Dagen då min mamma tog självmord

Året jag skulle fylla 16 år tog min mamma sitt liv. Idag skulle hon fyllt 71 år.

Samma kväll vi fick dödsbeskedet började min bror sparka på tvättmaskinen. Jag ser det fortfarande framför mig. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Jag var nog i chock och stod och tittade på.

Det var pappa som hade hittat henne. Hon hade hängt sig i sin lägenhet i Kristianstad. I hallen. Tidigare samma dag hade hon ringt på hemtelefonen. Det var jag som svarade. Hon frågade hur det gick hemma, hur det var i skolan och hur det var med min dåvarande pojkvän Niklas. Som att försäkra sig om att vi hade det bra. Hon avslutade vårt samtal med orden:

– Vad som än händer Jenny ska du veta att jag älskar dig.

Min puls steg hastigt samtidigt som allt gick i slow motion. Med uppspärrade ögon och stirrig blick räckte jag i chock över telefonen till min bror, Johannes.

Jag visste precis vad som var på gång. Jag hade känt det hela dagen. Så fort jag vaknade kände jag en oro. Det var inte första gången jag känt den. Men idag var den stark. Ovanligt stark. Den tog över hela min dag och jag kunde inte riktigt ta för mig något. Min bror hade kompisar över men jag gömde mig mest på mitt rum. Och pappa var inte hemma just då.

Även om det vände sig i magen bara av tanken att se min mamma i så dåligt skick som hon hade varit två veckor tidigare, fick jag sån stark känning av att jag skulle åka in och hälsa på henne den dagen. På psyk. Ångesten kröp i mig. Något stod inte rätt till. Men hennes samtal hann före.

Till min bror sa hon i telefonen att hon befann sig på sjukhuset. Men när min pappa ringde dit sa de att hon var på permission hos en vän. Men där var hon inte heller. Då bestämde pappa och en läkare och god vän till familjen att åka in till hennes lägenhet i Kristianstad.

Jag kunde inte koncentrera mig. Jag vankade av och an medan jag väntade hemma. Tiden gick. Långsamt. Otroligt långsamt. Jag stirrade på telefonen stup i kvarten och väntade på att pappa skulle ringa. Men tiden fortsatte att gå. Det kändes som en evighet och till slut kunde jag inte vänta längre. Jag ringde upp pappa. Min puls steg i snabb takt med signalerna som gick fram. Men inget svar. Så jag ringde igen. Och igen.

Pappa svarade till slut. Innan jag ens hunnit öppna munnen sa han kort:

– Jag är snart hemma Jenny!

Då hörde jag mig själv utbrista:

– ÄR HON DÖD?

Pappa svarade återigen;

– Jag är snart hemma Jenny.

Förtvivlat frågade jag igen:

– PAPPA, ÄR HON DÖD?

Svaret hade jag redan inom mig men jag behövde få det bekräftat.

– Ja svarade han lågmält, jag är snart hemma.

Så fort vi la på luren skrek jag på Johannes:

– MAMMA ÄR DÖD!!

Jag minns inte vad som hände sen men jag minns starkt att Johannes började sparka på tvättmaskinen och svor. Och jag såg på.

Så minns jag att han gick ut i hallen, drog på sig skorna, ryckte åt sig ytterjackan och när han var halvägs ut genom ytterdörren utbrast jag:

– Vart ska du?

– Jag kör en sväng, svarade han.

Utan att tänka efter for orden ur munnen:

– Jag följer med!

Så drog även jag på mig skorna och följde efter min bror ut. Det var mörkt och kallt. En sen afton i april 1994. Minns inte ens om jag fick på mig någon jacka. Jag hoppade upp bakom min bror på hans trimmade Puch Dakota och han körde iväg med ett ryck. Fort gick det. Jag höll mig krampaktigt fast om hans midja medan jag försökte hänga med i svängarna. Jag lutade mitt ansikte mot hans rygg. Jag var livrädd. Jag vet inte om jag var mest rädd för att han skulle köra ihjäl oss eller om jag var mest rädd för att fortsätta leva. Men just då kände jag att jag sket i vilket. Och jag lämnade det till ödet att bestämma.

Vi överlevde.

Och sen den dagen har jag kämpat med att göra allt jag kan för att inte bara överleva utan att fortsätta leva. Leva livet fullt ut. Som min mamma också försökte. Men tyvärr inte lyckades med.

Mamma var en fantastisk kvinna på många sätt. Beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne, som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon älskade att dansa, måla, sjunga och spela teater och var väldigt kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Precis som jag.

Hon inspirerade och hjälpte många inte minst i sitt yrke som sjukgymnast. Men hon kunde tyvärr inte reda ut sitt eget mörker som tog överhanden om hennes liv. Emellanåt har det också tagit över mitt. Och jag har också funderat på att ta mitt liv. Flera gånger. Men det har alltid stannat vid en tanke. För jag vill leva.

Livet är en sån fantastisk gåva som vi blivit erbjudna. Och när vi istället för att fly ifrån vårt mörker, jobbiga känslor och rädslor och istället välkomnar dem, möter dem, tillåter dem och accepterar dem så frigörs de och vi blir så mycket lättare i kropp, sinne och själ. Vi kan då leva livet fullt ut och det kan bli alldeles magiskt. Men innan vi kommer dit kan vi behöva hjälp. Vi behöver varandra. Så mår du dåligt, våga sök, be om och ta emot hjälp.

Jag hade inte varit så trygg i mig själv som jag är idag eller lyckats ta mig igenom många svåra år om det inte vore för all den fina professionella hjälp jag fått genom åren i form av terapi, coaching och kurser i personlig och andlig utveckling.

Idag älskar jag livet och möter det med glädje, nyfikenhet och lekfullhet. Och jag har en helt annan tillit till livet idag än vad jag tidigare haft. Jag är mycket mer tacksam för det jag har och tar ingenting för givet längre.

Och precis som min mamma så älskar även jag att fira och jag vet att vi hade haft jävligt roligt tillsammans om hon levt och varit frisk. Men även om hon rent fysiskt är död så kan jag lova att hon aldrig har varit mer närvarande än hon är nu. Jag hör hennes röst inom mig och vi pratar och skojar som aldrig förr.

Förra året, samma dag hon skulle fyllt 70 år så bröt jag ihop i en kollegas famn under min lunch på jobbet. Och jag vet att mamma hade ett finger med i spelet. För tidigare under året hade hon tagit kontakt med mig och förmedlat att jag fortfarande hade sorg och skuld kvar som hon ville hjälpa mig att få ut. Och jag känner att jag har fått ur mig det nu.

Idag har hon istället spelat mig ett och annat spratt. När jag försökte kväva en fis (nu vet jag en som skrattar om hon läser detta, Carin Dalestedt 😉 ) tidigare idag under en massagebehandling hörde jag mammas röst säga;

– Hoppsan, var det tomten som kom?!

Jag skrattade till för det var nämligen något som hon själv uttryckt flertalet gånger när hon råkade släppa sig avsiktligt eller oavsiktligt vid juletid.

Vid ett annat tillfälle idag när jag skulle lägga över handduken på en återkommande massageklient som hamnat lite väl långt ner på bänken så råkade jag lägga handduken även över hans huvud. Såväl jag som min klient började skratta när vi märkte hur tokigt det blivit. Min känsla var att även har hade mamma ett finger med i spelet och ville skoja till det lite. Jag hörde en röst likt rumpenissen i Ronja Rövardotter säga:

– Nu blev det kväller, vaffor då då, vaffor gör hon på detta viset?

Jag fick skärpa mig för att inte fortsätta skratta under behandlingen.

Men nu sitter jag här och skrattar. Och jag har både skrattat och gråtit om vartannat ikväll. Jag tror aldrig jag tidigare skrivit om dagen när min mamma dog. Men orden bara kom till mig ikväll och de skulle tydligen sättas på pränt. Och det var skönt. Och befriande. På många sätt.

