och färgsprakande. Jag hoppas att de blir publicerade en dag så att även ni kan få läsa dessa spännande livshistorier. Här nedan delar jag med mig av min saga:
Varma hälsningar från ett soligt Schweiz 🙂
Jenny

NYCKELN TILL FRIHET
För snart 37 år sedan födde drottningen Karina, en liten prinsessa i det vackra Skånelandet. Såväl prinsessans far, kung Ivar, som drottningen, tog emot henne med glädje och kärlek. Hon var efterlängtad. De hade nu satt både en prins och en prinsessa till världen och var mycket lyckliga. Framtiden såg ljus ut och de levde gott. Men så en dag kom ondskan och knackade på dörren. Drottningen som alltid var så öppen och välkomnande mot alla släppte in honom. Det skulle hon aldrig ha gjort. Han bestämde sig nämligen för att stanna vid hennes sida och flyttade in i kungafamiljens slott, utan att fråga.

Till att börja med så märktes han knappt av. Men med åren framträdde han tydligare och tydligare. Ondskan förföljde drottningen som en mörk skugga. Hon försökte gång på gång att springa ifatt honom, men det var omöjligt. Till slut tog han över helt och splittrade familjen. Drottningen och kungen flyttade isär. Kungen stannade kvar med barnen i slottssalarna medan drottningen flyttade in i ett av vakttornen, högt upp och långt ifrån prinsessan, prinsen och kungen. Det var inget hon själv ville, men ondskan drev henne dit.

Dörren till tornet var öppen och hon fick komma ut emellanåt för att träffa sin familj och de fick hälsa på. Men till slut så bommade ondskan igen dörren helt och slängde iväg nyckeln. Drottningen letade förtvivlat efter den, men ingenstans fanns den att finna. Hon, likväl som alla i familjen, bad om att ondskan skulle lämna henne, men ingenting hjälpte. Drottningen visste inte vad hon skulle ta sig till och till slut blev det för olidligt att sitta ensam där uppe i tornet. Ondskan hade tagit över hennes liv och hon såg ingen annan utväg än att fly från honom.

Så en vårdagsmorgon när hon vaknade, frågade hon ondskan om han inte kunde öppna fönstret för en stund. Det var det enda fönstret där fanns uppe i tornet. Hon sa att hon ville få andas in lite frisk luft. Motvilligt gav han med sig. Drottningen lät den friska vårbrisen smeka hennes kinder ömt. Hon tog ett djupt andetag och fyllde sina lungor med den ljuva luften. Det doftade frihet. Längtan var nu stor. Hon lät en glädje och lätthet fylla henne. Sen hoppade hon. Rakt ut i friheten.

Kungen, prinsen och prinsessan saknade och sörjde drottningen mycket. Än idag. Samtidigt visste de att hon var fri från ondskan och det gjorde att det kändes lättare för dem. Alla tre försökte de hitta nya vägar i livet för att bli lyckliga igen, utan sin drottning.

Prinsessan som var lik sin mor, såväl till utseende som till personlighet, var rädd att ondskan skulle börja förfölja även henne. Hon valde därför bort psykologi, personlig utveckling och andlighet. Allt sådant drottningen hade varit intresserad av, men som prinsessan trodde var anledningen till att ondskan tagit över hennes liv. Av rädsla för honom valde prinsessan bort mycket av det hon också brann för.

Men ondskan knackade ändå på prinsessans dörr. Trots att hon försökte leva så långt ifrån drottningens liv som möjligt. I perioder släppte hon in honom. Ibland stannade han en längre tid, ibland en kortare. Men hon kämpade emot och släppte aldrig in honom helt. Hon var född envis och det var hennes styrka. Drottningen hade flytt från ondskan, men prinsessan var fast besluten att besegra honom. Till sin hjälp hade hon under flera år en ängel. En ljus energi vid sin sida som gav henne styrka och mod. Mod att våga gå sin egen väg utan att vara rädd för att ondskan skulle ta över.

