Sprid ditt ljus!

Jag har inte läst mer än några kapitel ur Camilla Davidssons bok ”Sånger I skymningen” förrän jag kastas tillbaka till såväl minnen från min egen Caminoresa 2014 och de möten, kärlek, upplevelser och tankar om livet som förde mig framåt där, som till min egen barndom, min relation med min mamma, min syn på livet, Brene Browns bok jag läste i somras ”Mod att vara sårbar”, min senaste kärleksrelation och de förändringar jag gått igenom under de senaste åren.

Camillas böcker väcker så mycket känslor, tankar och igenkänning och hon har redan lyckats få mig i tårar under den första timmen av min flygresa hem från Spanien där jag nu befinner mig. (Läs för tre veckor sedan) Jag förbeställde ett ex personligen av henne, precis som jag gjort av alla hennes tidigare böcker och den här har funnits i min ägo under flera veckor. Och jag har längtat efter att få ta mig an boken samtidigt som jag hindrat mig för att jag vet att jag kommer att älska den och inte vilja sluta läsa när jag väl börjat. Och nu har jag lagt ifrån mig den, inte för att jag inte vill fortsätta läsa utan snarare tvärtom, jag vill suga på den goda karamellen så länge jag kan. Och så fick jag sån lust till att skriva.

Jag älskar att leva mig in i huvudrollen i Emmas värld. Hon påminner så mycket om mig själv och jag kan dra flera paraleller till mitt eget liv. Första gången Emma vandrade Caminon (den 80 mil långa pilgrimsleden mellan St Jean de Port till Santiago de Compostela) lämnade hon en sprucken kärleksrelation och ett jobb hon blivit utbränd av bakom sig för att söka lyckan, kärleken och meningen med livet. Jag befann mig själv i en liknande situation och hade börjat ifrågasätta mitt liv, vad jag vill göra, hur jag vill leva, vad gör mig lycklig? Och min pilgrimsvandring påbörjade jag efter en sjukskrivning från mitt tidigare arbete där jag ville ge mig själv tid att fundera över svaren på ovanstående frågor. Och svar och insikter fick jag. Ofta genom möten av de spännande människor som kom min väg och de situationer som kunde uppstå och jag tror inte det var en slump. Jag har en tro att de var menade att passera min livsväg för att hjälpa mig att växa och utvecklas och jag har en tillit till att Universum leder oss dit vi ska om vi bara vågar lyssna och följa vår inre röst. Ibland får vi lära oss den hårda vägen och det kan då vara lätt att tappa tilliten, det gjorde jag i somras, men den hittar alltid tillbaka. Förr eller senare. Ofta handlar det om att ha tålamod och acceptans. Ge sig själv tid att möta de känslor och tankar som dyker upp. Inte fly ifrån dem. För de har något att berätta. Ställa sig frågan: Vad kan jag lära mig av det här? Och ge sig tid att lyssna in svaren. Vilket inte alltid är så lätt i den värld som vi har skapat där allt ska gå så fort så fort och där tiden är så knapp. Men vissa saker tar tid och det är menat att de ska få göra det. Och var det något jag längtade efter där jag befann mig i mitt förra jobb bakom ett skrivbord med högar av papper, reklamblad, post-it-lappar och en ständigt full mejlkorg som skulle jobbas igenom dagligen så var det just tid. Tid och frihet att undersöka hur jag ville fortsätta mitt liv. För jag insåg att det inte var på den plats jag befann mig. Jag hade många härliga år bakom mig men nu var jag färdig. Mitt inre skrek att jag skulle ta mig därifrån men det var först efter en restresa till Gambia 2014 som jag började lyssna ordentligt.

Jag minns det som igår. Jag hade blivit tilldelad ett projekt jag inte efterfrågat men där jag ansågs ha mest tid och vara bäst lämpad för uppdraget. Ångesten kom krypande och hela mitt väsen sa nej. Och jag kände att jag ville fly, bort från allt. Tillsammans med en dåvarande kollega och vän åkte jag iväg en vecka och jag såg det som min räddning och andningspaus. Jag var så uttråkad och trött på min enformiga vardag. Ibland tog jag till och med en annan väg till jobbet bara för att göra dagen något annorlunda och mer spännande.

Under veckan i Gambia fick jag livslusten tillbaka, jag dansade till härliga afrikanska rytmer och spelade trummor, tog massagebehandlingar, åt god mat, mötte nya människor, fick inspiration och idéer om min fortsatta framtid och hade en helt underbar vecka. Men sedan var det platt fall. Ångesten kom tillbaka och blev bara djupare och djupare och sjukskrivningen var ett faktum. Och för den är jag idag väldigt tacksam. Det är synd att det ska behöva gå så långt men ibland får man en rejäl spark i baken av Universum för att hjälpa en på rätt väg. Och idag känner jag livslusten. Jag behöver inte fly på någon resa för att locka fram den utan nu lever jag ett liv där jag vaknar med livslust och glädje. Jag reser mycket men det gör jag för att jag älskar det, inte för att jag vill fly från mitt liv. Jag är glad när jag reser hem också och det slog mig när jag kom på mig själv stå och le brett i väntan på att kliva ombord planet tidigare idag. Tacksam över de fina dagar jag fått tillsammans med min älskade moster i Nerja men lika tacksam över de kommande mysiga adventstider som stundar hemma och som pysseljenny älskar. Det är friheten jag älskar att kunna ha möjligheten att välja att åka iväg om jag vill och att göra det som får mitt hjärta att brinna. Jag vandrar kanske en väg olik andras men det är min sanna väg. Som får mig att må bra och ju bättre jag mår, desto mer har jag att ge och kan bidra med mitt ljus och energi till andra. Och ju mer vi alla vågar följa vårt hjärtats lust och vandra vår sanna väg desto ljusare värld tror jag att vi får. Så sprid ditt ljus, ditt alldeles unika ljus som är ditt men som du kan dela med så många. Det ger ringar på vattnet.

