Våra fem olika kärleksspråk

Alla människor har vi en stark längtan efter att bli älskade och sedda för den vi är. Det som kan vara utmanande för oss är att kommunicera hur vi behöver bli bekräftade för att vi ska må bra och kunna skapa lyckliga och hållbara relationer. Det här fick jag lära mig mer om igår då jag och en vän lyssnade på en mycket spännande och berikande föreläsning med Åsa Nyvall, samtals och parterapeut, coach, yogalärare och författare till ”Kärlekens språk”. Enligt Åsa finns det fem olika kärleksspråk som vi människor använder oss av för att uttrycka kärlek och uppskattning:

– Fysisk beröring
– Gåvor
– Tid tillsammans
– Tjänster
– Bekräftande ord

Åsa menar att vi föds med ett primärt kärleksspråk, ett förstaspråk som varar livet igenom. Det är det språk som påverkar dig allra mest, språket får dig att känna dig sedd och älskad på riktigt. Många har också ett sekundärt kärleksspråk, ett andraspråk som också är väldigt betydelsefullt. De primära och sekundära språken är en del av vår personlighet.

Vad innebär då de olika kärleksspråken? Nedan följer en sammanfattning:

E: FYSISK BERÖRING
Det första kärleksspråket är fysisk beröring. Om det här är ditt kärleksspråk känner du dig sedd, älskad och bekräftad när någon rör vid dig. Du är en person som ofta och gärna kramar och berör dem du har nära. Du har en hand på den andres ben när ni sitter i bilen eller i soffan, och du nästan spinner när någon ger dig massage. Att bli berörd får dig att känna dig levande och du vill helst inte somna utan att först kyssa din partner.

C: GÅVOR
Det andra kärleksspråket är gåvor. Om gåvor är ditt kärleksspråk känner du dig sedd och viktig när någon har tänkt ut en fin present till dig. Det handlar inte om prislappen på gåvan, utan om att någon verkligen har ansträngt sig för att hitta något som just du uppskattar och tycker om. Du lägger själv ner din själ för att hitta den perfekta gåvan och kan spontant komma hem med blommor, eller en specialtidning och favoritgodiset om din partner är sjuk.

B: TID TILLSAMMANS
Nyckeln till det här kärleksspråket är närvaro. För dig är det viktigt med kvalitetstid, att umgås, ta en promenad ihop eller sitta ner och prata. Att lyssna på andra och ge dem din fulla uppmärksamhet är ditt sätt att visa att de är viktiga för dig. Om du upplever att du inte blir lyssnad på, så spelar det inte så stor roll hur många presenter du får. Du vill ha tid med dem du älskar. Det får dig att känna dig utvald, sedd och älskad.

D: TJÄNSTER
Om du har tjänster som ditt kärleksspråk känner du dig omhändertagen och älskad när någon gör något för dig som underlättar ditt liv. När någon lägger märke till att du behöver avlastning, eller om någon tar över en av dina sysslor, så att du istället kan få ägna dig åt något som fyller dig med glädje. För dig är det självklart att springa ärenden när din partner inte hinner, eller att laga maten om den andre är sen. Och du lyssnar alltid in vad andra behöver hjälp med. Men om du alltid får göra allting själv och inte får något tillbaka kommer du till slut att känna dig som en betjänt.

A: BEKRÄFTANDE ORD
Om du har bekräftande ord som ditt kärleksspråk tycker du att det är helt fantastiskt när någon berättar för dig hur värdefull du är. När du får höra orden ”Jag älskar dig” och den som uttrycker det verkligen menar det, då känner du dig älskad i djupet av ditt hjärta. Bekräftande ord handlar om att uttrycka fina saker, kärlek och uppskattning. Det kan vara muntligt eller i skrift. Du hör till dem som strör komplimanger omkring dig, som uppmuntrar och påpekar när vänner är snygga, ser om någon klippt sig, berömmer när någon är trevlig eller när någon gör något bra. Det går av bara farten. Det är också det språk du själv behöver höra för att må bra och för att inte köra slut i kärlekstanken.

Efter en genomgång av de olika kärleksspråken med många exempel ur verkliga livet hade jag en hint om vilka som var mina men samtidigt svårt ändå att bara urskilja två och jag kunde känna igen mig i alla, de tilltalar mig och är härliga var och en.

Åsa förklarade att en relation behöver alla fem kärleksspråken eftersom de ger energi till relationen och håller den vid liv. Men om vi vill att vår partner, vän eller kollega ska känna sig viktigast av allt, då måste vi prata det kärleksspråk som är deras primära. Annars kommer relationen att bli ansträngd.

Jag fick en känsla av att mina primära kärleksspråk skulle landa i bekräftande ord, fysisk beröring eller tid tillsammans. Och mycket riktigt, efter att vi fick göra ett förenklat test ifrån hennes bok så blev mina kärleksspråk:

1. Fysisk beröring 2. Bekräftande ord

Inte så konstigt att jag alltid genom åren har njutit av kroppsbehandlingar och massage eller att jag utbildat mig till kommunikatör och alltid haft lätt för och tyckt om att uttrycka mig i ord. Det ger mig också än mer förståelse till varför jag nu arbetar som massör och coach där jag både får hjälpa och beröra människor såväl fysiskt som mentalt. Där jag ges möjlighet att stötta, peppa och bekräfta med ord som känns naturligt för mig och där jag också får genuin feedback tillbaks.

Mina primära kärleksspråk fick mig också att tänka tillbaka på mina längre kärleksförhållanden och jag inser att jag alltid har dragits till män som varit väldigt fysiska och bekräftande verbalt i ord och skrift.

Jag frågade Åsa om det är bäst att vi är tillsammans med en partner med samma kärleksspråk. Hon menar på att det kan underlätta men att det viktigaste är att vi är medvetna om varandras och uttrycker det kärleksspråk som vår partner behöver. Inte minst när vår partner mår dåligt. Vidare berättade hon att den vanligaste orsaken till att förhållande spricker är just att vi inte lär oss och kommunicerar kärleksspråken, uttrycker våra egna behov men också att förstå vår partners och våra medmänniskors. Om du vill att din partner, vän, släkting, kollega eller barn ska känna sig viktigast av allt måste du identifiera hens primära och sekundära kärleksspråk och regelbundet använda det. Även om det är inte är ditt eget kärleksspråk.