Och hon lyckades. Hon började lyssna till sitt hjärta som hon ignorerat under flera år. Tog mod till sig att välja den riktning hon längtat efter. Nu var hon inte längre rädd. Och där det inte finns någon rädsla, där finns det heller ingen ondska. Det tog henne 36 år att hitta hit. Hon tog tjänstledigt och sa slutligen upp sig från det arbete hon haft under många år, började skrivarkurser, reste runt i världen och skrev om det i en blogg. Hon kände en frihet hon inte gjort på mycket länge och träffade fantastiska människor som hon fortfarande håller av och kontakt med. Oavsett om ondskan nu skulle låsa in henne i ett torn och slänga iväg nyckeln, vet hon vart hon skulle hitta den. Nyckeln som drottningen så förtvivlat letat efter, men inte funnit. Vi har den alla. Det gäller bara att vi vågar leta efter den på rätt ställe, inom oss.

Ett stort kliv, mot friare framtid och liv!

First of all my dear English speaking friends, this time I will write in Swedish. But if you want to read my blog, you can use google translate like my sweet Dutch friend does everytime. 🙂

Oj, vad tiden springer iväg! När jag nu äntligen satte mig ner för att skriva på min blogg igen inser jag att det gått mer än fyra veckor sedan sist. Fyra veckor? Hur är det möjligt? Så många gånger jag har varit på väg att skriva och det har kliat i fingrarna, men jag har prioriterat annat. Samtidigt är jag också glad för det. Så mycket roligt som har hänt sen jag kom tillbaks till Sverige och vet ni vad? Den 23e Juni blir jag publicerad! Då kommer tidningen Inspire sommarutgåva ut och i den kan ni läsa en artikel som jag skrivit. Artikeln handlar om min upplevelse av det buddhistiska kloster i Thailand där jag bodde och fick lära mig Vipassanameditation under en veckas tid. Det känns fantastiskt kul att få bidra med inspiration i deras tidning, en hälsoguide för kropp, sinne och själ. Inspire är fylld med inspiration till hur du kan leva ett glädjefyllt liv där du lyssnar till din inre visdom. Är du intresserad av att köpa ett nummer hittar du tidningen lättast på Pressbyrån och 7-eleven. I Göteborg finns den även på Coop forum backaplan och ICA Focus. Eller kan du beställa tidningen på nätet: inspiretidningen.com.

Förutom denna fantastiska möjlighet har jag också skrivit på uppgifter till min skrivkurs. Så skrivit har jag, inte bara här. Men nu framöver kommer jag förhoppningsvis ha mer tid för bloggen då skrivkursen lider mot sitt slut. Nästa helg är det avslutning på Marieborgs folkhögskola. Ett års skrivkurs är över. Det är helt otroligt vad snabbt det har gått, men så roligt och givande det har varit. Är du sugen på att utveckla ditt skrivande och sätta ditt liv på pränt, kan jag varmt rekommendera denna distanskurs, ”Skriv ditt liv”: marieborg.net/kurser.

Ja, inte nog med allt skrivande, det har verkligen varit en intensiv men rolig tid sen jag kom hem. Många har frågat mig hur det känns att vara hemma igen. Jag tror också de förväntade sig att jag skulle svara att det känns trist och tomt efter denna fantastiska resa. Men nej, så känner jag inte. Det var underbart att välkomnas av vackert vårväder och träffa familj och vänner. Frihetskänslan av att inte gå tillbaks till mitt gamla jobb lever också kvar. Att komma till ett nytt boende kändes också roligt och spännande, som en nystart i mitt liv. Istället för att flytta tillbaks till min bostadsrätt som jag fortfarande hyr ut fick jag möjlighet att flytta in i en lägenhet i Majorna i andra hand. Och vilken lägenhet sen! Utsikten och solnedgången över Göta älv är magisk. I hyran ingår gym, zumba, yoga och andra träningspass, aktivitetsrum, bastu, internet och TV-rum, ljusterapirum, pyssel och slöjdrum och sist men inte minst, spanskakurs på tisdagar. När jag fick nys om detta under ett zumbapass reste sig håret på mina armar och mina ögon tårades. Jag kände mig helt överväldigad. I slutet av min resa funderade jag över att börja läsa spanska igen när jag kom hem. Detta då jag bestämt mig för att min nästa långresa ska gå till Sydamerika, något som stått på min Bucketlist länge. Och så visar det sig att de lär ut spanska i huset där jag bor. Attraktionslagen fungerar verkligen och jag känner mig så tacksam för allt som kommer min väg.