Glad andra advent

Jenny ❤

Känslofyllda dagar av kärlek och tacksamhet

Tårar trillar nerför mina kinder. Tårar av kärlek. Jag har precis läst ut en av de vackraste böcker jag någonsin läst, ”Hjärtats innersta röst”. Ville inte riktigt att den skulle ta slut och drog mig för att läsa det sista kapitlet. Jag har läst om kärlek långt bortom egots fångenskap, kärlek så djup att människor offrar sina liv för den de älskar. Kärlek i nöd och lust, i sjukdom, krig och misär. Kärlek som lyser så starkt att den förändrar en människas inre smärta och mörker till rent ljus. En mors ovillkorliga kärlek till sina barn. Som får henne att göra val hon kommer att ångra resten av livet. En kärlek så stark men också så smärtfylld att den plågar hennes själ även efter livet. Kärlek mellan älskande, kärlek mellan syskon. Äkta kärlek bortom tid och rum och som får en kvinna att förändra hela sin tillvaro.

Det känns speciellt och extra nära att läsa boken här på Bali. Den utspelar sig på Burma och miljöbeskrivningarna påminner om de jag har runtomkring mig vilket gör att jag lever mig ännu djupare in i det som skrivs. Igår satt jag försjunken i boken på ett café, omgiven av bambumöbler och med utsikt över grönskande risfält. I högtalarna spelades ”halleluja”och jag fylldes av så mycket känslor, kärlek, vemod, tacksamhet, längtan, allt på en och samma gång. Här är så vackert på Bali och jag förundras ständigt. Skönheten tillfredsställer mitt inre och gör mig lycklig. Ibland ligger jag vid poolen på det homestay där jag bor, Savira, och låter blicken ta mig än dit, än hit i den omsorgsfullt välskötta trädgården som är prydd med blommor och växter i alla dess färger. Med porlande vattendrag och ståtliga statyer som tornar upp sig mot himlen. Hela boendet och trädgården inger ett lugn och det är en trygg och harmonisk energi som utspelar sig här. Det sa både jag och min vän Malin när vi flyttade in. Detta efter att ha bott på ett ställe två nätter där vi inte fick riktigt ro. Såväl jag som Malin är väldigt inkännande och det var något som inte stämde med det andra stället energimässigt. Dessutom var rummet väldigt litet för oss båda två också. Savira är samma ställe som jag bodde på 2015 och det är en väldigt varm och välkomnande familj som bor där. Frun, Wayan, kände till och med igen mig vid namn när jag återvände och jag känner mig som hemma.

De är väldigt hjälpsamma och ser lösningar i allt. Även om de har fullt upp och för tillfället håller på med en ombyggnation för att skapa fler rum verkar stress vara ett obekant ord för dem. Och det upplever jag överlag bland balineserna här. De är lugna, vänliga, tar saker och ting som det kommer och ständigt med ett leende på läpparna. Vi diskuterade det här med vår taxichaufför under en utflyktsdag och han förstod inte varför vi västerlänningar stressar så mycket. Och ja, det kan man ju faktiskt fråga sig? Kanske för att vi många gånger är så frånkopplade oss själva och den andlighet och naturdyrkan som de på ett så naturligt sätt lever i här. För att vi bor och arbetar i en kultur där prestation, pengar och effektivitet fortfarande är högt rankat. Men frågan är till vilket pris? Har redan stött på flera stycken som är här för att vila upp sig ifrån stress och utbrändhet. Och då har man verkligen kommit rätt. Här finns massage och kroppsbehandlingar i varje hörn och en timme kostar inte mer än 75-100 kronor. Yogastudios, tempel och vackra, grönskande omgivningar med hälsosamma restauranger som serverar veganmat och rawfood finns det också gott om. Som jag beskrev sist jag var här, Ubud är ett riktigt hälsomekka. Det gäller bara att passa sig att inte bli för uppstressad av allt det utbud som erbjuds här.

Jag kände själv till en början hur uppspelt jag var och att jag nästan småsprang fram när jag anlänt. Sen råkade jag ut för ett rejält missöde som skapade panik hos mig då kortmaskinen slök, inte bara mitt VISA-kort utan även mitt MASTERCARD. Under mina första två dagar förlorade jag alltså mina båda kort jag hade med mig. Hade först inte tänkt att berätta att jag blivit av med två kort för jag tyckte det var riktigt pinsamt. Blev rädd för mig själv och undra hur trött och disträ man kan vara? Hade jag missat att ta kortet två gånger? I Sverige när man sätter i sitt kort och vill få ut sina pengar så kommer först kortet ut, därefter pengarna. Här är det tvärtom. Först kommer pengarna ut och därefter kortet. Fick berättat för mig att om man då inte tar kortet relativt snabbt så sluker maskinen det. Och jag tror det är det som hänt, två gånger. Har tidigare rest runt månader i Både Thailand, Bali och Peru med endast ett kort och aldrig haft några problem. Så nämnde någon innan denna resa, men Jenny är det inte bra om du tar med dig ett extra kort ifall du skulle bli av med det andra? Ha ha ja, just nu är det lite skrattretande och jag bjuder på det. Men när det hände och Malin precis hade anlänt fick jag riktig ångest och hade svårt att sova. Mitt mobila bankid slutade också fungera i samma veva och hade ingen access till några av mina konton att jag ens kunde föra över pengar till Malin för att ta ut. Jag undrade vad det var för mening med detta. Kanske är det bara ren otur eller kanske skulle jag bli en erfarenhet rikare och lära mig att hantera även en sån här situation. Kanske utsattes jag för detta för att lära mig att be och ta emot hjälp. Vill ju gärna klara allting själv. Som jag skrev i ett inlägg på fb häromdagen, det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Vill tacka alla som engagerade sig via fb och meddelande. Framförallt vill jag tacka Malin för stöttning och hjälp med uttag, Moster Maggan för utlåning av pengar och Susanna Wansölin som sammankopplade oss och var så på hugget och undrade hela tiden hur det gick, detta trots två småbarn och Ullaredsresa. Beundransvärt, TACK ❤ Överlag har allting löst sig fint och smidigt. Nytt kort är på väg och jag har fått låna pengar som jag tog ut från Malin innan hon åkte. Som min älskade moster så ofta uttrycker, allting är övergående 🙂