Jag har inte bara skrivit ikväll här efter jobbet. Jag har firat också. Tillsammans med såväl mormor som mamma. Och jag har nog brytit mot alla adventsregler vid detta laget och tänt både första och andra ljuset i adventsstaken. Till mammas och mormors ära.

Min mamma älskade Arja Saijonmaa så istället för att sjunga ”ja må hon leva” har vi lyssnat, sjungit och dansat i våra tiaror till:

”Jag vill leva i Europa, jag vill älska, sjunga här, jag vill skratta, gråta, dansa, jag är ur och förlorad och kär, när jag tänker på hela Europa och på oss som hör hemma här”

Och med de orden sätter jag punkt för firandet ikväll och önskar eder alla en riktigt God natts sömn.

Kärlek Jenny ❤

Ps. Vill ni läsa mer om min mamma har jag skrivit ett inlägg om henne här: En dag ska jag berätta om min mamma! Ds

Gotland/Författarmöte/Reflektion/ Egentid/Högkänslighet/Coachning

Blickar ut mot horisonten genom det fönster jag sitter mot med ett glas bubbel i hand och försöker arbeta med bokföring och planering. (Läs förra söndagen) Men utsikten mot det vackra kalkstensbrottet som tornar upp sig likt ett ståtligt vitgråskimrande berg ut mot havet där solens sista strålar för dagen bildar ett magiskt sken och glitter i vattnet, stjäl hela min uppmärksamhet. Energin och lugnet jag upplever här på Gotlands nordöstra ö, Furillen, under eftermiddagen har fått mig att landa ordentligt. Jag känner mig så närvarande, harmonisk och tacksam för att jag är här och sitter och reflekterar över hur det egentligen kommer sig. Tankarna letar sig tillbaka till den ljuvliga cykeldagen jag fick på vackra Fårö igår och där jag blev hembjuden på en kort visit hos min favoritförfattare, Camilla Davidsson.

Vi är vänner på Facebook och har chattat lite genom åren sen jag fick nys om att hon skulle debutera som författare 2014 med en bok om pilgrimsvandringen på Santiagoleden. Då hade jag precis beslutat mig för att jag ville vandra där och var sökande efter inspiration. Jag skrev till Camilla och frågade om jag kunde få förbeställa hennes bok. Vi kom då att börja prata om min vandring och det slutade med att hon sen hjälpte mig att lägga upp en preliminär rutt över vart jag skulle börja vandra för att hinna ta mig i mål inom två veckor i Santiago de Compostela.

Jag älskade hennes första bok och blev än mer inspirerad av att vandra. En riktig feelgoodroman med stark igenkänning och som berörde mig djupt. Sen dess har hon gett ut sex böcker och jag har förbeställt dem alla och överraskas ständigt över hur hon kan beröra mig så. Jag har snart läst hälften av hennes sjätte bok, ”Under fikonträdets skugga” och hon har redan lyckats försätta mig i tårar i tre omgångar och väckt en stark åtrå. Hade kunnat legat och läst hela dagen om det fortsatt regna, så fängslad jag är av hennes story. Men så sprack solen upp och när jag läste om hur en karaktär i hennes bok, som för övrigt utspelar sig här på Gotland, nämner att de ska bege sig på utflykt till Furillen, kom jag att tänka på cyklisten jag träffade på vägen hem på Fåröfärjan igår och som också tipsade om denna plats. Jag bad henne ta ett foto på mig i solnedgångens ljus när färjan precis hade avgått och vi kom att småprata lite därefter. Det visade sig att hon också var här själv sen tio dagar tillbaka och hade sett så många vackra platser på sina cykelturer som hon frikostigt delade med sig av. Vi hittade snabbt gemensamma nämnare, delade upplevelser och skönheten i att resa själv. Efter ett tag frågade jag med glimten i ögat:

– Är du också högkänslig?

– Hon log och sa lite trevande, ja, jag tror det. Har läst en hel del om det.

Jag förstod det direkt. På sättet hon pratade, de detaljer hon så utförligt beskrev om de häpnadsväckande platser hon besökt och det djup i samtalet som vi delade så snabbt med varandra. Och inte minst vårt behov för egentid och reflektion. Vi högkänsliga tar in sextio gånger mer intryck än någon som inte är högkänslig och har därför ett större behov av att processa, reflektera och bearbeta information på djupet och det är lätt att vi med samma personlighetsdrag dras till varandra. De senaste åren när jag har förstått mer innebörden av att vara högkänslig och pratar öppet om det märker jag hur jag oftare omger mig med likasinnade.

Vi fick ett fint möte och jag kände starkt att Furillen kallar mig. Det är det jag älskar med att resa oplanerat och själv, att följa flödet och de nya möten som uppstår, känna efter och ha tillit att jag leds rätt och dit hjärtat vill. Det blir mer spännande och lättare att också vara närvarande i nuet.

Jag skrattar till och min uppmärksamhet stjäls nu av den manliga serveringspersonalen som har höjt musikspelaren inne i köket på Fabriken Furillen Hotell och Restaurang där jag befinner mig och de stämmer in och sjunger med till Elvis ”I can’t help falling in love with you”. I samma stund kommer en av dem ut och när han ser mitt leende spricker han själv ut i ett och kan inte hindra sig från att säga:

– Här sitter du och ser ut att ha det riktigt bra.

– Ja, speciellt glad blir jag när jag hör hur härligt ni har det som sjunger med till musiken.

Han skrattar till och svarar med glimten i ögat:

– Ja, vi måste ju också ha det bra.

– Självklart, fortsätt med det.

Han tackar, vänder sig om och traskar mot köket med raska steg. Jag hör hur en skrattsalva träder i kraft och misstänker att han delat med sig av vårt samtal.

Jag fortsätter att le och trivas i detta nu. Livet, tänk vilken spännande resa. En berg och dalbana av upplevelser, möten, känslor och tankar. Det finns dagar som smärtar och där tankar och känslor river i mig, dagar som är svårare att acceptera än andra men som när jag gör just det, accepterar, andas, mediterar och ber om hjälp så går de också lättare över. Sen så finns det också de här dagarna. När glädjen och ron hittar sin rättmätiga plats djupt inom mig och när jag också glädjs så mycket med andra, så att jag nästan spricker av livsglädje. En villkorslös kärlek till livet självt fyller mitt hjärta och hela mitt väsen.

Oavsett om du är högkänslig eller inte så rekommenderar jag alla att åka iväg några dagar på egen hand. Eller åtminstone ge sig själv tid och möjlighet att resa i sitt inre oavsett om det sker iväg eller på hemmaplan. Att ge sig den tiden att reflektera över sig själv, livet där hemma, vart man står och är på väg, vad som egentligen är viktigt är guld värt för ens välmående och personliga utveckling. Det är lätt hänt att vi annars bara kör på i en riktning som vi inte ens själva vill eller kanske valt. Reflektionsavstånd och lite tid skapar möjlighet att utforska hur vi egentligen känner över saker och ting. Inte minst ger det energi att få andas ut och bara vara mellan varven. Från flera av mina coachklienter som är mitt uppe i karriär och familjeliv får jag höra om deras längtan efter egentid och hur mycket de uppskattar våra möten, där de ger sig tid att hinna lyssna till sina egna tankar, reflektera, känna efter och landa.

Vi har alla lika mycket tid på dygnet och det är upp till var och en hur vi fördelar den. Att avsätta tid för sig själv är inte egoistiskt, tvärtom. När vi sätter gränser och ger oss själva den tid vi behöver för att göra det vi mår bra av har vi också mer att ge till andra och vi blir en bättre medmänniska, partner, förälder, kollega och vän.