Åsa menar att det egentligen är ganska enkelt att ta reda på våra medmänniskors olika kärleksspråk. De flesta signalerar tydligt och oftast omedvetet genom att kommunicera med andra på det språk som vi vill att de ska använda gentemot oss.

Jag och min vän fick samma primära kärleksspråk, fysisk beröring. Och efter att föreläsningen följdes av ett yinyogapass så avslutade vi därefter dagen med att bekräfta varandras kärleksspråk i en lång och innerlig kram. ❤

Har du förstått vad ditt kärleksspråk är? Eller blir du nyfiken på att ta reda på det?

Bifogar nedan det test som vi fick göra under gårdagen.

VILKET ÄR DITT KÄRLEKSSPRÅK?
Välj det påstående i varje del som du känner igen dig mest i. Vid frågan finns det en bokstav, hur många du får av varje avgör vilket ditt primära kärleksspråk är.

A Små kärleksbrev från min partner får mig att må bra.
E Jag älskar att bli kramad av min partner.

B Jag tycker om att vara ensam med min partner.
D Jag känner mig älskad när min partner hjälper mig med mitt arbete.

C Att få gåvor av min partner gör mig glad.
B JAg tycker om att göra långresor med min partner.

D Jag känner mig älskad när min partner tvättar mina kläder.
E Jag tycker om när min partner rör vid mig.

B Jag känner mig älskad när min partner lägger armen om mig.
C Jag vet att min partner älskar mig, för hen överraskar mig med gåvor.

B Jag tycker om att resa nästan vart som helst med min partner.
E Jag tycker om att hålla min partner i handen.

C Jag sätter värde på de gåvor som min partner ger mig.
A Jag älskar att höra att hen älskar mig.

E Jag vill att min partner ska sitta tätt intill mig.
A Min partner säger att jag ser bra ut, och det tycker jag om.

E Jag tröttnar aldrig på min partners kyssar.
B Jag älskar när min partner visar intresse för saker jag tycker om att göra.

C Jag ser fram emot vad min partner ska ge mig i jul.
A Jag gillar att höra min partner säga att jag är viktig för hen.

D Det betyder mycket när min partner hjälper mig trots att hen har annat att göra.
A Jag mår bra när min partner säger att hen uppskattar mig.

C Min partner visar mig att jag är älskad när hen ger mig gåvor.
D Min partner visar kärlek genom att hjälpa mig utan att jag frågar.

Antal A: Antal B: Antal C: Antal D: Antal E:

Du hittar svar på ditt primära och sekundära kärleksspråk tidigare i inlägget där de olika kärleksspråken är beskrivna. Framför varje kärleksspråk hittar du en bokstav.

Önskar er alla en kärleksfylld söndag och mer harmoniska och lyckliga relationer ❤

En magisk kurs och föreläsningsdag!

Anna Candela som höll i kursdagen igår i Högkänslighet & Relationer beskrev den efter som en magisk söndag. Och jag kan inte annat än att hålla med. Anna har en förmåga att nå och beröra människor på djupet. Hon besitter också en underbar humor och bjuder på sig själv. Det både skrattades och gräts om vartannat och det var verkligen en magisk energi i föreläsningsrummet, en kärleksfull stämning där man vågade vara helt sig själv. Och när jag väl intog scenen under eftermiddagen kände jag mig trygg och lugn. Det kändes så rätt att stå där inför den välkomnande publiken att jag knappt kände mig nervös. Som om jag var hemma. Och när en kvinna som satt bakom mig i publiken efter mitt föredrag knackade mig på ryggen och förvånat sa:

– Var det verkligen första gången du delade med dig av det här?

– Jaa.

– Alltså det känns som du inte gjort något annat. Det var jättebra.

För det första, tack du fina människa för de orden, jag  blev så glad och varm inombords och min känsla när jag klev av scenen, att det här gör jag gärna om, förstärktes och får jag frågan om att föreläsa igen gör jag det med glädje. Likväl som Anna fick jag också många varma kramar och tack för att jag delade med mig. Det var inte många ögon torra, inte mina egna heller. Alla bär vi på en historia och jag känner mig verkligen priviligerad att få dela min. Att kunna få beröra andra bara genom att vara jag känns väldigt stort. Och en av de allra innerligaste kramar fick jag av en 80-årig underbar kvinna som kallade såväl mig som Anna för ängel. Hon var så tacksam av allt hon fått lära sig och höra under dagen och verkade  ha fått många aha-upplevelser. Det är verkligen aldrig för sent att ta till sig ny kunskap och det är så härligt att se vilken glädje det kan ge.

Det är en sak att dela sin historia i text men att stå inför en publik och öppet dela de svårigheter man gått igenom känns naket och utelämnande, men samtidigt också väldigt befriande. Och jag har verkligen varit annat än lugn de senaste dagarna. Det har varit en känslomässig berg och dalbana av nervositet, spänning, rädsla, glädje, stress, eufori den senaste veckan och vissa nätter har jag haft svårt att somna. Men det är väl lite så det är och kan kännas när man står inför en större utmaning. Jag fick höra både innan och efter att många tycker jag är modig som vågar delar med mig av något så personligt och jag kan förstå detta. Samtidigt är det mycket det som driver mig. Jag vill inte inte låta mina rädslor hindra mig och strävar efter att bli fri från dem. Vill leva mitt liv i glädje, kärlek och våga vara jag med alla de sidor det innebär.

Idag känner jag mig stolt och tacksam. Stolt över att jag uppfyllt ytterligare en dröm och mål som jag satte upp under kursen i Balansekonomi hösten 2016; att jag innan slutet av 2016 skulle stå på en föreläsningsscen. Tacksam över det liv jag har och de möjligheter jag ges och tar. Som får mig att växa som person och förhoppningsvis också kan hjälpa andra att växa i sig. Tacksam för alla de fina människor jag har som stöttar och uppmuntrar mig. Extra tacksam just nu är jag för Anna som gjorde dagen möjlig och för det fina hjärta jag fick och för mina underbara vänner Linda och Suzana som var med mig igår. Det betydde väldigt mycket att få dela den här dagen med er. ❤

Jag bifogar även och delar mitt föredrag här för er som är nyfikna.

Önskar er alla en underbar start på veckan!

Jenny

Föreläsning Högkänslighet & Relationer 161127

Hej allesamman!