Nu har jag kommit ner i tempo och går i samma sakta takt som balineserna längs med gatorna. Det har varit två känslosamma dagar, inte minst för att jag har läst denna berörande bok. Jag vaknade också tidigt igår morse av att Malin tog avsked då hon skulle bege sig ut till Gili Islands. En känsla av tomhet fylldes i rummet och det där med separation har alltid berört mig starkt när man spenderat mycket tid ihop. En dröm gjorde också sig påmind. Först mindes jag en skön känsla, en återträff med någon jag håller mycket av, men som i nästa sekund förvandlades i vemod då jag i drömmen blev så sviken av densamma. Så det var en tung morgon när jag steg upp igår men jag bestämde mig för att omvandla den. Gick både på yingyogahealing och massage, åt god och nyttig mat, läste och tog hand om mig. Somnade med ett leende på läpparna efter meddelande från någon som är efterlängtad där hemma. Den digitala världen är något jag verkligen uppskattar när jag reser. Möjligheten att hålla kontakten med nära och kära och att de inte är mer än ett meddelande iväg via Whatsapp eller messenger betyder mycket. Och man behöver aldrig känna sig ensam.

Med detta sagt önskar jag er alla en riktigt skön helg, har förstått att vårsolen lyser med sin närvaro. Vi hoppas det fortsätter så!

Kärlek Jenny

 

Hur lever jag utan TV?

Det slog mig häromdagen att jag inte har haft TV på över ett halvår nu. I våras skedde det naturligt då jag var ute och reste under tre månader, men nu har jag bott utan TV sen april och valt det. Om jag saknar den? Nej, inte direkt. De enda gångerna jag har saknat TV är när jag har varit sjuk, men då har jag tittat på film på datorn istället. Någon frågade mig för ett tag sedan:

– Men oj, hur kan du leva utan TV? Det hade jag aldrig klarat mig utan om jag hade bott själv.

Jag började snarare fundera över hur jag hade tid att titta på TV innan och inser att den tog upp en hel del av mitt liv. Eftersom jag har lätt för att leva mig in i saker fastnade jag ofta i filmer sent på kvällen som jag kände mig tvungen att se klart på. Även serier som sex and the city, 2 1/2 män, vänner och CSI kunde jag slukas upp av, trots att de gick i repris för tredje gången.

Så vad gör jag istället? Ja, den senaste tiden har bestått mycket av festligheter och sociala sammanhang, resor, både utomlands och i Sverige, kvalitetstid med vänner, en del jobb och träning. Och det har ju äntligen funnits dagar av sol så man har kunnat vara ute vid havet och njuta också. Den största skillnaden är kanske hur jag spenderar min tid när jag är hemma. Istället för att jag slänger mig på soffan och sätter på TV:n har jag börjat läsa mycket mer istället. Har väl alltid läst lite från och till, men den senaste tiden har jag kommit att älska böcker och kan inte bärga mig förrän jag får sluka nästa. Jag läser gärna romaner som har en lite djupare mening. Flera av Agneta Sjödins böcker har det blivit. Har alltid varit fascinerad av henne, hennes utstrålning och glädje. Men det var först för ca ett och ett halvt år sedan som jag efter att ha läst om henne i en tidning, upptäckte att hon hade skrivit flera böcker. Jag förälskade mig snabbt i de två första jag läste av henne, En kvinnas resa och En kvinnas hjärta. Hennes romaner återspeglar mycket av hennes eget sökande efter lycka och meningen med livet och hur man hela tiden växer som människa. De är välskrivna men ändå lättlästa. Hon delar med sig av kloka budskap och jag håller med henne i mycket av hur hon ser på och vill leva livet.

Den senaste boken hon kom ut med, Av egen kraft, sträckläste jag i en bussfärd ner till Halmstad och ville inte den skulle ta slut. Det är en väldigt vacker bok med jättefina foton på såväl natur, som recept och porträtt. Framförallt fascinerades jag av vyerna från pilgrimsvandringen och kastades tillbaka i mina egna minnen när jag själv vandrade den. Hon skriver om att hitta kraften inom dig, att leva inifrån och ut, inte utifrån och in. Att försöka hitta svaren inom en och inte låta ens liv styras av allt det som vi matas av varje dag från olika medier eller av andras åsikter om en. Utan istället att i allt sorl hitta sin egen sanning och det som känns sant för dig. Och det är precis det som jag har jobbat med mycket det senaste året och börjat våga leva efter. Det kan vara en utmaning många gånger att växa och förändras. Men det skulle vara än värre att stanna kvar där man inte vill vara. Det krävs också en hel del tid och som Agneta skriver i sin bok, så kan man behöva stänga av det sociala flödet emellanåt, ta en paus från världen omkring dig och landa i det som är du. Det här är något jag känner igen mig mycket i. Jag älskar att träffa människor, nya spännande möten och befinner mig gärna i sociala sammanhang. Men samtidigt älskar jag och inte minst kräver och behöver en hel del egentid för att landa i mig själv och hämta energi. Att sitta och skriva eller bara reflektera över det jag varit med om, känna in och känna efter hur jag mår och vad jag behöver. Skulle jag inte ge mig denna tiden skulle jag bli stressad och må dåligt. Igår efter en fullspäckad vecka kände jag starkt att jag behövde tid för mig själv och sa till några vänner som frågade vad jag skulle göra idag:

– Då ska jag spendera tid med Jenny, bara vara och göra det som faller mig in.