När avsatte du tid för dig själv senast? När gjorde du något som fick dig att må riktigt bra? Semestern börja lida mot sitt slut och för många kan det innebära vemod och jobbångest. Men hur kan du behålla och förlänga semesterkänslan även om du har börjat jobba? Hur kan du avsätta tid för dig själv och det du behöver och mår bra av så att du får en välmående och balanserad höst?

Bra frågor att ställa sig men kanske inte alltid så lätt att ta itu med själv. Vill du ta hjälp av mig för att komma fram till vad du vill, vad du behöver göra för att komma dit och sen att få det gjort är du varmt välkommen att höra av dig. Boka tid genom att skicka ett mejl till: sandrosfeelgood@gmail.com. På onsdagar hyr jag ett rum på Ånäsvägen 21 vid Redbergsplatsen, Göteborg, i regi av Flera nyanser och Soulmind där jag tar emot klienter. Övriga tider kan jag coacha via telefon, walk and talk, ute på företag eller ett lugnt café eller liknande. Du väljer helt enkelt det forum som passar dig bäst.

Jag önskar dig en glädjerik och energifylld start på denna vecka, så fråga dig själv, vad behöver du för att kunna skapa det, men också, hur kan du bibehålla den känslan?

Hjärtliga hälsningar
Jenny ❤

En magisk kurs och föreläsningsdag!

Anna Candela som höll i kursdagen igår i Högkänslighet & Relationer beskrev den efter som en magisk söndag. Och jag kan inte annat än att hålla med. Anna har en förmåga att nå och beröra människor på djupet. Hon besitter också en underbar humor och bjuder på sig själv. Det både skrattades och gräts om vartannat och det var verkligen en magisk energi i föreläsningsrummet, en kärleksfull stämning där man vågade vara helt sig själv. Och när jag väl intog scenen under eftermiddagen kände jag mig trygg och lugn. Det kändes så rätt att stå där inför den välkomnande publiken att jag knappt kände mig nervös. Som om jag var hemma. Och när en kvinna som satt bakom mig i publiken efter mitt föredrag knackade mig på ryggen och förvånat sa:

– Var det verkligen första gången du delade med dig av det här?

– Jaa.

– Alltså det känns som du inte gjort något annat. Det var jättebra.

För det första, tack du fina människa för de orden, jag  blev så glad och varm inombords och min känsla när jag klev av scenen, att det här gör jag gärna om, förstärktes och får jag frågan om att föreläsa igen gör jag det med glädje. Likväl som Anna fick jag också många varma kramar och tack för att jag delade med mig. Det var inte många ögon torra, inte mina egna heller. Alla bär vi på en historia och jag känner mig verkligen priviligerad att få dela min. Att kunna få beröra andra bara genom att vara jag känns väldigt stort. Och en av de allra innerligaste kramar fick jag av en 80-årig underbar kvinna som kallade såväl mig som Anna för ängel. Hon var så tacksam av allt hon fått lära sig och höra under dagen och verkade  ha fått många aha-upplevelser. Det är verkligen aldrig för sent att ta till sig ny kunskap och det är så härligt att se vilken glädje det kan ge.

Det är en sak att dela sin historia i text men att stå inför en publik och öppet dela de svårigheter man gått igenom känns naket och utelämnande, men samtidigt också väldigt befriande. Och jag har verkligen varit annat än lugn de senaste dagarna. Det har varit en känslomässig berg och dalbana av nervositet, spänning, rädsla, glädje, stress, eufori den senaste veckan och vissa nätter har jag haft svårt att somna. Men det är väl lite så det är och kan kännas när man står inför en större utmaning. Jag fick höra både innan och efter att många tycker jag är modig som vågar delar med mig av något så personligt och jag kan förstå detta. Samtidigt är det mycket det som driver mig. Jag vill inte inte låta mina rädslor hindra mig och strävar efter att bli fri från dem. Vill leva mitt liv i glädje, kärlek och våga vara jag med alla de sidor det innebär.

Idag känner jag mig stolt och tacksam. Stolt över att jag uppfyllt ytterligare en dröm och mål som jag satte upp under kursen i Balansekonomi hösten 2016; att jag innan slutet av 2016 skulle stå på en föreläsningsscen. Tacksam över det liv jag har och de möjligheter jag ges och tar. Som får mig att växa som person och förhoppningsvis också kan hjälpa andra att växa i sig. Tacksam för alla de fina människor jag har som stöttar och uppmuntrar mig. Extra tacksam just nu är jag för Anna som gjorde dagen möjlig och för det fina hjärta jag fick och för mina underbara vänner Linda och Suzana som var med mig igår. Det betydde väldigt mycket att få dela den här dagen med er. ❤

Jag bifogar även och delar mitt föredrag här för er som är nyfikna.

Önskar er alla en underbar start på veckan!

Jenny

Föreläsning Högkänslighet & Relationer 161127

Hej allesamman!

Jenny Sandros heter jag och jag står här idag för att dela med mig av mina erfarenheter som högkänslig i relationer. Jag kom i kontakt med det här begreppet för första gången när jag lärde känna Anna för ca 8 år sedan men det är först egentligen det senaste året som jag förstått vad det innebär för mig och accepterat att jag är det. Och det här är första gången jag delar med mig av min historia på detta sätt.

Som Anna nämnde så är jag en kvinna med mycket ord, såväl i tal som i skrift och jag hade mycket mer material till det här föredraget än vad jag har tid till så därför har jag valt att fokusera framförallt på min uppväxt och anknytning.

När jag träffade Anna första gången levde jag i en väldigt dramatisk kärleksrelation som påverkade hela min tillvaro. Men innan jag går vidare in i den relationen skulle jag vilja backa bandet och ta er tillbaka till min barndom och den allra första viktiga relationen som påverkat hela mitt liv, relationen till min mamma. När jag funderade på hur jag bäst skulle beskriva henne och vår relation bestämde jag mig till slut för att läsa upp en text som jag har skrivit om henne och som jag tycker är väldigt målande. Jag kallar den för:

En dag ska jag berätta om min mamma

En varm och solig sommarkväll förvandlades snabbt till ösregn. Mamma och jag ställde oss under altanens genomskinliga tak och lyssnade till smattret över oss. Vi tittade på varandra och fnissade.

– Kom! sa hon med ivrig röst. Vi springer in och tar på oss regnkläder och går ut i regnet.

Jag följde glatt efter, tog på mig mitt rosa regnställ och gick ut. Vi plaskade i vattenpölarna, skrattade och tog oss fram med ”hoppsasteg”.

Mamma var en fantastisk kvinna, beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon hade även förmågan att komma nära djuren. Innan vi skaffade katter hade vi vilda ekorrar och talgoxar som hon lyckades ta sig an. Ekorrar kunde tillåta sig att bli matade, sittande i hennes knä. La hon brödsmulor i sin kupade hand och sträckte ut den mot himlen kunde talgoxar flyga dit och äta ur den. Men varken djuren eller utomstående fick se den mörka sidan, den vi anhöriga fick uppleva på nära håll.

Mamma hittade alltid på en anledning att fira och älskade att ge. Vi firade både födelsedagar och namnsdagar och så kom hon på att vi även kunde hylla dopdagar. Vid varje skolavslutning fick jag och min bror någon present. Och ibland kom hon med någon överraskning bara för att hon hade lust. Som barn var det som att återuppleva julafton flera gånger om året. Den enda gång jag stoppade hennes firande var när jag som tolvåring fick min mens.

– Oh Jenny, du har fyllt kvinna! utbrast hon med glädje, det måste vi fira!