Jenny Sandros heter jag och jag står här idag för att dela med mig av mina erfarenheter som högkänslig i relationer. Jag kom i kontakt med det här begreppet för första gången när jag lärde känna Anna för ca 8 år sedan men det är först egentligen det senaste året som jag förstått vad det innebär för mig och accepterat att jag är det. Och det här är första gången jag delar med mig av min historia på detta sätt.

Som Anna nämnde så är jag en kvinna med mycket ord, såväl i tal som i skrift och jag hade mycket mer material till det här föredraget än vad jag har tid till så därför har jag valt att fokusera framförallt på min uppväxt och anknytning.

När jag träffade Anna första gången levde jag i en väldigt dramatisk kärleksrelation som påverkade hela min tillvaro. Men innan jag går vidare in i den relationen skulle jag vilja backa bandet och ta er tillbaka till min barndom och den allra första viktiga relationen som påverkat hela mitt liv, relationen till min mamma. När jag funderade på hur jag bäst skulle beskriva henne och vår relation bestämde jag mig till slut för att läsa upp en text som jag har skrivit om henne och som jag tycker är väldigt målande. Jag kallar den för:

En dag ska jag berätta om min mamma

En varm och solig sommarkväll förvandlades snabbt till ösregn. Mamma och jag ställde oss under altanens genomskinliga tak och lyssnade till smattret över oss. Vi tittade på varandra och fnissade.

– Kom! sa hon med ivrig röst. Vi springer in och tar på oss regnkläder och går ut i regnet.

Jag följde glatt efter, tog på mig mitt rosa regnställ och gick ut. Vi plaskade i vattenpölarna, skrattade och tog oss fram med ”hoppsasteg”.

Mamma var en fantastisk kvinna, beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon hade även förmågan att komma nära djuren. Innan vi skaffade katter hade vi vilda ekorrar och talgoxar som hon lyckades ta sig an. Ekorrar kunde tillåta sig att bli matade, sittande i hennes knä. La hon brödsmulor i sin kupade hand och sträckte ut den mot himlen kunde talgoxar flyga dit och äta ur den. Men varken djuren eller utomstående fick se den mörka sidan, den vi anhöriga fick uppleva på nära håll.

Mamma hittade alltid på en anledning att fira och älskade att ge. Vi firade både födelsedagar och namnsdagar och så kom hon på att vi även kunde hylla dopdagar. Vid varje skolavslutning fick jag och min bror någon present. Och ibland kom hon med någon överraskning bara för att hon hade lust. Som barn var det som att återuppleva julafton flera gånger om året. Den enda gång jag stoppade hennes firande var när jag som tolvåring fick min mens.

– Oh Jenny, du har fyllt kvinna! utbrast hon med glädje, det måste vi fira!

Till yrket var hon sjukgymnast och hjälpte många. Inte bara fysiskt utan även själsligt. Hon gick många kurser i personlig utveckling och delade med sig av kunskapen till andra. Karina vågade prova sig fram i livet, testa nya saker och gick sin egen väg. Orädd för att göra bort sig. Många såg upp till henne och tyckte att hon var modig. Jag minns när hon kom hem med den röda automatmopeden hon köpt för att ta sig till och från jobbet. Först skämdes jag. Det var ingen annan mamma som körde moped. Men när jag sen kom upp i tonåren var jag glad åt köpet då jag själv fick låna den till skolan.

En annan gång fick hon för sig att köpa en pipa. Hon rökte blå Blend i vanliga fall men nu ville hon testa något annat. Så kunde hon sitta där hemma i en fåtölj och smacka på sin pipa. Som en gammal farbror, tänkte jag och ogillade det. Mina vänner tyckte hon var cool, men jag skämdes. Så kände de inte till hela sanningen om henne heller. Visste inget om alla de gånger jag legat på min säng, förtvivlad och ledsen. Med den ständiga frågan ekande i huvudet:

– Varför kan jag inte bara ha en vanlig mamma?

Hon målade tavlor och var mycket kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Möblerade om och köpte nya möbler. Inte alltid till vår förtjusning. Vid ett tillfälle behövde vi en ny TV-soffa och hon var iväg för att inhandla en. Hon kom hem med ett, då, trendigt, bambumöblemang. Två fåtöljer och en soffa. Jag kunde hålla med om att de var fina men inte någonstans sköna att sitta i. Och så fort man rörde sig knarrade de oroligt. Såväl pappa som storebror höll med mig och möblemanget blev utbytt efter en tid.

Inför julen ett år när det var dags att köpa en julgran hittade mamma fjolårets gran. Den låg undanslängd på en kulle bakom vedboden på vår tomt. Granen hade inte ett enda barr kvar, men stora, vackra kottar tyckte hon. Denna granen stod sedan i ett hörn i vårt uterum, redo att kläs inför julen. Det kändes inget vidare att klä en naken gran och jag gjorde det motvilligt, brydd över vad folk skulle säga när de kom hem till oss och såg den. Idag kan jag skratta åt det, men då skämdes jag.

Mamma charmade min pappa när de träffades för första gången i Tyskland. Så till den grad att han bröt förhållandet med den kvinna han var förlovad med hemma i Sverige. De flyttade ihop, gifte sig och fick mig och min storebror Johannes.

Hon hjälpte många men kunde tyvärr inte hjälpa sig själv. När jag bara var några år gammal hade hon fått flera oroväckande känsloutbrott och betett sig märkligt. Hon skyllde på att det hade varit för mycket en tid. Men efter några vändor fram och tillbaka till sjukhuset diagnostiserade läkarna henne till slut som bipolär, även kallad manodepressiv. Det hade hon svårt att acceptera.

När hon var på väg in i den maniska fasen syntes det tydligt. Hennes ögon spärrades upp och hon fick en intensiv blick. Hon mådde som bäst då och gick helt upp i sig själv och i sin egen verklighet. Totalt frånvarande och det var omöjligt att nå henne. Hon fick medicin som verkade lugnande men den ville hon helst inte ta. När hon kom ner i varv skämdes hon över saker hon sagt och gjort i den maniska fasen och sjönk ner i depression. Då kunde hon också gräva fram händelser från det förflutna som hon mådde dåligt över. Ibland sa hon rakt ut att hon ville dö. Så började hon dricka. Hon drack för att dämpa sin ångest och för att hon inte orkade ta itu med sin sjukdom och sina problem. Samtidigt ville hon tillbaka till den maniska fasen. I den mådde hon fantastiskt och hennes kreativitet flödade. Hon slutade ta sin medicin och cirkusen började om på nytt. Sjukdomsperioderna kom tätare och tätare och hon mådde sämre och sämre. Den sprudlande kvinna hon en gång var tynade sakteliga bort, år för år. Till slut orkade hon inte mer och lät sjukdomen ta hennes liv.