Hoppas du också ger dig den tiden emellanåt, den är mycket värdefull.

Jenny

Glädjepaket, sommarläsning och erotik…

Efter en kul dag med full fart på mitt nya jobb här i veckan möttes jag hemma av ett paket på hallgolvet. Det händer inte ofta. Ibland ligger där ett och annat vykort, men främst dataskrivna kuvert och räkningar. Trött som jag var kunde jag först inte minnas att jag beställt något. Men så slog det mig och ivrigt rev jag i sönder kartongen. Där var den! Förhandsexemplaret av ”Pensionatet vid världens ände”, av Camilla Davidsson. Förväntansfull slog jag upp första sidan i boken och fick syn på en handskriven text ställd till mig. Tack Camilla, det glädjer mig mycket och jag följer även din resa med spänning <3.

Efter att jag läst Agneta Sjödins bok, ”En kvinnas resa” förra våren och inspirerats att vandra pilgrimsleden, El Camino, kom jag av en händelse även i kontakt med Camilla Davidsson som höll på att debutera som författare. Detta med ”Under vintergatans alla stjärnor”. En skönlitterär bok som till stor del utspelar sig på Santiagoleden och den inspirerade mig än mer att åka. Boken skulle inte kommit ut förrän i augusti, men även då lyckades jag få tag i ett förhandsexemplar. Camilla berättar i boken om den sönderstressade Emma som lever ett hektiskt liv i Stockholm på jakt efter framgång och snabba kickar. Efter en misslyckad kärleksaffär får hon ett infall att vandra 80 mil på El Camino. På vandringen finner hon några av svaren på vem hon egentligen är och varför hon försökt prestera så mycket för att duga. Boken och Emma speglar mycket av Camillas egen resa och är första boken i en triologi.

Pilgrimsleden förändrade Camillas liv och jag kan känna igen mig mycket i de förändringar hon gjort och hon inspirerar mig. Kan knappt bärga mig tills jag är ledig på tisdag och får kasta mig in i Emmas värld igen. Jag sträckläste den första boken, en trovärdig och tänkvärd feelgoodroman som sätter spår. Så har du inte hittat någon bra sommarläsning än, kan jag varmt rekommendera denna. Hennes debutroman blev en succé och jag betvivlar inte att uppföljaren är minst lika bra.

Jag delar även med mig av en erotisk novell jag skrev som en uppgift i skrivarkursen i våras. Kanske den kan värma upp lite i sommarkylan?! 😉

Chokladbegär

– You are such a greedy woman, sa han med sin franska brytning.

Karin tittade förvånat upp från tallriken hon precis hade blivit serverad och sa med irritation i rösten:

– Excuse me, what do you mean by that?

Maurice mötte hennes blick med sina kopparbruna ögon och sken upp i ett förnöjt leende:

– Dont you know what greedy means?

– Sure, but to tell a woman that, especially on the second date, God, that is so rude!

Nu skrattade han.

– But, I just wanted to help you. You said you are going to a three day detox, are you really going to eat that two days before then?

Han pekade mot hennes tallrik.

– What is wrong with this, it is only rice and vegetables?
– Yes honey, but you do as well have shrimp crackers, sauce and dressing.

Hon slog till honom på armen, på skoj, men också för att markera att han gick över gränsen.

– You are so damn rude!

Hennes förhöjda och uppretade röst gjorde bara att han skrattade ännu mer. Om hon inte hade varit så utsvulten på närhet hade hon avvisat honom direkt. Men det fanns en lekfullhet dem emellan och attraktionen var stark. Hon kände att han ville ha henne, hans ögon och kroppsspråk ljög inte. Och hon längtade efter en mans händer på sin kropp. Hon studerade honom där han satt och tittade ner i sin telefon. Skärmen på gubbakepsen han bar täckte precis för hans ögon när han hade blicken nedsänkt. Hon kunde iaktta honom ifred där han satt och messade. Han sa att det var viktigt och att det rörde sig om hans jobb. Maurice arrogans irriterade Karin, men bara åsynen av honom fick hennes hjärta att bulta och underlivet att dra ihop sig. Hans slitna linne satt tajt om hans vältränade kropp och hon kunde skymta hans bröstmuskler genom det. Hon lät blicken vandra längs hans armar och biceps. De var i det största laget, men blänkte som om han hade smort in sin vackra, chokladbruna hy, i olja. Karin vandrade neråt med blicken och det gick en kraftig ilning genom kroppen när tankarna kretsade kring det som fyllde ut hans byxor så väl. Hon skruvade på sig, tog upp sin telefon och fotade honom. Han ryckte till och tittade lite irriterat upp.

– No, I don’t like you taking photos.
– Really, how come?
– I just don’t like.

I samma ögonblick slutade han messa och började fota henne istället.

– But you are allowed to take photos of me?

Nu skrattade han retsamt igen. Karin kunde inte heller låta bli att skratta och fortsatte att fota honom. Hans lekfulla och intensiva blickar gjorde henne nervös. Mitt i all lek avbröt Maurice henne och sa:

– Do you want dessert?

Oh yes, I will have you for dessert, tänkte Karin och rodnade. Istället svarade hon:

– Well, am I allowed?
– Of course, come, let’s have a look.

De reste sig båda från bordet och gick fram till glasdisken där de kunde skymta alla godsaker som erbjöds. Det vattnades i munnen på Karin. Hon pekade ut en inbjudande chokladmousse som hon hoppades skulle tillfredsställa en del av hennes begär. Maurice valde en saftig morotskaka. På väg tillbaks mot bordet frågade Karin honom:

– So, you don’t just like the fitness women?