Till yrket var hon sjukgymnast och hjälpte många. Inte bara fysiskt utan även själsligt. Hon gick många kurser i personlig utveckling och delade med sig av kunskapen till andra. Karina vågade prova sig fram i livet, testa nya saker och gick sin egen väg. Orädd för att göra bort sig. Många såg upp till henne och tyckte att hon var modig. Jag minns när hon kom hem med den röda automatmopeden hon köpt för att ta sig till och från jobbet. Först skämdes jag. Det var ingen annan mamma som körde moped. Men när jag sen kom upp i tonåren var jag glad åt köpet då jag själv fick låna den till skolan.

En annan gång fick hon för sig att köpa en pipa. Hon rökte blå Blend i vanliga fall men nu ville hon testa något annat. Så kunde hon sitta där hemma i en fåtölj och smacka på sin pipa. Som en gammal farbror, tänkte jag och ogillade det. Mina vänner tyckte hon var cool, men jag skämdes. Så kände de inte till hela sanningen om henne heller. Visste inget om alla de gånger jag legat på min säng, förtvivlad och ledsen. Med den ständiga frågan ekande i huvudet:

– Varför kan jag inte bara ha en vanlig mamma?

Hon målade tavlor och var mycket kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Möblerade om och köpte nya möbler. Inte alltid till vår förtjusning. Vid ett tillfälle behövde vi en ny TV-soffa och hon var iväg för att inhandla en. Hon kom hem med ett, då, trendigt, bambumöblemang. Två fåtöljer och en soffa. Jag kunde hålla med om att de var fina men inte någonstans sköna att sitta i. Och så fort man rörde sig knarrade de oroligt. Såväl pappa som storebror höll med mig och möblemanget blev utbytt efter en tid.

Inför julen ett år när det var dags att köpa en julgran hittade mamma fjolårets gran. Den låg undanslängd på en kulle bakom vedboden på vår tomt. Granen hade inte ett enda barr kvar, men stora, vackra kottar tyckte hon. Denna granen stod sedan i ett hörn i vårt uterum, redo att kläs inför julen. Det kändes inget vidare att klä en naken gran och jag gjorde det motvilligt, brydd över vad folk skulle säga när de kom hem till oss och såg den. Idag kan jag skratta åt det, men då skämdes jag.

Mamma charmade min pappa när de träffades för första gången i Tyskland. Så till den grad att han bröt förhållandet med den kvinna han var förlovad med hemma i Sverige. De flyttade ihop, gifte sig och fick mig och min storebror Johannes.

Hon hjälpte många men kunde tyvärr inte hjälpa sig själv. När jag bara var några år gammal hade hon fått flera oroväckande känsloutbrott och betett sig märkligt. Hon skyllde på att det hade varit för mycket en tid. Men efter några vändor fram och tillbaka till sjukhuset diagnostiserade läkarna henne till slut som bipolär, även kallad manodepressiv. Det hade hon svårt att acceptera.

När hon var på väg in i den maniska fasen syntes det tydligt. Hennes ögon spärrades upp och hon fick en intensiv blick. Hon mådde som bäst då och gick helt upp i sig själv och i sin egen verklighet. Totalt frånvarande och det var omöjligt att nå henne. Hon fick medicin som verkade lugnande men den ville hon helst inte ta. När hon kom ner i varv skämdes hon över saker hon sagt och gjort i den maniska fasen och sjönk ner i depression. Då kunde hon också gräva fram händelser från det förflutna som hon mådde dåligt över. Ibland sa hon rakt ut att hon ville dö. Så började hon dricka. Hon drack för att dämpa sin ångest och för att hon inte orkade ta itu med sin sjukdom och sina problem. Samtidigt ville hon tillbaka till den maniska fasen. I den mådde hon fantastiskt och hennes kreativitet flödade. Hon slutade ta sin medicin och cirkusen började om på nytt. Sjukdomsperioderna kom tätare och tätare och hon mådde sämre och sämre. Den sprudlande kvinna hon en gång var tynade sakteliga bort, år för år. Till slut orkade hon inte mer och lät sjukdomen ta hennes liv.

Karina var en kärleksfull mamma och jag vet att hon älskade mig, min bror och pappa oerhört. Det sa hon ofta. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och jag saknar henne mycket. Hade hon levt idag och fått vara frisk vet jag att vi hade haft mycket utbyte av varandra. Hon är en förebild för mig och jag känner igen mig så mycket i den hon var.

Minnena sviker och ibland är det svårt att avgöra om det var hennes sjukdom eller hennes personlighet som gjorde att hon agerade på ett visst sätt. Men den bild jag vill ha av mamma är den där kvällen i regnet. När hon spontant, orädd för att bli smutsig eller blöt, tog med mig ut och hoppsade i regnet, lycklig som ett barn och full av livsglädje.

Som ni säkert förstår av texten så var min relation till min mamma väldigt kluven och otrygg. Ibland fanns hon där och var väldigt kärleksfull men under många perioder i min uppväxt var hon hon helt upptagen av sig själv och sitt illamående. Jag fick tidigt öva på och blev bra på att känna in hennes energier. Mina känseltentakler var på högspänn och jag kände hela tiden in, hur är stämningen, hur mår mamma idag? Och jag har märkt hur starkt påkopplade mina tentakler är även idag och jag har lätt att känna av människors känslolägen. På gott och ont.

Jag har alltid drivits av ett djupare behov av att vilja förstå hur saker och ting förhåller sig och jag la ner mycket energi på att försöka förstå mammas sätt att vara på och varför hon uttryckte sig som hon gjorde. Och i tonåren när mamma agerade på ett visst sätt som jag tyckte var felaktigt, ifrågasatte jag henne. Det ogillade hon och det uppstod en del konflikter oss emellan. Medan jag tog strider med henne upplevde jag att min pappa och storebror drog sig undan. Detta resulterade i att jag flera gånger började undra om det var mig det var fel på och la skulden på mig själv. Det var mammas känslor, behov och beteende som stod i fokus och jag utvecklade ett känslomässigt medberoende där jag hela tiden fick anpassa mig efter hennes mående. Många gånger kände jag det som om jag var mamma åt min egen mamma och jag fick bli vuxen tidigt. Jag kan se att det här även har påverkat mig i andra relationer, framförallt i nära kärleksrelationer där jag har satt relationen och den andres behov i första hand och anpassat mig till den grad att jag tappat bort mig själv. Av rädsla för att bli avvisad, ensam och inte bli älskad för den jag är.

Pappa är och var en stabil och kärleksfull förälder och till honom hade jag en trygg anknytning. Men jag visste också hur jobbigt han hade det med mamma och jag ville inte besvära honom med mina känslor. Istället grät jag och tog hand om min ledsamhet på egen hand. Jag bad aldrig om hjälp och det här är något som jag får öva på även idag. Att be om hjälp. Däremot känns det naturligt för mig att hjälpa andra.

Har alltid haft en stark empati och förståelse för känslomässiga problem och i såväl vänskaps som kärleksrelationer har jag ofta fått höra att jag är så förstående, att med mig kan man prata om allt. Men själv har jag alltid längtat efter att bli förstådd och känna en djupare tillhörighet. Även om jag genom åren har haft många vänner och även kärleksrelationer kan jag ändå ha känt mig väldigt annorlunda och i jämförelse med andra i min närhet har jag många gånger upplevt att jag tänker och känner in mycket mer än vad de gör. Behovet av att dra mig undan och att vara själv har också alltid varit stort, speciellt efter att jag har varit mycket i sociala sammanhang. Och i mitt tidigare arbete där jag satt i en öppen och stressig kontorsmiljö ledde det till att jag blev sjukskriven. Men att acceptera att jag skulle behöva vara sjukskriven satt hårt inne.