Karina var en kärleksfull mamma och jag vet att hon älskade mig, min bror och pappa oerhört. Det sa hon ofta. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och jag saknar henne mycket. Hade hon levt idag och fått vara frisk vet jag att vi hade haft mycket utbyte av varandra. Hon är en förebild för mig och jag känner igen mig så mycket i den hon var.

Minnena sviker och ibland är det svårt att avgöra om det var hennes sjukdom eller hennes personlighet som gjorde att hon agerade på ett visst sätt. Men den bild jag vill ha av mamma är den där kvällen i regnet. När hon spontant, orädd för att bli smutsig eller blöt, tog med mig ut och hoppsade i regnet, lycklig som ett barn och full av livsglädje.

Som ni säkert förstår av texten så var min relation till min mamma väldigt kluven och otrygg. Ibland fanns hon där och var väldigt kärleksfull men under många perioder i min uppväxt var hon hon helt upptagen av sig själv och sitt illamående. Jag fick tidigt öva på och blev bra på att känna in hennes energier. Mina känseltentakler var på högspänn och jag kände hela tiden in, hur är stämningen, hur mår mamma idag? Och jag har märkt hur starkt påkopplade mina tentakler är även idag och jag har lätt att känna av människors känslolägen. På gott och ont.

Jag har alltid drivits av ett djupare behov av att vilja förstå hur saker och ting förhåller sig och jag la ner mycket energi på att försöka förstå mammas sätt att vara på och varför hon uttryckte sig som hon gjorde. Och i tonåren när mamma agerade på ett visst sätt som jag tyckte var felaktigt, ifrågasatte jag henne. Det ogillade hon och det uppstod en del konflikter oss emellan. Medan jag tog strider med henne upplevde jag att min pappa och storebror drog sig undan. Detta resulterade i att jag flera gånger började undra om det var mig det var fel på och la skulden på mig själv. Det var mammas känslor, behov och beteende som stod i fokus och jag utvecklade ett känslomässigt medberoende där jag hela tiden fick anpassa mig efter hennes mående. Många gånger kände jag det som om jag var mamma åt min egen mamma och jag fick bli vuxen tidigt. Jag kan se att det här även har påverkat mig i andra relationer, framförallt i nära kärleksrelationer där jag har satt relationen och den andres behov i första hand och anpassat mig till den grad att jag tappat bort mig själv. Av rädsla för att bli avvisad, ensam och inte bli älskad för den jag är.

Pappa är och var en stabil och kärleksfull förälder och till honom hade jag en trygg anknytning. Men jag visste också hur jobbigt han hade det med mamma och jag ville inte besvära honom med mina känslor. Istället grät jag och tog hand om min ledsamhet på egen hand. Jag bad aldrig om hjälp och det här är något som jag får öva på även idag. Att be om hjälp. Däremot känns det naturligt för mig att hjälpa andra.

Har alltid haft en stark empati och förståelse för känslomässiga problem och i såväl vänskaps som kärleksrelationer har jag ofta fått höra att jag är så förstående, att med mig kan man prata om allt. Men själv har jag alltid längtat efter att bli förstådd och känna en djupare tillhörighet. Även om jag genom åren har haft många vänner och även kärleksrelationer kan jag ändå ha känt mig väldigt annorlunda och i jämförelse med andra i min närhet har jag många gånger upplevt att jag tänker och känner in mycket mer än vad de gör. Behovet av att dra mig undan och att vara själv har också alltid varit stort, speciellt efter att jag har varit mycket i sociala sammanhang. Och i mitt tidigare arbete där jag satt i en öppen och stressig kontorsmiljö ledde det till att jag blev sjukskriven. Men att acceptera att jag skulle behöva vara sjukskriven satt hårt inne.

Jag har alltid uppvisat en styrka och att jag klarar allt, redan som barn. Jag var 16 år när mamma gick bort och vi hade många runt omkring oss som stöttade oss. Samtidigt som det var en fruktansvärd chock och tomhet så var det också en befrielse och lättnad. Vi behövde inte längre oroa oss för henne och jag var redan van vid att ta hand om mig själv. Det jag minns vid den tiden är att jag och min bror ofta fick höra att vi var så starka, att vi kommer klara det här bra. Då ville jag leva upp till det och visade utåt en styrka. Min storebror och pappa var väldigt lika, hade samma sorts logiska tänkande och pratade samma språk. Detta gjorde att jag många gånger kände mig väldigt utanför. Istället för att säga eller visa det så agerade jag irriterad och arg mot dem samtidigt som jag mådde dåligt inombords.

Jag har under många år tryckt undan det sårade barnet i mig och den känslighet jag har, men som är en stor del av mig. En sida som jag aldrig riktigt har tyckt om och som jag medvetet eller omedvetet försökt dölja, som jag jobbar på att acceptera hos mig själv och även att våga visa för andra. Och jag märker hur mycket ärligare jag vågar vara mot mig själv, desto ärligare möten och relationer drar jag också till mig.

Flera gånger genom åren har jag fått höra att jag är så känslig eller att jag tänker så mycket. Jag har alltid relaterat detta till att jag har blivit så här på grund av min erfarenhet av en psykiskt sjuk mamma men jag har förstått nu på senare år att det beror på min medfödda högkänslighet. Även om den självklart påverkats starkt av min uppväxt. Och det är så häftigt när man väl kan sätta ord på och börjar förstå sig själv. Jag tror vi alla har en längtan efter det, mer eller mindre. När man kan relatera till sig själv blir det också så mycket lättare att relatera till andra och omge sig med personer som man kan landa med. Och jag har mycket att tacka Anna för detta.