Han snurrade runt mot henne, tog ett stadigt tag om hennes höfter och tittade henne djupt in i ögonen och svarade,

– NO, I like the real women.

Karin ryckte till och kvävde ett stön, benen vek sig under henne för en kort stund. Hon ville känna hans händer utforska alla delar av hennes kropp, smaka på hans gyllenbruna hy och låta honom fylla henne med all sin kraft. Men hon tänkte minsann inte visa för honom hur gärna hon ville ha honom, det var han för självgod för. Istället slöt hon sina ögon och lät chokladmoussen sakta smälta i sin mun. Tungan lekte med den mjuka konsistensen och hon fantiserade om att det var Maurice läppar hon kysste. Han smakade ljuvligt. Hon kände genom sina slutna ögon hur han iakttog henne och sög in hans energi, laddningen som slog emot henne var så stark att hon kastades lätt bakåt. Han bad om notan och gentlemannamässigt betalde han den. När han sen frågade henne vad hon ville göra härnäst, kunde hon inte hålla på sig längre:

– Let’s drive home to you so I can taste som real chocolate.

Han svarade med ett brett leende, tog ett stadigt grepp om hennes hand och förde henne ut mot sin motorcykel. Karin tryckte sig mot hans muskulösa ryggtavla och höll ett hårt tag om hans midja när han ökade farten. Hon kunde känna hans tvättbräda genom sina fingrar och hon längtade efter att få smeka den i all sin nakenhet. Väl innanför hans hotellrum öppnade han munnen som för att säga något. Men istället tog han tag om hennes nacke, drog henne tätt intill sig och kysste henne hungrigt. Äntligen, tänkte Karin. Hon stönade till och blottade sin hals för honom. Han började kyssa den, lekte med tungan och nafsade henne i örsnibben. Hon stönade nu ännu högre och var alldeles yr av upphetsning. Han tog tag om hennes axlar och tryckte upp henne mot väggen, tittade intensivt på henne och sa:

– Well, are you ready for the real deal now?

Karin stönade kraftigt som svar. Maurice varma, stora, ådriga händer letade sig in under hennes linne och tog tag om hennes bröst. Han kramade dem hårt. Tvinnade hennes bröstvårtor mellan sina fingertoppar samtidigt som han fortsatte att kyssa henne. Hon skrek till av upphetsning. Hennes hjärta dunkade, hennes ben skakade och hennes underliv brann.

– Karin! Karin! Are you ok? Karin rycktes ur sin fantasi och rodnade.

– Eh, sorry, yes, eh, I am ok.

Maurice hade redan rest sig från bordet och tittade ner mot henne och frågade:

– So, what do you want to do now Karin?

Om fem år lever jag på en passiv inkomst!

Under min resa i Thailand och Bali i våras skickade min älskade och visa moster mig texter ur boken, Att öppna inre dörrar, av Eileen Caddy. I boken finns några visdomens ord för årets alla dagar. De texter jag fick tillskickade mig var magiska. Orden talade verkligen till mig och det kändes många gånger som jag fick läsa om just det jag behövde reflektera över den dagen. Jag nämnde det för min moster som gulligt nog överraskade mig och gav mig boken i födelsedagspresent. Och det är fantastiskt hur den fortsätter tala till mig. Jag bifogar ett utdrag från dagens datum:

”Var villig att gå framåt utan rädsla och att vara pionjär på till synes nya vägar, nya begrepp och nya idéer. Var villig att bryta ner gamla barriärer och uppenbara sanningens ljus. Känn dig själv växa och utvecklas. Känn det gamla falla bort från dig och ikläd dig det nya med glädje och tacksamhet”.

Att läsa de här orden idag kändes så träffande. Detta då jag igår tillsammans med några vänner var på en otroligt inspirerande, energigivande och nytänkande kickoff. En heldag som gav mig nya, konkreta verktyg på hur jag skapar ett rikare liv och mer passiva inkomster över tid. I början av dagen ställde kursledaren, Jan Bolmeson, en för övrigt mycket kunnig och inspirerande skåning med en härlig, humoristisk framtoning, frågan:

– Är du beredd att de kommande 5 åren göra det som 95 % av befolkningen aldrig gör för att om 5 år ha det som 95 % av befolkningen aldrig kommer att få?

Jag svarade ja och har redan idag börjat följa några av hans råd. Detta för att jag vill leva ett mer fritt liv. Jag vill kunna styra över min egen tid, jobba mindre och njuta mer. Jag vill ha mer tid för vänner, familj och nya möten. Jag vill resa, uppleva mer och kunna vara platsoberoende. Jag vill ha mer tid för träning, personlig utveckling och skrivande. Jag vill helt enkelt kunna göra som jag vill, när jag vill och hur jag vill.

De här formuleringarna sitter sedan en tid tillbaka på mitt kylskåp. Detta för att påminna och motivera mig vart jag är på väg, hur jag vill leva och varför jag gör de förändringar jag gör. Mitt eget varför. Från och med idag finns även följande rader som visas på fotot här. Om jag tar mig dit genom investeringar jag planerar att göra eller redan gjort, att jag säljer en framgångsrik bok, att jag gör succé inom direktmarknadsföring eller något annat, får tiden utvisa. Men till hösten är jag anmäld till utbildningen, ”Du och din ekonomi”, en fortsättning på gårdagens kickoff. Den kostar en del, men erfarenhetsmässigt har majoriteten av tidigare kursdeltagare redan tjänat in kursavgiften innan utbildningens slut, eller strax därefter. Redan fram tills idag har jag lyckats skapa mig en viss passiv inkomst. I april gjorde jag också investeringar som jag redan tjänat några tusen på och som jag ser kan växa mycket på några år.