Jag har alltid uppvisat en styrka och att jag klarar allt, redan som barn. Jag var 16 år när mamma gick bort och vi hade många runt omkring oss som stöttade oss. Samtidigt som det var en fruktansvärd chock och tomhet så var det också en befrielse och lättnad. Vi behövde inte längre oroa oss för henne och jag var redan van vid att ta hand om mig själv. Det jag minns vid den tiden är att jag och min bror ofta fick höra att vi var så starka, att vi kommer klara det här bra. Då ville jag leva upp till det och visade utåt en styrka. Min storebror och pappa var väldigt lika, hade samma sorts logiska tänkande och pratade samma språk. Detta gjorde att jag många gånger kände mig väldigt utanför. Istället för att säga eller visa det så agerade jag irriterad och arg mot dem samtidigt som jag mådde dåligt inombords.

Jag har under många år tryckt undan det sårade barnet i mig och den känslighet jag har, men som är en stor del av mig. En sida som jag aldrig riktigt har tyckt om och som jag medvetet eller omedvetet försökt dölja, som jag jobbar på att acceptera hos mig själv och även att våga visa för andra. Och jag märker hur mycket ärligare jag vågar vara mot mig själv, desto ärligare möten och relationer drar jag också till mig.

Flera gånger genom åren har jag fått höra att jag är så känslig eller att jag tänker så mycket. Jag har alltid relaterat detta till att jag har blivit så här på grund av min erfarenhet av en psykiskt sjuk mamma men jag har förstått nu på senare år att det beror på min medfödda högkänslighet. Även om den självklart påverkats starkt av min uppväxt. Och det är så häftigt när man väl kan sätta ord på och börjar förstå sig själv. Jag tror vi alla har en längtan efter det, mer eller mindre. När man kan relatera till sig själv blir det också så mycket lättare att relatera till andra och omge sig med personer som man kan landa med. Och jag har mycket att tacka Anna för detta.

Det första coachingmötet med henne var verkligen en wow-upplevelse. Hon kunde sätta ord på det jag inte själv kunde och trots att jag gått till terapeuter tidigare kändes det som om någon för första gången verkligen såg och förstod mig, på djupet. Det var som att komma hem. Det jag inte förstod då men som jag förstår idag är att den här kontakten oss emellan beror på att vi båda är högkänsliga och sänder på samma frekvens. Som jag nämnde i början så levde jag i en väldigt dramatisk kärleksrelation när jag träffade Anna för första gången. Och alla våra samtal till en början handlade om relationen och hur jag skulle kunna göra för att förbättra den. Det var en väldigt passionerad relation och när vi hade det bra så hade vi det riktigt bra men när det var dåligt så var det riktigt dåligt och vi bråkade mycket. När jag ser tillbaka på den relationen kan jag se att det handlade om två sårade barn som var så rädda att bli avvisade och lämnade av den de älskar att de gjorde allt i sin makt för att utkomsten inte skulle bli så. När Anna gång på gång frågade mig vem jag var utanför relationen, hur mina behov såg ut insåg jag att jag förlorat mig själv i den. Allting handlade om relationen. Och med Anna började mitt arbete på riktigt med att utveckla den viktigaste relationen av de alla, den jag har med mig själv.

Jag är och har alltid varit en sökare. Precis som min mamma. På många sätt har jag alltid känt mig väldigt lik henne men det har också skrämt mig. Av rädsla att bli sjuk som henne. Men idag är jag inte längre rädd och de två senaste åren har jag gjort stora förändringar i mitt liv som gör att jag har fått en starkare tro och tillit till mig själv och till livet och har ett helt annat flöde idag. Och jag har kommit till insikt att om jag bara lyssnar på mitt hjärtas röst och är sann mot mig själv kommer livet föra mig rätt. Om jag fokuserar på att må bra och göra det som jag vill, så kommer jag också ha mer att ge till andra. Mina relationer har förbättrats och jag tar mig mer tid för dem, jag känner mig och mer balanserad nu och njuter ännu mer av livet än innan. I min blogg feelgooddeal.wordpress.com skriver jag om de förändringar och resor jag gått igenom och hur jag lever idag. Ni är varmt välkomna att kika in där om ni är intresserade.

Avslutningsvis skulle jag vilja läsa en saga för er som jag kallar ”Nyckeln till frihet”. Men innan jag gör detta vill jag tacka framförallt Anna som hjälpt mig att uppfylla ytterligare en dröm, att stå här och prata inför er idag och för allt hon har gjort för mig genom åren. Stort tack. Att få dela min historia med alla er är ännu ett sätt för mig att växa som person och acceptera mig själv precis så som jag är.

Nyckeln till frihet
För snart 37 år sedan födde drottningen Karina, en liten prinsessa i det vackra Skånelandet. Såväl prinsessans far, kung Ivar, som drottningen, tog emot henne med glädje och kärlek. Hon var efterlängtad. De hade nu satt både en prins och en prinsessa till världen och var mycket lyckliga. Framtiden såg ljus ut och de levde gott. Men så en dag kom ondskan och knackade på dörren. Drottningen som alltid var så öppen och välkomnande mot alla släppte in honom. Det skulle hon aldrig ha gjort. Han bestämde sig nämligen för att stanna vid hennes sida och flyttade in i kungafamiljens slott, utan att fråga.

Till att börja med så märktes han knappt av. Men med åren framträdde han tydligare och tydligare. Ondskan förföljde drottningen som en mörk skugga. Hon försökte gång på gång att springa ifatt honom, men det var omöjligt. Till slut tog han över helt och splittrade familjen. Drottningen och kungen flyttade isär. Kungen stannade kvar med barnen i slottssalarna medan drottningen flyttade in i ett av vakttornen, högt upp och långt ifrån prinsessan, prinsen och kungen. Det var inget hon själv ville, men ondskan drev henne dit.

Dörren till tornet var öppen och hon fick komma ut emellanåt för att träffa sin familj och de fick hälsa på. Men till slut så bommade ondskan igen dörren helt och slängde iväg nyckeln. Drottningen letade förtvivlat efter den, men ingenstans fanns den att finna. Hon, likväl som alla i familjen, bad om att ondskan skulle lämna henne, men ingenting hjälpte. Drottningen visste inte vad hon skulle ta sig till och till slut blev det för olidligt att sitta ensam där uppe i tornet. Ondskan hade tagit över hennes liv och hon såg ingen annan utväg än att fly från honom.

Så en vårdagsmorgon när hon vaknade, frågade hon ondskan om han inte kunde öppna fönstret för en stund. Det var det enda fönstret där fanns uppe i tornet. Hon sa att hon ville få andas in lite frisk luft. Motvilligt gav han med sig. Drottningen lät den friska vårbrisen smeka hennes kinder ömt. Hon tog ett djupt andetag och fyllde sina lungor med den ljuva luften. Det doftade frihet. Längtan var nu stor. Hon lät en glädje och lätthet fylla henne. Sen hoppade hon. Rakt ut i friheten.

Kungen, prinsen och prinsessan saknade och sörjde drottningen mycket. Än idag. Samtidigt visste de att hon var fri från ondskan och det gjorde att det kändes lättare för dem. Alla tre försökte de hitta nya vägar i livet för att bli lyckliga igen, utan sin drottning.

Prinsessan som var lik sin mor, såväl till utseende som till personlighet, var rädd att ondskan skulle börja förfölja även henne. Hon valde därför bort psykologi, personlig utveckling och andlighet. Allt sådant drottningen hade varit intresserad av, men som prinsessan trodde var anledningen till att ondskan tagit över hennes liv. Av rädsla för honom valde prinsessan bort mycket av det hon också brann för.

Men ondskan knackade ändå på prinsessans dörr. Trots att hon försökte leva så långt ifrån drottningens liv som möjligt. I perioder släppte hon in honom. Ibland stannade han en längre tid, ibland en kortare. Men hon kämpade emot och släppte aldrig in honom helt. Hon var född envis och det var hennes styrka. Drottningen hade flytt från ondskan, men prinsessan var fast besluten att besegra honom. Till sin hjälp hade hon under flera år en ängel vid namn Anna. En ljus energi vid sin sida som gav henne styrka och mod. Mod att våga gå sin egen väg utan att vara rädd för att ondskan skulle ta över.