En nära vän frågade mig vad det bästa med min resa var. Jag tvekade inte en sekund utan svarade att det är att jag har kommit närmare mig själv. Jag vågar nu lita mer på min egen magkänsla och intuition och följa den. Jag behöver inte på samma sätt som tidigare ha någon annans godkännande på att jag gör rätt. Godkännandet får jag från Universum som ger mig det jag önskar och sänder ut. Jag fortsätter att vara i synk med livet och allting i mig och omkring mig flödar.

Visst finns det människor, platser, mat och upplevelser från min resa som jag saknar, men minnena lever vidare. Via Skype och Facebook håller jag kontakten med de jag kommit nära. I nästa vecka träffar jag några och i slutet av maj får jag besök av min älskade Weekhas från Amsterdam. Jag har precis gått in i nya investeringar och businessmöjligheter som de flesta från Livsdesignretreatet i Thailand också har gått in i. Ett roligt och inspirerande sätt att hålla kontakten på och som på sikt kan ge en passiv inkomst.

Den sista uppgiften till min skrivkurs var att skriva en dikt om framtiden. Jag skrev min på rim och delar den med er här.

Ha en skön söndag!

Jenny

Ett stort kliv, mot friare framtid och liv!

Oj, så mycket som senaste året har hänt,
i världen runt jag rest, bloggat och satt mitt liv på pränt.

Det här är bara början till en förändring i mitt liv,
för nu jag mot en friare framtid tar ett stort kliv.

Jag vill inte ha någon fast kontorstjänst mer,
nej, andra, inspirerande arbetsmöjligheter jag nu ser.

Istället för att sitta på kontorsstolen, ha det stressigt och trist,
vill jag leva ut mina drömmar, resa och bocka av min bucketlist.

Jag vill leva ett liv fullt av äventyr,
inte massa måsten, ägodelar och bestyr.

Mer tid för vänner, familj och nya resmål vill jag ha,
och våren 2016 tänkte jag några månader till Sydamerika dra.

För att jag lättare på denna världsdel och dess människor ska få koll,
önskar jag nu att lära mig habla espanol.

Och helt otroligt ingår det i mitt nya boende en spanskakurs,
attraktionslagen fungerar minsann och är en verklig resurs!

Mycket bevis på detta har jag den senaste tiden fått,
nu när jag mitt hjärta följt och min sanna väg har gått.

Jag vill fortsätta blogga och skriva,
kanske kan jag inspirera även andra att sina murar riva.

Framtiden är ljus,
jag ser mig sitta och skriva vid havet i ett vackert hus.

Vid spisen står min man och lagar sydamerikansk mat,
läckert dukar han upp på väldoftande fat.

Mina barn springer runt och leker,
kärleken är stor och mina ögon varmt dem smeker.

Jag känner en stark tilltro till livet och sann lycka,
det är fantastiskt att jag min egen framtid kan smycka.

Och det kan vi alla,
det gäller bara att lyssna på den inre rösten som på oss brukar kalla.

En dag ska jag berätta om min mamma!

En dag ska jag berätta om min mamma, så lyder titeln till den barndomsskildring jag nyss läst av författaren och reportern Karin Thunberg. En läsuppgift som ingick i min andra skrivarkurs, Skriv ditt liv, vid Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Den här kursen är också på halvfart men den löper över ett helt år. Här skriver vi om vårt liv kring olika teman som barndomen, ungdomen, vuxenlivet/arbetslivet och nutiden/framtiden.

Även i den här kursen ingår det ett visst antal närträffar under året. Till skillnad från kursen vid Nyköpings folkhögskola spenderar vi här två heldagar varje gång vi ses. För oss som kommer längre ifrån innebär det att vi övernattar på kursgården och det är riktigt mysigt. Folkhögskolan ligger vackert belägen vid Bråviken i en harmonisk och stressfri miljö. Maten som serveras här är underbart god och kakorna till fikat, ja, de ska vi inte tala om!