Under hela det här året har jag genomgått mycket förändringar som har gett mig ett helt annat positivt flöde i mitt liv idag, än tidigare. Jag vet också varför. Idag lyssnar jag mer till vad mitt hjärta vill och följer det. Tidigare har jag låtit hjärnan styra mer och gett den tillåtelse att försöka fatta rätt beslut med logiskt tänkande, ansträngningar och aktivt arbete. Men jag har insett under det här året att jag når bättre resultat genom att styras av min magkänsla, men med hjälp från hjärnan. Jag har fått ständiga bevis på att attraktionslagen fungerar och vågar jag bara ha tillit till att det jag önskar från hjärtat kommer till mig, så gör det också det. Ibland på de mest ologiska sätt. Jag ser med spänning på framtiden men tänker njuta av resan dit och ta vara på det som kommer min väg.

Blev du nyfiken på att veta mer om den kickoff och utbildning jag har påbörjat, läs mer här: balansekonomi.se, rikatillsammans.se.

Önskar er en skön söndagskväll!

 

Nu går jag i buddhistiskt kloster en vecka, Vipassana!

I skrivande stund sitter jag på ett rawfoodcafé i Chiang Mai, omgiven av grönska och porlande vatten från en fontän. Fåglar kvittrar och jag hör människor småprata på flera olika språk. Rogivande och vackert. Jag har precis avslutat en härlig och lång reunionfrukost här med Taylor som jag träffade i Ubud. Han såg igår på facebook att jag nu befinner mig i Chiang Mai och skrev till mig då han var på väg hit. Vi har inte setts på flera veckor och pratade i mun på varandra när vi sågs. Så mycket som har hänt och så mycket att dela. Det var han och hans pojkvän som inspirerade mig om det buddhistiska kloster som jag nu kommer att bege mig till imorgon. Han har precis varit där för andra gången och känner sig pånyttfödd, renad och energisk. Han förklarar också att han fått med sig bra verktyg för att kunna utöva meditation i det dagliga livet.

Klostret, Mai till Tam Wua Forest Monastery, lär ut Vipassana, en buddhistisk meditationsteknik som ledde Buddha till upplysning. Vackert inbäddad bland bergen i norra Thailand, nästan dold från civilisationen finns denna lugna, lilla värld, där ett hundratal Vipassanautövare och arbetssökande hittar sin boning. Tillsammans med buddhistiska munkar ges här möjlighet för människor från hela världen att öva såväl sittande, som gående meditation, att vara i tystnad, stillhet och reflektera över livet. Ingen förkunskap krävs. Detta mot ett rimligt bidrag för boende och mat. Ett givet schema för meditation, mat och dagliga sysslor finns att följa. De har ingen officiell hemsida men flera har skrivit och lagt upp bilder om deras upplevelser på nätet.  Sök på: ”Wat Tam Wua Forest Monastery”. Det finns också en Facebooksida, sök: ”Friends of Wat Tam Wua”.

Enligt de dagliga rutinerna på hemsidan kommer mina kommande dagar se ut ungefär så här:

05:00 Vakna,vara uppmärksam. Individuell meditation.
07:00 Frukost.
08:30 Gruppmeditation.
10:30 Lunch, andra och sista måltiden för dagen.
13:00 Gruppmeditation.
16.00 Dagliga sysslor. Hjälpa till med rengöring av salar, klosterområden, tvätt etc.
17:00 Egentid för att koppla av. Dryck erbjuds.
18:00 Chanting och meditation. Denna session avslutas ca 19.30. Därefter individuell meditation.
22:00 Sova.

Det här kommer bli en utmaning, tidiga morgontimmar, att inte äta efter lunch, men framförallt att vara helt tyst. Du kan själv välja att bära en ”i tystnad skylt” om du vill, men du behöver inte. Jag känner däremot att jag vill göra det här fullt ut, så under några dagar kommer jag att bära en sådan.

Efter att Taylor och hans pojkvän Brad berättade om denna underbara plats kände jag att det skulle vara ett perfekt avslut på min resa. Att i stillhet reflektera över alla de spännande äventyr och möten jag har varit med om. Ett sätt att landa i mig själv och förbereda mig mentalt för ankomsten till Sverige. Jag har inga förväntningar på vad som kommer att hända utan följer flödet och välkomnar vad än som är menat att ske.

Och är det något som jag har följt den senaste tiden så är det flödet. Innan jag åkte iväg på livsdesignretreaten på Koh Lanta hade jag ingen aning om vad jag skulle göra därefter. Bara att jag med mitt visum hade möjligheten att vara iväg två månader till. Jag fick tips om att åka till Bali och det kändes rätt. Därefter har det bara rullat på. Till en början var jag lite orolig över att jag skulle känna mig ensam. Men den oron var helt i onödan. Är man bara lite öppen av sig är det så lätt att lära känna människor och jag har fått vänner för livet.

Jag har rest utan en plan, träffat människor som inspirerat mig att åka till diverse ställen och så har jag känt in vad som är rätt för mig och åkt dit. Det ena har gett det andra. Och den senaste tiden har jag haft sån flyt och varit i otrolig synk med livet. Jag litar på att jag är på helt rätt plats i mitt liv och jag älskar det här sättet att resa på. Att inte ha en utstakad plan. Ena dagen bikar jag runt på en ö, nästa dag sitter jag vid en fantastisk solnedgång med trevligt sällskap och tredje dagen kelar jag med tigrar. Vad som helst kan hända och det är så spännande. Jag tror starkt på att lyssna inåt. Jag låter huvudet vara med men låter min intuition, magkänsla och hjärta föra mig framåt. Jag är inte längre rädd. Vart jag än kommer nu känner jag mig trygg med att allt är precis så som det ska vara. Får jag komplikationer på något ställe eller om något är motigt, litar jag på att det är något jag ska gå igenom. Ibland känns det som jag lever i en dröm och jag får nypa mig själv. Men jag tenderar att vakna upp i samma, så jag antar att jag istället lever min dröm. Och den får gärna fortsätta.