Och hon lyckades. Hon började lyssna till sitt hjärta som hon ignorerat under flera år. Tog mod till sig att välja den riktning hon längtat efter. Nu var hon inte längre rädd. Och där det inte finns någon rädsla, där finns det heller ingen ondska. Det tog henne 36 år att hitta hit. Hon tog tjänstledigt och sa slutligen upp sig från det arbete hon haft under många år, började skrivarkurser, reste runt i världen och skrev om det i en blogg. Hon kände en frihet hon inte gjort på mycket länge och träffade fantastiska människor som hon fortfarande håller av och kontakt med. Oavsett om ondskan nu skulle låsa in henne i ett torn och slänga iväg nyckeln, vet hon vart hon skulle hitta den. Nyckeln som drottningen så förtvivlat letat efter, men inte funnit. Vi har den alla. Det gäller bara att vi vågar leta efter den på rätt ställe, inom oss.

 

Nu händer det! Gästföreläsare: Jenny Sandros

Idag fick jag en länk tillskickad mig med följande text:

Gästföreläsare klar!

Jag har nöjet att presentera Jenny Sandros som gästföreläser under den här heldagen. Jenny är högkänslig, och också HSS (High Sensation Seeker). Hon vill här berätta hur högkänsligheten har påverkat henne, både i sin uppväxt och som vuxen. Jenny har gjort en lång resa både i sitt inre och i den yttre världen för att komma där hon är idag. Jenny beskriver sig själv så här: ”Jenny Sandros är en äkta livsnjutare som tar för sig här i livet. Skratt och humor ligger henne varmt om hjärtat och hon brinner för att glädja och inspirera andra. Hon är inte bara högkänslig utan en high sensation seeker(högsensationssökande). Ett personlighetsdrag som innebär att man har en stark drift inom sig att uppleva saker, en enorm nyfikenhet som är svår att stoppa, men man tar ändå inga livshotande risker utan är klok och försiktig i sin framfart. Hon är och har alltid varit en sökare. De senaste två åren har hon gjort stora förändringar i sitt liv för att komma närmare sig själv och sitt hjärta. Hon har börjat förstå och acceptera sin högkänslighet och vill dela med sig av sina erfarenheter. Hur hennes högkänslighet och uppväxten med en bipolär mamma har påverkat och försvårat det för henne i relationer, inte minst den allra viktigaste relationen av dem alla, den till sig själv. ”

Känslan jag har inom mig är svår att sätta ord på. Det pirrar i hela kroppen, jag känner mig nervös och exalterad på en och samma gång. Men det viktigaste av allt, mitt hjärta sjunger och min magkänsla säger att det här är rätt. Att stå inför en grupp och prata är inte helt främmande för mig och jag tycker det är roligt. Jag har gjort det i skolvärlden och även inför ledningsgruppen på mitt förra jobb. Men då pratade jag om ett specifikt ämne som inte berörde mig personligen. Nu ska jag prata utifrån mig själv, det kommer vara naket, personligt och självutlämnande. Det är ett stor utmaning men jag ser det också som ett stort steg i min personliga utveckling. Ett steg i rätt riktning att våga växa i mig, bli mer sann mot mig själv men även mot andra. Och är det något jag har lärt mig sen jag började blogga är det just att ju mer vi vågar dela av oss själva, desto mer vågar andra.

Den senaste tiden har ett flertal vänner och bekanta hört av sig till mig via telefon, facebook eller sms. Människor som känner att de vill ha en förändring i sina liv, som känner sig lite vilsna och olyckliga, som vill ha stöttning och lyssna på hur jag har tagit mig förbi hinder i mitt förändringsarbete. Det är inte en dans på rosor att genomgå större förändringar, bryta sig loss från gamla mönster, relationer eller jobb. Jag minns själv hur rädd och ångestfylld jag varit inför vissa beslut. Ibland har jag också känt mig väldigt ensam och tvivlat på mig själv. Negativa tankar som; Vad håller jag på med, vart är jag på väg egentligen? Varför är jag så annorlunda? Varför kan jag inte bara vara nöjd? har upptagit mitt huvud. Jag har gråtit och misströstat men jag har aldrig velat vända om. Något inom mig har gett mig styrkan att ta mig igenom de hinder jag mött på vägen och skapat den tillit jag har idag. Jag har också haft lyckan att ha en uppmuntrande vänskapskrets och familj. Även om jag därifrån också fått en del frågetecken och oro. Vi styrs ofta av rädslor och vi försöker trygga oss med tankar som jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Men känner du att hjärtat har slutat att sjunga och längtar efter något annat så lovar jag dig att det är värt resan.

Och visst har jag fortfarande mina dagar, precis som alla andra. I måndags och tisdags förra veckan vaknade jag upp med en olustig känsla. Jag kände mig låg och tung i både sinne och kropp. Min dagliga rutin att meditera hjälpte inte. Varken kroppen eller sinnet ville vara med mig dessa dagar och känslan av att bara dra ett gammalt täcke över mig och försvinna för ett tag var stark. Alla har vi våra dagar och många känner säkert igen sig. De flesta upplever känslostormar ibland, men vi som är högkänsliga har en tendens att få dem lite oftare och uppleva dem lite kraftigare. Ibland syns det utanpå, men ofta sker alltsammans där inuti och vi ser kanske ut som om vi bara funderar på vilken bulle vi ska ta till kaffet medan det blåser full orkan där inne.

Jag har nog tillhört dem som tror att alla kan se den där orkanen som pågår inom mig, att jag inte kan gömma den. Men jag har ju förstått att alla har inte samma rika känsloliv som högkänsliga har, alla märker inte nyanser, stämningar som vi är så bra på att känna av eller analyserar lika mycket som vi. Och är det något som sker på automatik när dessa dagar kommer så är det just att jag sätter igång analytikern i mig: Varför känner jag nu så här? Vad hände igår? Har jag drömt något olustigt? Har jag inte sovit tillräckligt? Har jag tagit över någon annans illamående? Huvudet går på högvarv för att jag vill försöka hitta ett svar och lösa situationen. Snabbt. Men jag har insett att det går inte alltid. Ibland kan man inte förstå varför man mår som man mår hur mycket man än försöker. Det kan vara hormonellt, något man läst, något man drömt, sett på TV eller hört av någon som kanske har triggat igång en inre process. Tidigare slog jag på mig själv, ville inte erkänna för mig själv att jag ibland kan vara så känslig, försökte tvinga mig att tänka positivt och förde en negativ inre dialog. Numera försöker jag istället ta hand om det lilla barnet i mig. Försöker acceptera situationen och hur det känns, tillåter mig att gråta om det är det jag behöver, håller om mig själv och säger till mig själv att det är okej att du mår så här. Du känner så här idag men det kommer du inte alltid att göra. Allt är övergående som min kära moster så vist säger. Jag försöker djupandas, meditera lite längre, skriva av mig, lyssna på skön musik och/eller promenera i naturen. Denna gång delade jag även mina känslor med en relativt nyfunnen vän som jag kommit mer nära den senaste tiden. Det var mer eller mindre oundvikligt då jag hade lovat henne att hon skulle få sova hos mig två nätter innan en längre resa. Och det var en utmaning för mig som forfarande övar på att visa och dela med mig av det lilla sårade barnet Jenny som ibland är väldigt skör. Och det är det som är så häftigt, när vi vågar dela och acceptera att känslorna finns där istället för att gömma eller ignorera dem upplöses de snabbare.