Det första coachingmötet med henne var verkligen en wow-upplevelse. Hon kunde sätta ord på det jag inte själv kunde och trots att jag gått till terapeuter tidigare kändes det som om någon för första gången verkligen såg och förstod mig, på djupet. Det var som att komma hem. Det jag inte förstod då men som jag förstår idag är att den här kontakten oss emellan beror på att vi båda är högkänsliga och sänder på samma frekvens. Som jag nämnde i början så levde jag i en väldigt dramatisk kärleksrelation när jag träffade Anna för första gången. Och alla våra samtal till en början handlade om relationen och hur jag skulle kunna göra för att förbättra den. Det var en väldigt passionerad relation och när vi hade det bra så hade vi det riktigt bra men när det var dåligt så var det riktigt dåligt och vi bråkade mycket. När jag ser tillbaka på den relationen kan jag se att det handlade om två sårade barn som var så rädda att bli avvisade och lämnade av den de älskar att de gjorde allt i sin makt för att utkomsten inte skulle bli så. När Anna gång på gång frågade mig vem jag var utanför relationen, hur mina behov såg ut insåg jag att jag förlorat mig själv i den. Allting handlade om relationen. Och med Anna började mitt arbete på riktigt med att utveckla den viktigaste relationen av de alla, den jag har med mig själv.

Jag är och har alltid varit en sökare. Precis som min mamma. På många sätt har jag alltid känt mig väldigt lik henne men det har också skrämt mig. Av rädsla att bli sjuk som henne. Men idag är jag inte längre rädd och de två senaste åren har jag gjort stora förändringar i mitt liv som gör att jag har fått en starkare tro och tillit till mig själv och till livet och har ett helt annat flöde idag. Och jag har kommit till insikt att om jag bara lyssnar på mitt hjärtas röst och är sann mot mig själv kommer livet föra mig rätt. Om jag fokuserar på att må bra och göra det som jag vill, så kommer jag också ha mer att ge till andra. Mina relationer har förbättrats och jag tar mig mer tid för dem, jag känner mig och mer balanserad nu och njuter ännu mer av livet än innan. I min blogg feelgooddeal.wordpress.com skriver jag om de förändringar och resor jag gått igenom och hur jag lever idag. Ni är varmt välkomna att kika in där om ni är intresserade.

Avslutningsvis skulle jag vilja läsa en saga för er som jag kallar ”Nyckeln till frihet”. Men innan jag gör detta vill jag tacka framförallt Anna som hjälpt mig att uppfylla ytterligare en dröm, att stå här och prata inför er idag och för allt hon har gjort för mig genom åren. Stort tack. Att få dela min historia med alla er är ännu ett sätt för mig att växa som person och acceptera mig själv precis så som jag är.

Nyckeln till frihet
För snart 37 år sedan födde drottningen Karina, en liten prinsessa i det vackra Skånelandet. Såväl prinsessans far, kung Ivar, som drottningen, tog emot henne med glädje och kärlek. Hon var efterlängtad. De hade nu satt både en prins och en prinsessa till världen och var mycket lyckliga. Framtiden såg ljus ut och de levde gott. Men så en dag kom ondskan och knackade på dörren. Drottningen som alltid var så öppen och välkomnande mot alla släppte in honom. Det skulle hon aldrig ha gjort. Han bestämde sig nämligen för att stanna vid hennes sida och flyttade in i kungafamiljens slott, utan att fråga.

Till att börja med så märktes han knappt av. Men med åren framträdde han tydligare och tydligare. Ondskan förföljde drottningen som en mörk skugga. Hon försökte gång på gång att springa ifatt honom, men det var omöjligt. Till slut tog han över helt och splittrade familjen. Drottningen och kungen flyttade isär. Kungen stannade kvar med barnen i slottssalarna medan drottningen flyttade in i ett av vakttornen, högt upp och långt ifrån prinsessan, prinsen och kungen. Det var inget hon själv ville, men ondskan drev henne dit.

Dörren till tornet var öppen och hon fick komma ut emellanåt för att träffa sin familj och de fick hälsa på. Men till slut så bommade ondskan igen dörren helt och slängde iväg nyckeln. Drottningen letade förtvivlat efter den, men ingenstans fanns den att finna. Hon, likväl som alla i familjen, bad om att ondskan skulle lämna henne, men ingenting hjälpte. Drottningen visste inte vad hon skulle ta sig till och till slut blev det för olidligt att sitta ensam där uppe i tornet. Ondskan hade tagit över hennes liv och hon såg ingen annan utväg än att fly från honom.

Så en vårdagsmorgon när hon vaknade, frågade hon ondskan om han inte kunde öppna fönstret för en stund. Det var det enda fönstret där fanns uppe i tornet. Hon sa att hon ville få andas in lite frisk luft. Motvilligt gav han med sig. Drottningen lät den friska vårbrisen smeka hennes kinder ömt. Hon tog ett djupt andetag och fyllde sina lungor med den ljuva luften. Det doftade frihet. Längtan var nu stor. Hon lät en glädje och lätthet fylla henne. Sen hoppade hon. Rakt ut i friheten.

Kungen, prinsen och prinsessan saknade och sörjde drottningen mycket. Än idag. Samtidigt visste de att hon var fri från ondskan och det gjorde att det kändes lättare för dem. Alla tre försökte de hitta nya vägar i livet för att bli lyckliga igen, utan sin drottning.

Prinsessan som var lik sin mor, såväl till utseende som till personlighet, var rädd att ondskan skulle börja förfölja även henne. Hon valde därför bort psykologi, personlig utveckling och andlighet. Allt sådant drottningen hade varit intresserad av, men som prinsessan trodde var anledningen till att ondskan tagit över hennes liv. Av rädsla för honom valde prinsessan bort mycket av det hon också brann för.

Men ondskan knackade ändå på prinsessans dörr. Trots att hon försökte leva så långt ifrån drottningens liv som möjligt. I perioder släppte hon in honom. Ibland stannade han en längre tid, ibland en kortare. Men hon kämpade emot och släppte aldrig in honom helt. Hon var född envis och det var hennes styrka. Drottningen hade flytt från ondskan, men prinsessan var fast besluten att besegra honom. Till sin hjälp hade hon under flera år en ängel vid namn Anna. En ljus energi vid sin sida som gav henne styrka och mod. Mod att våga gå sin egen väg utan att vara rädd för att ondskan skulle ta över.

Och hon lyckades. Hon började lyssna till sitt hjärta som hon ignorerat under flera år. Tog mod till sig att välja den riktning hon längtat efter. Nu var hon inte längre rädd. Och där det inte finns någon rädsla, där finns det heller ingen ondska. Det tog henne 36 år att hitta hit. Hon tog tjänstledigt och sa slutligen upp sig från det arbete hon haft under många år, började skrivarkurser, reste runt i världen och skrev om det i en blogg. Hon kände en frihet hon inte gjort på mycket länge och träffade fantastiska människor som hon fortfarande håller av och kontakt med. Oavsett om ondskan nu skulle låsa in henne i ett torn och slänga iväg nyckeln, vet hon vart hon skulle hitta den. Nyckeln som drottningen så förtvivlat letat efter, men inte funnit. Vi har den alla. Det gäller bara att vi vågar leta efter den på rätt ställe, inom oss.