Jag ser fram emot att komma hem och träffa vänner och familj. Och jag vill tacka er som har hållt kontinuerlig kontakt där hemma. Framförallt du Linda Johansson som nästan hört av dig var och varannan dag. Du har följt min vardag och jag din. De har sett väldigt olika ut och jag beundrar din styrka och tålamod. Trots din längre sjukdomsperiod har du funnits där, bett mig skicka bilder, tala om vad jag gör och lärt känna de människor jag träffar. Det känns som vi har kommit varandra närmare nu än innan och det ska bli så mysigt att träffas när jag kommer hem.

Även om jag träffar många härliga, nya människor betyder det inte att jag bryr mig mindre om de nära och kära jag har där hemma. Vissa har jag inte hört av alls under min resa och några har slutat höra av sig. Jag vet att vissa finns där ändå, men några har jag nog tappat längs vägen. Och det är livets gång. Jag förändras, andra förändras och ibland vandrar man inte längre på samma livsstig. Något man helt enkelt får acceptera även om det i vissa fall kan kännas sorgligt.

Det kommer bli en omställning att komma hem och en helt annan vardag än den jag är van vid nu. Men jag är inte främmande att bege mig iväg igen. Jag har träffat så många människor som lever ett fritt och platsoberoende liv och det tilltalar mig. Jag älskar att prata engelska och möta alla dessa unika människor från hela världen. Och att resa själv är helt underbart. Jag får tips av andra, men styr helt själv vart och när jag vill åka någonstans. Allt är möjligt och jag ser med spänning fram emot vad livet kommer föra mig härnäst.

Inspireras du av det jag skriver och själv känner för en förändring i ditt liv? Jag kan inte nog poängtera Camilla Lebert Hirvis kurser och retreats och tipsar återigen ett besök på hennes hemsida: camillaleberthirvi.se. Jag vill också rekommendera dig att läsa Timothy Ferris bok, 4 timmars arbetsvecka. Han hjälper dig att förändra ditt mindset och lär dig tänka i nya banor kring tid, pengar, jobb och fritid. Boken ger också bra tips för dig som sätter upp hinder för dig själv på grund av pengar, att du känner dig låst av att du har barn, att du är för gammal eller något annat.

Live, laugh love!

Det är dags för ett nytt kapitel…

Inatt har jag sovit första natten i mitt nya boende, en fin bungalow vid Klong Kong beach på Koh Lanta. Jag har sovit som en stock och vakna pigg. Det var sista dagen på campen i fredags och jag kände att jag ville stanna några dagar till på Koh Lanta, innan jag flyger vidare mot Bali. Vill reflektera över allt jag varit med om, se mig lite mer om på ön och bara vara.

Det har hänt så mycket de här senaste veckorna och att smälta allt tar tid. Jag är så tacksam för det jag har fått uppleva under denna camp, eller retreat som det till slut bestämdes att det skulle kallas. För det är precis så det har känts, en time-out från vardagen där hemma, tid för reflektion, stillhet och möjlighet att få utvecklas i en härlig miljö och trygg grupp. Jag tror starkt på att det behövs ett större reflektionsavstånd för att våga bryta vissa mönster och göra de förändringar som behövs för sitt eget bästa. Hade jag varit hemma nu i Januari tror inte jag att jag hade vågat säga upp mig vid den här tidpunkten. Ibland behöver vi komma bort, möta nya människor för att komma till nya insikter.

Alla i gruppen har verkligen gjort sin egen resa och jag känner mig privilegierad över att ha fått följa med på dessa resor. Det har också varit häftigt att se hur vi i gruppen har kunnat hjälpa varandra i vår egen utveckling. Ibland kommer hjälpen också från oväntat håll. Jag är fascinerad över att den deltagare som har hjälpt mig mest är den som är min totala motsats. Hon har en stark intuition och ibland har hon bara sagt saker rakt ut som har kommit till henne och som har gett mig fantastiska verktyg. Tack än en gång Ghill!

Trots att det har varit en underbar tid känner jag mig också färdig och redo för ett nytt kapitel. Jag har fått ut det jag behövde av de här fyra veckorna. Det är också lustigt för så har alla känt som har deltagit, oavsett om de har stannat två, tre eller fyra veckor. När de har lämnat har de känt sig nöjda och färdiga med det retreatet har gett dem. Som om det var menat. Som om det fanns en förutbestämd plan att vi som deltagit skulle vara här tillsammans just under de här veckorna. För att vi alla hade något unikt att ge varandra och som vi behövde just nu. Det är så det känns.

För mig har retreatet handlat mycket om att släppa taget, om såväl känslor som mer praktiska saker som jobbet. Jag har vågat visa min sårbara sida mer öppet och tillsammans med andra. Jag har också fått mer insikter om den österländska filosofin. I västvärlden kämpar vi och strävar efter mål och resultat hela tiden. Här har jag fått öva mig mer i att vara här och nu, känna in och låta saker komma till mig. Jag har lärt mig att lyssna mer inåt, följa min intuition och de infall som kommer. Jag har fått öva på tillit och att våga tro att rätt saker och människor kommer till mig om jag bara följer mitt hjärta och vågar vara mig själv fullt ut.

Jag har också insett hur mycket jag själv har att ge till andra, oavsett om jag tänker på det eller inte. Camilla utnämnde mig till retreatets Tingeling som med sin magiska stav sprider glädje, energi och lekfullhet. Det gjorde mig rörd och väldigt glad. Att få vara Tingeling känns glatt, fritt och lätt, precis så som jag vill leva.