Jag är ingen rutinmänniska men ett försök till att skapa bättre balans i min vardag är att jag dagligen mediterar 10-15 minuter sedan en tid tillbaka. Det ger mig ett lugn och en skön start på dagen. För mig är det viktigt att rösten eller musiken jag lyssnar på är tilltalande och jag brukar varva Annica Frantz fem olika gratismeditationer, http://www.annicafrantz.com/se/ meditationer-23361448 Balansmeditation, Kroppen, Värdefull, Tacksamhet och Öppna ditt hjärta beroende vilket humör jag är på och vad jag känner att jag behöver för stunden. Ibland varvar jag också med klangmeditation med tibetanska singing bowls, en meditation för varje chakra. Du hittar dessa gratismeditationer och beskrivningar om våra chakran här: http://www.twice.se/chakra-rotchakra.html. Jag har varit på gruppmeditationer på Bali inom det här och det är väldigt härligt och det känns att det behagliga ljudet går in i och påverkar kroppen. Är du intresserad av att testa så håller Hagabadet en workshop i detta på söndag, se här: http://www.hagabadet.se/index.php?id=hagabadet-erbjudanden

Det finns många jag skulle vilja tacka för att jag befinner mig där jag gör i mitt liv idag och jag har skrivit om detta innan. Men det är värt att nämnas igen, inte minst nu. Det finns framförallt tre. Min älskade pappa som alltid har stöttat mig och inte hindrat mig från att göra mina egna val, även om han inte alltid förstått dem. Som gett mig friheten att utvecklas så som jag önskar utan att styra mig. Moster Maggan, min underbara moster som alltid har funnits för mig, men som jag först på senare år har fått en riktigt nära kontakt med. Vi förstår varandra och vi kan dela djupare reflektioner om livet och det betyder mycket för mig. Hon är det närmsta en mamma jag kan komma.

Och sist men absolut inte minst, Anna Candela, som driver eget företag inom personlig utveckling, http://soulmind.se/som är samtalsterapeut, livscoach och föreläsare inom högkänslighet. En förebild för mig som funnits med mig under många år, som besitter en otroligt stark intuition och på grund av sin egen högkänslighet direkt kunde läsa av mig och mitt inre som en öppen bok vid första mötet. Som hjälpt mig att lyfta fram min egen kraft och styrka att våga gå min egen väg. Som varit där när jag tvivlat, som trott på mig och skickat mig på kurser där jag har fått verkliga genombrott. För er som har läst min saga ”Nyckeln till frihet” (ni hittar den i menyn under ”Mitt skrivande”) så är Anna den ängel och ljusa energi som jag skriver om i den. Och nu har jag fått äran att bli tillfrågad att gästföreläsa med henne. Det känns stort, väldigt stort. Och jag känner mig stolt och hedrad att få den här möjligheten. Vem vet, det kanske är början på något nytt? Det kommer vara nervöst men jag kan inte mer än att göra mitt bästa. Och det lovar jag att jag kommer att göra.

Är du högkänslig, arbetar med eller kanske är tillsammans med någon som är högkänslig och intresserad av att delta denna dag, kan du anmäla dig och läsa mer här: https://www.facebook.com/events/1785860401657950/

Kärlek Jenny ❤

Högkänslighet-ett medfött personlighetsdrag

Minuter blir till timmar, timmar till dagar, dagar till veckor och det har nu gått cirka sju veckor sen jag kom hem från Peru. Vart tar tiden vägen? Många har frågat mig hur det känns att vara hemma med en viss förväntan om att mitt svar ska vara negativt. Men så känner jag inte. Jag flyr inte när jag åker iväg utan jag har uppfyllt ytterligare en dröm och jag har börjat skapa ett friare liv på hemmaplan som jag trivs med. Så efter nästan tre månader i Peru var jag lite exalterad över att komma hem och träffa vänner, familj och börja jobba så smått. Det första som slog mig var den ljuva svenska luften jag andades in och Stockholm välkomnade mig med soligt väder och 20 grader 🙂 Jag bodde några dagar hos min barndomskompis och hennes familj. Blev bjuden på massa god svensk mat som jag längtat efter, lax, romsås, svensk vegetarisk ärtsoppa, knäckebröd och till frukost blev det grovbrödsmacka med ost och bryggkaffe. Det smakade ljuvligt. Dag två gick jag en härlig långpromenad i Älvsjö skog och njöt av allt runtomkring som stod i grönska och börjat blomma. En glädje och tacksamhet över att vara så lyckligt lottad att ha tillgång till denna vackra och rena natur som vi har i Sverige, uppfyllde mig. Amazonas i all ära men det är något speciellt med den svenska skogen och doften av hemma. Det är också en av fördelarna att vara borta under en längre tid, när du kommer hem så är det lättare att se och uppskatta de saker vi så ofta tar för givet när vi lever i det för jämnan.

Efter ett härligt mottagande i Stockholm anlände jag efter några dagar i Göteborg, redo att flytta tillbaks till min lägenhet i Majorna då jag forsätter hyra ut min bostadsrätt. Även om jag älskar att resa så går jag också igång på att dona, fixa och pyssla i hemmet. Det finns väl en anledning till att min mejladress fortfarande är pysseljenny 😉 Jag var så ivrig att få iordning och jag tror att jag var uppe till fyra på morgonen samma kväll jag kom hem. Och jag såg fram emot att dra igång ett balkongprojekt som nu står färdigt och där jag emellanåt ligger och myser i min hängmatta. Innan jag for vidare till Skåne och Halland för att hälsa på familjen arbetade jag två pass på Hagabadet och jag blev rörd av alla kramar och glädjeord jag mottogs av från såväl kollegor som medlemmar. Mer välkomnad hade jag inte kunnat känna mig och det var jätteroligt att komma tillbaka.

Även om glädjen att vara tillbaks och träffa alla som jag håller kär var det nog först för två veckor sedan som jag riktigt landade här hemma. Och det rejält, med ett ryggskott. Det är som Dala Ilama så klokt uttryckt det när han efter en lång flygresa satte sig på första bästa bänk i ankomsthallen och sa till en stressad säkerhetsvakt som påpekade att de hade lite bråttom iväg:
”Jag har landat, men min själ har inte landat ännu, jag måste vänta på den” 

Vem vet, hade jag väntat in min själ hade jag kanske kunnat undvika mitt ryggskott. Jag var så uppe i huvudet min första tid i Sverige med all omställning rent praktiskt med att flytta in i lägenheten, gå igenom post och annan administration, börja jobba och min upprymdhet av att träffa vänner och familj, stundande dop, londonresa, födelsedagsfirande och sociala tillställningar. Jag tillät mig inte att ta tid att bara vara, smälta det som varit och känna in hur allt känns i kropp och själ. Istället körde jag bara på och bokade in aktiviteter till höger och vänster. Trots att jag på senare år har förstått att jag tillhör de människor som har en högkänslig personlighet och som lättare blir överstimulerade än andra.

Jag kom i kontakt med högkänslighet för första gången genom min vän och mentor, Anna Candela, som själv är högkänslig och som numera föreläser och håller kurser inom ämnet. Jag och en väninna deltog i en av hennes föreläsningar i slutet av maj och vi kände igen oss i mycket. Högkänslighet eller HSP är ett medfött karaktärsdrag eller personlighetsdrag och inte en diagnos. Elaine Aron, amerikansk psykolog och forskare, myntade namnet på 90-talet och efter detta har en hel del forskning bedrivits. Det har funnits i alla tider, till och med före människans uppkomst. Detta drag förekommer hos ca 20 procent av den globala befolkningen och det är lika många män som kvinnor som är högkänsliga. Karaktärsdraget återfinns också hos de allra flesta djurarter. Merparten högkänsliga är introverta, 70 procent, jämfört med 30 procent extroverta. En känd högkänslig person är Jim Carrey.

Några kännetecken för en högkänslig person är:

– Kropp och hjärna tar in omvärldens alla intryck 60 gånger mer än en person som ej är högkänslig.