 

Nu händer det! Gästföreläsare: Jenny Sandros

Idag fick jag en länk tillskickad mig med följande text:

Gästföreläsare klar!

Jag har nöjet att presentera Jenny Sandros som gästföreläser under den här heldagen. Jenny är högkänslig, och också HSS (High Sensation Seeker). Hon vill här berätta hur högkänsligheten har påverkat henne, både i sin uppväxt och som vuxen. Jenny har gjort en lång resa både i sitt inre och i den yttre världen för att komma där hon är idag. Jenny beskriver sig själv så här: ”Jenny Sandros är en äkta livsnjutare som tar för sig här i livet. Skratt och humor ligger henne varmt om hjärtat och hon brinner för att glädja och inspirera andra. Hon är inte bara högkänslig utan en high sensation seeker(högsensationssökande). Ett personlighetsdrag som innebär att man har en stark drift inom sig att uppleva saker, en enorm nyfikenhet som är svår att stoppa, men man tar ändå inga livshotande risker utan är klok och försiktig i sin framfart. Hon är och har alltid varit en sökare. De senaste två åren har hon gjort stora förändringar i sitt liv för att komma närmare sig själv och sitt hjärta. Hon har börjat förstå och acceptera sin högkänslighet och vill dela med sig av sina erfarenheter. Hur hennes högkänslighet och uppväxten med en bipolär mamma har påverkat och försvårat det för henne i relationer, inte minst den allra viktigaste relationen av dem alla, den till sig själv. ”

Känslan jag har inom mig är svår att sätta ord på. Det pirrar i hela kroppen, jag känner mig nervös och exalterad på en och samma gång. Men det viktigaste av allt, mitt hjärta sjunger och min magkänsla säger att det här är rätt. Att stå inför en grupp och prata är inte helt främmande för mig och jag tycker det är roligt. Jag har gjort det i skolvärlden och även inför ledningsgruppen på mitt förra jobb. Men då pratade jag om ett specifikt ämne som inte berörde mig personligen. Nu ska jag prata utifrån mig själv, det kommer vara naket, personligt och självutlämnande. Det är ett stor utmaning men jag ser det också som ett stort steg i min personliga utveckling. Ett steg i rätt riktning att våga växa i mig, bli mer sann mot mig själv men även mot andra. Och är det något jag har lärt mig sen jag började blogga är det just att ju mer vi vågar dela av oss själva, desto mer vågar andra.

Den senaste tiden har ett flertal vänner och bekanta hört av sig till mig via telefon, facebook eller sms. Människor som känner att de vill ha en förändring i sina liv, som känner sig lite vilsna och olyckliga, som vill ha stöttning och lyssna på hur jag har tagit mig förbi hinder i mitt förändringsarbete. Det är inte en dans på rosor att genomgå större förändringar, bryta sig loss från gamla mönster, relationer eller jobb. Jag minns själv hur rädd och ångestfylld jag varit inför vissa beslut. Ibland har jag också känt mig väldigt ensam och tvivlat på mig själv. Negativa tankar som; Vad håller jag på med, vart är jag på väg egentligen? Varför är jag så annorlunda? Varför kan jag inte bara vara nöjd? har upptagit mitt huvud. Jag har gråtit och misströstat men jag har aldrig velat vända om. Något inom mig har gett mig styrkan att ta mig igenom de hinder jag mött på vägen och skapat den tillit jag har idag. Jag har också haft lyckan att ha en uppmuntrande vänskapskrets och familj. Även om jag därifrån också fått en del frågetecken och oro. Vi styrs ofta av rädslor och vi försöker trygga oss med tankar som jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Men känner du att hjärtat har slutat att sjunga och längtar efter något annat så lovar jag dig att det är värt resan.

Och visst har jag fortfarande mina dagar, precis som alla andra. I måndags och tisdags förra veckan vaknade jag upp med en olustig känsla. Jag kände mig låg och tung i både sinne och kropp. Min dagliga rutin att meditera hjälpte inte. Varken kroppen eller sinnet ville vara med mig dessa dagar och känslan av att bara dra ett gammalt täcke över mig och försvinna för ett tag var stark. Alla har vi våra dagar och många känner säkert igen sig. De flesta upplever känslostormar ibland, men vi som är högkänsliga har en tendens att få dem lite oftare och uppleva dem lite kraftigare. Ibland syns det utanpå, men ofta sker alltsammans där inuti och vi ser kanske ut som om vi bara funderar på vilken bulle vi ska ta till kaffet medan det blåser full orkan där inne.

Jag har nog tillhört dem som tror att alla kan se den där orkanen som pågår inom mig, att jag inte kan gömma den. Men jag har ju förstått att alla har inte samma rika känsloliv som högkänsliga har, alla märker inte nyanser, stämningar som vi är så bra på att känna av eller analyserar lika mycket som vi. Och är det något som sker på automatik när dessa dagar kommer så är det just att jag sätter igång analytikern i mig: Varför känner jag nu så här? Vad hände igår? Har jag drömt något olustigt? Har jag inte sovit tillräckligt? Har jag tagit över någon annans illamående? Huvudet går på högvarv för att jag vill försöka hitta ett svar och lösa situationen. Snabbt. Men jag har insett att det går inte alltid. Ibland kan man inte förstå varför man mår som man mår hur mycket man än försöker. Det kan vara hormonellt, något man läst, något man drömt, sett på TV eller hört av någon som kanske har triggat igång en inre process. Tidigare slog jag på mig själv, ville inte erkänna för mig själv att jag ibland kan vara så känslig, försökte tvinga mig att tänka positivt och förde en negativ inre dialog. Numera försöker jag istället ta hand om det lilla barnet i mig. Försöker acceptera situationen och hur det känns, tillåter mig att gråta om det är det jag behöver, håller om mig själv och säger till mig själv att det är okej att du mår så här. Du känner så här idag men det kommer du inte alltid att göra. Allt är övergående som min kära moster så vist säger. Jag försöker djupandas, meditera lite längre, skriva av mig, lyssna på skön musik och/eller promenera i naturen. Denna gång delade jag även mina känslor med en relativt nyfunnen vän som jag kommit mer nära den senaste tiden. Det var mer eller mindre oundvikligt då jag hade lovat henne att hon skulle få sova hos mig två nätter innan en längre resa. Och det var en utmaning för mig som forfarande övar på att visa och dela med mig av det lilla sårade barnet Jenny som ibland är väldigt skör. Och det är det som är så häftigt, när vi vågar dela och acceptera att känslorna finns där istället för att gömma eller ignorera dem upplöses de snabbare.