Under de här fyra veckorna har jag också passat på att läsa en bok som jag fick redan i somras av en god vän. Jag har nu insett varför jag inte läst den förrän nu. Den har handlat mycket om det vi pratat om här, att våga tro på sina inre krafter, utveckla sin personlighet och nå framgång. Den har varit ett bra komplement till hela retreatet och jag rekommenderar den varmt. Vägen till kraft av Wayne W. Dyer.

Jag kan inte säga det nog, men vill du ge dig en push i rätt riktning och söker efter en förändring i ditt liv, tveka inte att kolla in Camillas hemsida, de e-program och resor hon erbjuder. Hon får saker att hända!

Önskar er en skön söndag!

 

Santiagoleden 2014

Den 14 september i år åkte jag ner till Spanien för att vandra på den berömda Santiagoleden, ”Camino de Santiago” i norra Spanien. En resa jag blev inspirerad att göra efter att ha läst Agneta Sjödins bok En kvinnas resa. Vandringsleden är från början en pilgrimsled som sträcker sig från Saint-Jean-Pied-de-Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien.

Anledningarna att vandra här skiljer sig åt men trots att det är en uråldrig pilgrimsled är det inte många som idag vandrar av religiösa skäl. Många vill gå den för att de har hört att det är så fantastiskt och att det blir så många möten med intressanta människor. Och jag kan bara hålla med. Människor från hela världen var här och vandrade och jag upplevde så mycket kärlek, vänskap och medmänsklighet. Vill du ge dig själv ett äventyr för livet rekommenderar jag varmt denna resa. Du behöver inte resa runt i hela världen, här kommer världen till dig!

Jag reste själv men var i stort sett aldrig själv. Framförallt blev jag mycket god vän med en man ifrån Italien. Vi spenderade mer eller mindre hela vandringen ihop och det känns som vi har känt varandra länge. Det är häftigt hur livet ter sig. För ett halvår sedan hade jag ingen aning om att jag skulle vandra Santiagoleden. Och för en månad sedan var jag ovetande om att jag i nästa vecka sitter på ett flyg till Milano.

Under vandringen satt vi några stycken en kväll över en middag och pratade om just anledningen till varför vi var där. En kvinna i 40-årsåldern från England såg det som en träningsresa och ett försök att gå ner i vikt; en italiensk man, 39 år, blev av med sitt jobb i våras och ville ge sig tid att fundera över framtiden, en holländsk tjej, 34 år, såg det som en stor utmaning och äventyr att göra något på egen hand. Slutligen erkände den fjärde vid bordet, en pensionär från Wales, att han var ateist och ville vandra för att se om han överhuvudtaget kunde uppleva någon form av andlighet.

Jag hade flera mål med min vandring. Dels ville jag få tid att reflektera över livet och inspireras av möten med nya människor. Dels ville jag ha en fysisk utmaning och göra något helt på egen hand. Det är ofta på promenader nya tankar och idéer kommer till mig och jag älskar att vara ute i naturen, Jag skulle inte vilja kalla mig religiös men jag är definitivt andlig och spirituellt lagd. Och jag tror på att det finns något mer än det vi kan se för blotta ögat. Det har hänt för mycket i mitt liv, såväl i andras, som gör att jag inte skulle kunna tro något annat. En dag kanske jag skriver om detta.

Santiago är ca 80 mil lång om man vandrar hela. För att göra det behövs ca sex till åtta veckor. Eftersom jag hade sökt in till två skrivarkurser på heltid kände jag att jag inte kunde lägga mer tid än två veckor.  Jag fick hjälp att välja sträcka och bestämde mig för att vandra från spanska Leon till Santiago, ca 30 mil. Hjälpen fick jag av Camilla Davidsson, en kvinna som vandrat hela Santiagoleden och som i augusti i år debuterade som författare. Det gjorde hon med Under vintergatans alla stjärnor. En skönlitterär bok som till stor del utspelar sig på Santiagoleden och den inspirerade mig än mer att åka. Hennes berättelse skiljer sig från Agneta Sjödins, men kärnan är densamma. De skildrar kvinnor som vandrar för att komma närmare sig själva och lyckan i livet. Genom möten med färgstarka människor med andra livserfarenheter och tankesätt förändras deras liv.

Jag tyckte mycket om båda böckerna och så här med facit i hand, vill jag påstå att de har en stark trovärdighet om hur det faktiskt kan vara att vandra på Santiagoleden. Även den brasilianske författaren Paulo Coelho har vandrat där och hans första bok: Pilgrimsresan handlade om hans vandring. En för mig mindre realistisk skildring, men en djup och insiktsfull bok med många visdomar om livet.

Nedan har jag stolpat upp de sträckor och kilometer jag vandrade dag för dag.

Dag 1: Flyg från Köpenhamn till Madrid, därefter tåg till Leon och övernattning
Dag 2: Leon – Villar de Mazarife; 22,2 km
Dag 3: Villar de Mazarife – Astorga; 31,2 km
Dag 4: Astorga – Foncebadón 26,5 km
Dag 5: Foncebadón – Molinaseca; 20,7 km
Dag 6: Molinaseca – Villafranca del Bierzo; 30,9 km
Dag 7: Villafranca – Ruitelán; 19,1 km
Dag 8: Ruitelán – Hospital del Condesa 15 km
Dag 9: Hospital del Condesa – Samos 26,9 km
Dag 10: Samos – Morgade 24,2 km
Dag 11: Morgade – Ligonde 27,1 km
Dag 12: Ligonde – Melide 23,4 km
Dag 13: Melide – Pedrouzo 33,2 km
Dag 14: Pedrouzo – Santiago 20,1 km
Dag 15: Santiago
Dag 16: Flyg från Santiago till London, London till Göteborg