– Är mer kreativ och han/hon läser av sin omgivning betydligt snabbare än vad en normalkänslig person gör.

– Bearbetar information på djupet.

– Finkänsligt nervsystem.

– Hög intuition-magkänsla.

– Ljud/ljus/luktkänslig.

– Förmåga att känna in och känna av stämningar.

– Reflekterande och observant.

– Sökare.

– Kan tänka utanför boxen.

– Livlig fantasi och drömmar.

– Ältar saker och kan ha svårt att släppa taget.

– Blir lätt känslomässigt ”medberoende”.

– Impulsstyrd-utåtagerande.

– Blir lätt överstimulerad/understimulerad.

– Svårt med gränssättning.

– Överansvar för andras känslor.

– Kan ha svårt att ta beslut.

– Har ingen ”av/på” knapp.

Jag har alltid känt mig lite annorlunda och i jämförelse med andra i min närhet har jag många gånger upplevt att jag tänker och känner in mycket mer än vad de gör. Behovet av att dra mig undan och att vara själv har också alltid varit stort, speciellt efter att jag har varit mycket i sociala sammanhang. Och det är flera gånger jag genom åren har fått höra att jag är så känslig eller att jag tänker så mycket. Jag har alltid relaterat detta till att jag har blivit så här på grund av min erfarenhet av en psykiskt sjuk mamma där jag ofta hade mina känseltentakler på högspänn och frågade mig, hur är stämningen, hur mår mamma idag? Och där jag ofta funderade på och försökte förstå hennes sätt att vara på, varför hon agerade på ett visst sätt och uttryckte sig som hon gjorde? Säkerligen har det här påverkat min högkänslighet men nu har jag förstått att det här är ett personlighetsdrag som jag burit med mig sen födseln. Jag kan bocka in mig i många av de ovanstående kännetecknen och det här med att vi som är högkänsliga tar in så mycket som 60 gånger mer av omvärldens intryck fick jag demonstrerat för mig för några år sedan. Detta när jag för första gången skulle besöka min numera kraniosakrala massör och andliga vägledare. Vi hann knappt mer än att presentera oss för varandra förrän hon ville visa mig något. Hon använde sig av ett slags mätinstrument i metall, likt en slagruta som används vid sökandet av vatten. Hon förklarade att jag har ett otroligt starkt, stort och ljust energifält och i mina öron lät det positivt och det menade hon också. Men det hon ville poängtera var dock att jag i mitt stora energifält även tar in mycket av andras energier, såväl negativa som positiva. Hon menade på att ibland när jag känner mig illa till mods, trött eller ledsen behöver det inte vara mitt illamående, utan någon annans som jag har tagit över. Detta fick mig att förstå varför jag efter flera arbetspass på mitt förra arbete där vi satt i en öppen kontorsmiljö kunde känna mig helt slut och dränerad och bara ville vara ifred.

Och när det gäller arbetsplatser är just hektiska, högljudda och stressiga arbetsplatser likt öppna kontorslandskap något som högkänsliga personer råds att undvika. Likväl som monotona arbetsplatser där vi inte får några utmaningar, jobb utan pauser, särskilt om det involverar arbeten med människor. Och det är vanligt att högkänsliga personer återfinns inom serviceinriktade yrken då de är duktiga relationsskapare. Högkänsliga vuxna har också ofta personliga egenskaper som gör dem extra lämpade för inre arbete och helande. Egen verksamhet är en logisk väg för en högkänslig person. Vi får kontroll över vår tid, stimulansnivå och vilka människor vi arbetar med och slipper krångel med arbetsledare eller kollegor.

Förutom Annas föreläsning har jag nu också läst två böcker inom området som min moster försett mig med: ”Drunkna inte i dina känslor” av Doris Dahlin och Maggan Hägglund och ”Den högkänsliga människan” av Elaine N. Aron. Precis avslutat den högkänsliga människan och trots att Elaine ägnar störst uppmärksamhet åt introverta HSP-personer (jag klassar mig som extrovert) har jag fått många aha-upplevelser och igenkänningar. Det känns underbart att kunna förstå sig själv ännu mer och att det finns förklaringar på varför man tänker, agerar och känner på ett visst sätt. Och att man inte är ensam.

Högkänsliga personers största akilleshäl är att vi lättare blir överstimulerade än andra och det viktiga är att inte underskatta styrkan i och helt enkelt erkänna för sig själv när man är överstimulerad. Ett skäl till att högkänsliga personer driver på sina kroppar och som jag själv kan känna igen mig mycket i, är vår intuition. Den ger oss en ständig ström av kreativa idéer och vi vill gärna uttrycka dem alla. Men vi behöver förstå att vi inte kan detta, att vi måste välja. Att ignorera detta leder till stressrelaterade symptom såsom dålig matsmältning, muskelspänningar, konstant trötthet, sömnlöshet, migränhuvudvärk eller svagt immunsystem som gör oss mer mottagliga för influensa och förkylningar.

Jag har sån livslust, nyfikenhet och driv och vill alltid gärna prova på nya saker men ibland till min egen nackdel. Elaine beskriver den här sortens högkänslig person som; Både är mycket nyfiken men också mycket försiktig, djärv men orolig, lätt uttråkad och ändå lätt överväldigad. Där det ständigt råder en konflikt mellan de två delar som styr dig. Med andra ord, en person som alltid vill prova på nya saker men som ändå vet att hen kommer bli utmattad efteråt. Det här är något jag ständigt behöver jobba med och jag kan vara lite arrogant mot mig själv och min kropp och inte alltid lyssna på varningssignalerna. Nu sen mitt ryggskott har jag till exempel bestämt mig för att meditera minst 10 minuter varje dag och förutom jobbet ha mer obokad tid där jag precis som när jag reser, tar dagen mer som den kommer och följer flödet.

Elaine går igenom allt från hur man är som barn till förälder, ger råd och tips om arbetslivet, kärleksrelationer, nära relationer, läkning av barndomsår, hur arbetsgivare/lärare kan agera mot högkänsliga arbetstagare/studenter etcetera. Jag kan varmt rekommendera hennes bok, ”Den högkänsliga människan” men även ”Drunkna inte i dina känslor” för dig som upplever att du är högkänslig och vill lära dig mer. Eller för dig som lever eller arbetar med någon som är högkänslig. Mycket förståelse finns att hämta. Är du osäker på din högkänslighet så finns det i början av båda böckerna två personlighetstester att utföra. Anna Candela är expert inom området och jag rekommenderar starkt även hennes föreläsningar, för mer info, kika in på soulmind.se.

Elaine beskriver i slutet av boken att eftersom högkänsliga personer har så nära kontakt med det omedvetna, så livliga drömmar och en så intensiv dragning mot fantasin och det andliga, kan vi inte blomstra innan vi är experter på denna aspekt av oss själva. Hon skriver också om något som jag själv upplevt att jag har gått igenom de två senaste åren. Att de flesta högkänsliga så småningom tvingas in i vad hon kallar ”frigörelse”, även om det inte händer förrän under den andra hälften av livet. Den del i livet då vi tonar in på frågor i vårt inre och den inre rösten, snarare än frågor som andra ber oss att svara på. Jag vill avsluta med ett stycke som klingade väl in på mig och som Elaine beskrev så vackert:

”Att arbeta djupt med sitt inre kan upplevas som en lekplats för en högkänslig person. Medan andra kan känna sig bortkomna, är vi så hemma där som någon kan vara. Denna vidsträckta vackra vildmark låter oss resa genom alla sorters terränger. Vi slår glatt läger under en tid, med allt som kan vara användbart-böcker, kurser och relationer. Vi blir kompanjoner med experter och amatörer som vi träffar längs vägen. Det är ett gott land.” 

En riktigt Glad Midsommar önskar jag er alla!

Kärlek Jenny