Jag är ingen rutinmänniska men ett försök till att skapa bättre balans i min vardag är att jag dagligen mediterar 10-15 minuter sedan en tid tillbaka. Det ger mig ett lugn och en skön start på dagen. För mig är det viktigt att rösten eller musiken jag lyssnar på är tilltalande och jag brukar varva Annica Frantz fem olika gratismeditationer, http://www.annicafrantz.com/se/ meditationer-23361448 Balansmeditation, Kroppen, Värdefull, Tacksamhet och Öppna ditt hjärta beroende vilket humör jag är på och vad jag känner att jag behöver för stunden. Ibland varvar jag också med klangmeditation med tibetanska singing bowls, en meditation för varje chakra. Du hittar dessa gratismeditationer och beskrivningar om våra chakran här: http://www.twice.se/chakra-rotchakra.html. Jag har varit på gruppmeditationer på Bali inom det här och det är väldigt härligt och det känns att det behagliga ljudet går in i och påverkar kroppen. Är du intresserad av att testa så håller Hagabadet en workshop i detta på söndag, se här: http://www.hagabadet.se/index.php?id=hagabadet-erbjudanden

Det finns många jag skulle vilja tacka för att jag befinner mig där jag gör i mitt liv idag och jag har skrivit om detta innan. Men det är värt att nämnas igen, inte minst nu. Det finns framförallt tre. Min älskade pappa som alltid har stöttat mig och inte hindrat mig från att göra mina egna val, även om han inte alltid förstått dem. Som gett mig friheten att utvecklas så som jag önskar utan att styra mig. Moster Maggan, min underbara moster som alltid har funnits för mig, men som jag först på senare år har fått en riktigt nära kontakt med. Vi förstår varandra och vi kan dela djupare reflektioner om livet och det betyder mycket för mig. Hon är det närmsta en mamma jag kan komma.

Och sist men absolut inte minst, Anna Candela, som driver eget företag inom personlig utveckling, http://soulmind.se/som är samtalsterapeut, livscoach och föreläsare inom högkänslighet. En förebild för mig som funnits med mig under många år, som besitter en otroligt stark intuition och på grund av sin egen högkänslighet direkt kunde läsa av mig och mitt inre som en öppen bok vid första mötet. Som hjälpt mig att lyfta fram min egen kraft och styrka att våga gå min egen väg. Som varit där när jag tvivlat, som trott på mig och skickat mig på kurser där jag har fått verkliga genombrott. För er som har läst min saga ”Nyckeln till frihet” (ni hittar den i menyn under ”Mitt skrivande”) så är Anna den ängel och ljusa energi som jag skriver om i den. Och nu har jag fått äran att bli tillfrågad att gästföreläsa med henne. Det känns stort, väldigt stort. Och jag känner mig stolt och hedrad att få den här möjligheten. Vem vet, det kanske är början på något nytt? Det kommer vara nervöst men jag kan inte mer än att göra mitt bästa. Och det lovar jag att jag kommer att göra.

Är du högkänslig, arbetar med eller kanske är tillsammans med någon som är högkänslig och intresserad av att delta denna dag, kan du anmäla dig och läsa mer här: https://www.facebook.com/events/1785860401657950/

Kärlek Jenny ❤

Mitt jobb på Hagabadet

Igår på min lediga dag var jag på en helt underbar massage på jobbet, så kallad mindfulnessmassage. Till skillnad mot vanlig klassisk massage är det här en helkroppsmassage med lugnare och långsammare grepp men ändå med ett visst tryck. Fokus är en närvarande helhetsupplevelse, en skön och avstressande genomgång för musklerna och där resultatet är att komma ner i djupavslappning. Och om jag kände mig avslappnad efteråt. När terapeuten avslutade med att hålla sina händer på min rygg och sa:

– Så Jenny, då är vi färdiga och du kan resa dig upp.

– Måste jag?

Min kropp kändes som den var ett med massagebritsen och det tog emot att stiga upp. Mina fötter bar mig knappt när jag klev av och kändes tunga som bly. Jag var totalt avslappnad och hade verkligen landat i min kropp. Samtidigt som kroppen var tung kändes sinnet lätt. När jag stapplade ut i min badrock mot receptionen möttes jag av min goa kollega Carin som utropade:

– Jenny, du är den bästa livsnjutaren jag känner!

Jag log och berättade om min ljuvliga upplevelse. Brukar få höra av mina kollegor och folk i min närhet att jag är så bra på att unna mig behandlingar. Och det är sant. Minst varannan vecka försöker jag gå på massage. Finns det lediga behandlingar kvar samma dag har vi i personalen väldigt förmånliga priser och jag är inte sen på att boka in någon om det passar mitt schema. Jag har ofta en hög energi och älskar att glädja andra och ge av mig själv, både på jobbet och privat. Därför är det också viktigt för mig att fylla på med energi och massage är ett sätt för mig. Sen är det otroligt skönt också och när man inte lever i ett förhållande är det även en möjlighet att få en viss del av beröringsbehovet tillfredsställt. Försöker rekommendera och påminna såväl personal, gäster som medlemmar att unna sig en behandling då och då. Kan inte låta bli att dela med mig av upplevelser som jag mår bra av, det går på ren automatik. Och när de personligen kommer och tackar mig i efterhand för att jag påminde dem, för att det var så välbehövligt och att det gjorde dem så gott, blir jag glad och tacksam och känner att jag gör nytta. Det är många som köper presentkort till nära och kära men alltför sällan prioriterar sig själva. Diskuterade detta med en medlem som regelbundet går på behandlingar och hon uttryckte det så bra:

– Jag brukar ha i åtanke på hur det fungerar i ett flygplan, när kabintrycket sjunker och syrgasmaskerna skjuts ut är den gyllene regeln: ”Hjälp dig själv först, innan du hjälper andra”.