Jag kom hem här ikväll från den andra närträffen där vi nu lämnade barndomen bakom oss. I kommande period ska vi skriva om vår ungdom. Förutom skrivuppgifterna så har vi även läsuppgifter och till denna helgen skulle vi ha läst en barndomsskildring. Vi hade en lång lista över titlar att välja mellan men jag fastnade direkt för ”En dag ska jag berätta om min mamma”. Ett medvetet val då jag ville inspireras att skriva om min egen mamma. Jag visste inte vad den här boken handlade om men jag misstänkte att den skulle skildra en mamma som inte mådde så bra. Och det gjorde den. Även om mamman i den här berättelsen inte hade samma psykiska problem som min mamma hade, så var igenkänningsfaktorn bitvis hög.

Till denna helgen skulle vi också ha lämnat in vår tredje och sista skrivuppgift om barndomen. Uppgiften bestod i att göra en personbeskrivning av någon som varit viktig för oss under denna tid. Istället för att fokusera så mycket på utseendet av denna personen skulle vi försöka beskriva hen mer genom till exempel; kroppsspråk, tal och annat.

Var och varannan vecka skickar vi in uppgifter över nätet för båda skrivarkurserna att läsas av alla deltagare, såväl som lärare. Förutom att lärarna alltid ger sin respons på våra texter har vi som kursdeltagare nu också börjat ge respons på varandras texter. Men att från ingenstans till att helt plötsligt börja producera skönlitterära texter som varje vecka läses och bedöms av andra, var till en början läskigt. Framförallt i kursen ”Skriv ditt liv” där texterna är mer personliga och oftast direkt tagna ur ens eget liv. Samtidigt är det väldigt befriande och utvecklande att våga bli läst och dela med sig av sin röst. Övning ger färdighet och modet växer. Och nu till den sista skrivuppgiften om barndomen tog jag mod till mig att skriva om min mamma. Men att få ihop det på max två sidor var inte lätt.

Istället för att ge skriftlig respons över nätet gav vi varandra muntlig respons i grupp denna gång. Detta efter att ha haft högläsning av varandras alster. Att läsa upp en så nära och känslosam text som den om min mamma, var nervöst. Jag visste ju inte hur den skulle tas emot. Men när jag berörde mina gruppmedlemmar till tårar och efteråt fick så fin respons, kändes det jätteskönt och befriande. Jag vill också därför dela med mig av denna berättelse till er.

Mamma Karina
En varm och solig sommarkväll förvandlades snabbt till ösregn. Mamma och jag ställde oss under altanens genomskinliga tak och lyssnade till smattret över oss. Vi tittade på varandra och fnissade.

– Kom! sa hon med ivrig röst. Vi springer in och tar på oss regnkläder och går ut i regnet.

Jag följde glatt efter, tog på mig mitt rosa regnställ och gick ut. Vi plaskade i vattenpölarna, skrattade och tog oss fram med ”hoppsasteg”.

Mamma var en fantastisk kvinna, beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon hade även förmågan att komma nära djuren. Innan vi skaffade katter hade vi vilda ekorrar och talgoxar som hon lyckades ta sig an. Ekorrar kunde tillåta sig att bli matade, sittande i hennes knä. La hon brödsmulor i sin kupade hand och sträckte ut den mot himlen kunde talgoxar flyga dit och äta ur den. Men varken djuren eller utomstående fick se den mörka sidan, den vi anhöriga fick uppleva på nära håll.

Mamma hittade alltid på en anledning att fira och älskade att ge. Vi firade både födelsedagar och namnsdagar och så kom hon på att vi även kunde hylla dopdagar. Vid varje skolavslutning fick jag och min bror någon present. Och ibland kom hon med någon överraskning bara för att hon hade lust. Som barn var det som att återuppleva julafton flera gånger om året. Den enda gång jag stoppade hennes firande var när jag som tolvåring fick min mens.

– Oh Jenny, du har fyllt kvinna! utbrast hon med glädje, det måste vi fira!

Till yrket var hon sjukgymnast och hjälpte många. Inte bara fysiskt utan även själsligt. Hon gick många kurser i personlig utveckling och delade med sig av kunskapen till andra. Karina vågade prova sig fram i livet, testa nya saker och gick sin egen väg. Orädd för att göra bort sig. Många såg upp till henne och tyckte att hon var modig. Jag minns när hon kom hem med den röda automatmopeden hon köpt för att ta sig till och från jobbet. Först skämdes jag. Det var ingen annan mamma som körde moped. Men när jag sen kom upp i tonåren var jag glad åt köpet då jag själv fick låna den till skolan.