En regel vi kanske borde ta med oss som en påminnelse även i det vardagliga livet där så många stressar och bränner ut sig. Vi är så upptagna med att uppfylla alla andras behov att vi många gånger glömmer bort våra egna. Men om vi inte börjar med att ta hand om oss själva, hur ska vi då orka med att hjälpa någon annan? Att prioritera sig själv är inte egoistiskt. Det är att bry sig om sig själv, att älska sig själv, men också andra. För ju bättre vi mår, desto mer kärlek och hjälp kan vi också ge.

Jag har hört på omvägar att vissa människor som känt mig sen tidigare och har koll på min utbildningsbakgrund, erfarenhet och kunskap ifrågasatt om jag verkligen trivs på Hagabadet. Fått känslan av att de tänker att det skulle vara bortkastad tid av min kompetens efter att ha arbetat sex år som produktionsledare på ICAs reklambyrå. Men då känner de inte mig tillräckligt väl. Jag valde medvetet att sluta på mitt tidigare jobb, jag blev trött på att gömma mig bakom en dator, mejla, jaga kunder, stress och deadlines. Jag är ingen rutinmänniska och blev till slut också så uttråkad av att jobba samma kontorstider, mån-fre, vecka efter vecka. Under flera år stormtrivdes jag med såväl arbetsuppgifter som kollegor men en annan lite djupare del av mig har alltid velat utvecklas vidare. Den delen av mig som läste friskvård och massage 2005, som vid sidan om mitt reklamjobb tillsammans med några andra hälsosjälar drev friskvården på ICA. Den delen av mig som brinner för personlig utveckling och hälsa. Som älskar att glädja och inspirera andra och som saknade att möta människor face to face. Och att arbeta mer fritt.

Och det är precis det jag får göra nu. Varje dag möter jag tränings- och hälsomedvetna såväl medlemmar som gäster och kollegor. Jag får dela med mig av den erfarenhet inom hälsa och personlig utveckling som jag har och hamnar ofta i intressanta diskussioner, om livet, om träning, om andlighet, om mat. Ibland tipsar jag om böcker eller kurser jag gått, såväl tidigare som genom Hagabadet. Och jag får dela med mig av min humor, jag får vara lite galen och bjuda på mig själv, go bananas som Hagabadet själv uttrycker det och jag älskar det! Sen att jag faktiskt kan göra skillnad i människors liv bara genom att dela med mig av sådant som känns naturligt för mig, är riktigt häftigt. Att få direkt feedback face to face. Senast idag var det en medlem som upplyste mig om att hon tänker på mig när hon går hem på kvällen efter att hon har varit på yoga. Jag är hennes påminnelse om att hon inte ska ta upp mobilen det första hon gör utan fortsätta i lugnt tempo hemåt, för att kunna bevara den där avslappnade effekten som yogan ger. Detta för att jag en gång efter ett yogapass när hon nästan höll på att rusa ut med mobilen i högsta hugg spontant uppmuntrade henne till detta. Ofta gör vi saker omedvetet och vi kan alla behöva påminnas. Och uppenbarligen kan några ord på vägen ge en positiv effekt och det gör mig innerligen glad att jag kan hjälpa till att skapa den effekten.

Jag valde att jobba på Hagabadet, inte bara för att jag behövde ett jobb, utan för att jag ville jobba där. Nyss hemkommen  efter en längre livsförändrade resa i Thailand och Bali förra året i maj, besökte jag arbetsförmedlingen. Detta för första gången på många många år. Resan hade bland annat lett till att jag sa upp mig från mitt förra jobb och nu stod jag utan. Men det var en av de största frihetskänslor jag upplevt i mitt liv och jag såg med spänning fram emot vad livet ville föra mig härnäst. Efter att under en längre tid lärt mig att känna in mer med hjärtat vad jag vill göra, blev det en stor krock att möta arbetsförmedlingens fyrkantiga och lite trångsynta väggar. Där de trots att jag tydligt sa att jag inte ville jobba med reklam längre blev tillsagd att söka just reklamjobb. För att jag har mycket erfarenhet och de bedömde att jag hade goda chanser att få jobb snabbt. Inte tog man hänsyn till vad mitt hjärta hade att säga till om. Statistik och siffror var det som gällde och först ut till jobb. Efter ett misslyckat försök att skoja till det med dem att det kanske är en bättre idé att jag går och köper en trisslott, gick jag därifrån lite nedslagen och strövade omkring vid Järntorget. Samtidigt försökte jag känna in och frågade mig själv:

– Jenny, vad vill du göra nu?

I samma stund hade mina ben fört mig till Hagabadet och jag stod nu utanför dess restaurangentré. Jag tittade upp mot den mäktiga och pampiga gamla byggnaden och drogs till minnes när jag var där och sökte jobb 2006, då som massör. Och svaret lät sig inte dröja och hela mitt inre utropade:

– Här vill jag jobba i sommar!

Spontant stövlade jag in och bad att få prata med ansvarig och på den vägen är det. Inte nog med att jag får jobba i en härlig spa och friskvårdsmiljö och att få vara i ett sammanhang med goa, kramiga och glada kollegor, jag får också möjlighet att jobba oregelbundna tider och som timanställd, vilket passar mig utmärkt. På så sätt kan jag styra min tid mer. Jag känner att jag är i rätt bransch och så länge mitt hjärta och glädje finns med i jobbet så kommer jag att stanna kvar. Men visst finns det drömmar om att kunna inspirera människor även på andra sätt och inte bara från en reception. En dröm som manifesterades när jag läste Balansekonomi i höstas är att jag vill stå på en föreläsningsscen. Och ett av målen som jag hade i uppgift att sätta var att innan 2016 är slut ska jag ha hållt i en föreläsning.

Idag fick jag en förfrågan om att hjälpa till med att prata på en föreläsning och kursdag i höst. Och inte från vem som helst. Utan från någon som har varit min förebild under många år, som har coachat mig och hjälpt mig att komma dit jag är idag. Och nu vill hon ha min hjälp. Det känns stort och jag är mycket tacksam att kunna få bidra. Samtidigt är det läskigt och nervöst men kittlande pirrigt. Och jag kommer att anta utmaningen. Meddelandet kom lägligt när jag själv idag satt på en föreläsning med Hagabadet där överläkare och författare Anders Hansen pratade om hur viktigt fysisk aktivitet är för att hjärnan ska fungera optimalt. Samtidigt som jag satt och lyssnade på föreläsningen fantiserade jag också om hur det skulle kännas om jag själv stod där på scenen. Och nu verkar den fantasin bli till verklighet, inom en närmare framtid än jag kunde tro.

Jenny ❤