En annan gång fick hon för sig att köpa en pipa. Hon rökte blå Blend i vanliga fall men nu ville hon testa något annat. Så kunde hon sitta där hemma i en fåtölj och smacka på sin pipa. Som en gammal farbror, tänkte jag och ogillade det. Mina vänner tyckte hon var cool, men jag skämdes. Så kände de inte till hela sanningen om henne heller. Visste inget om alla de gånger jag legat på min säng, förtvivlad och ledsen. Med den ständiga frågan ekande i huvudet:

– Varför kan jag inte bara ha en vanlig mamma?

Hon målade tavlor och var mycket kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Möblerade om och köpte nya möbler. Inte alltid till vår förtjusning. Vid ett tillfälle behövde vi en ny TV-soffa och hon var iväg för att inhandla en. Hon kom hem med ett, då, trendigt, bambumöblemang. Två fåtöljer och en soffa. Jag kunde hålla med om att de var fina men inte någonstans sköna att sitta i. Och så fort man rörde sig knarrade de oroligt. Såväl pappa som storebror höll med mig och möblemanget blev utbytt efter en tid.

Inför julen ett år när det var dags att köpa en julgran hittade mamma fjolårets gran. Den låg undanslängd på en kulle bakom vedboden på vår tomt. Granen hade inte ett enda barr kvar, men stora, vackra kottar tyckte hon. Denna granen stod sedan i ett hörn i vårt uterum, redo att kläs inför julen. Det kändes inget vidare att klä en naken gran och jag gjorde det motvilligt, brydd över vad folk skulle säga när de kom hem till oss och såg den. Idag kan jag skratta åt det, men då skämdes jag.

Mamma charmade min pappa när de träffades för första gången i Tyskland. Så till den grad att han bröt förhållandet med den kvinna han var förlovad med hemma i Sverige. De flyttade ihop, gifte sig och fick mig och min storebror Johannes.

Hon hjälpte många men kunde tyvärr inte hjälpa sig själv. När jag bara var några år gammal hade hon fått flera oroväckande känsloutbrott och betett sig märkligt. Hon skyllde på att det hade varit för mycket en tid. Men efter några vändor fram och tillbaka till sjukhuset diagnostiserade läkarna henne till slut som bipolär, även kallad manodepressiv. Det hade hon svårt att acceptera.

När hon var på väg in i den maniska fasen syntes det tydligt. Hennes ögon spärrades upp och hon fick en intensiv blick. Hon mådde som bäst då och gick helt upp i sig själv och i sin egen verklighet. Totalt frånvarande och det var omöjligt att nå henne. Hon fick medicin som verkade lugnande men den ville hon helst inte ta. När hon kom ner i varv skämdes hon över saker hon sagt och gjort i den maniska fasen och sjönk ner i depression. Då kunde hon också gräva fram händelser från det förflutna som hon mådde dåligt över. Ibland sa hon rakt ut att hon ville dö. Så började hon dricka. Hon drack för att dämpa sin ångest och för att hon inte orkade ta itu med sin sjukdom och sina problem. Samtidigt ville hon tillbaka till den maniska fasen. I den mådde hon fantastiskt och hennes kreativitet flödade. Hon slutade ta sin medicin och cirkusen började om på nytt. Sjukdomsperioderna kom tätare och tätare och hon mådde sämre och sämre. Den sprudlande kvinna hon en gång var tynade sakteliga bort, år för år. Till slut orkade hon inte mer och lät sjukdomen ta hennes liv.

Karina var en kärleksfull mamma och jag vet att hon älskade mig, min bror och pappa oerhört. Det sa hon ofta. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och jag saknar henne mycket. Hade hon levt idag och fått vara frisk vet jag att vi hade haft mycket utbyte av varandra. Hon är en förebild för mig och jag känner igen mig så mycket i den hon var.

Minnena sviker och ibland är det svårt att avgöra om det var hennes sjukdom eller hennes personlighet som gjorde att hon agerade på ett visst sätt. Men den bild jag vill ha av mamma är den där kvällen i regnet. När hon spontant, orädd för att bli smutsig eller blöt, tog med mig ut och hoppsade i regnet, lycklig som ett barn och full av livsglädje.