Året jag skulle fylla 16 år tog min mamma sitt liv. Idag skulle hon fyllt 71 år.
Samma kväll vi fick dödsbeskedet började min bror sparka på tvättmaskinen. Jag ser det fortfarande framför mig. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Jag var nog i chock och stod och tittade på.
Det var pappa som hade hittat henne. Hon hade hängt sig i sin lägenhet i Kristianstad. I hallen. Tidigare samma dag hade hon ringt på hemtelefonen. Det var jag som svarade. Hon frågade hur det gick hemma, hur det var i skolan och hur det var med min dåvarande pojkvän Niklas. Som att försäkra sig om att vi hade det bra. Hon avslutade vårt samtal med orden:
– Vad som än händer Jenny ska du veta att jag älskar dig.
Min puls steg hastigt samtidigt som allt gick i slow motion. Med uppspärrade ögon och stirrig blick räckte jag i chock över telefonen till min bror, Johannes.
Jag visste precis vad som var på gång. Jag hade känt det hela dagen. Så fort jag vaknade kände jag en oro. Det var inte första gången jag känt den. Men idag var den stark. Ovanligt stark. Den tog över hela min dag och jag kunde inte riktigt ta för mig något. Min bror hade kompisar över men jag gömde mig mest på mitt rum. Och pappa var inte hemma just då.
Även om det vände sig i magen bara av tanken att se min mamma i så dåligt skick som hon hade varit två veckor tidigare, fick jag sån stark känning av att jag skulle åka in och hälsa på henne den dagen. På psyk. Ångesten kröp i mig. Något stod inte rätt till. Men hennes samtal hann före.
Till min bror sa hon i telefonen att hon befann sig på sjukhuset. Men när min pappa ringde dit sa de att hon var på permission hos en vän. Men där var hon inte heller. Då bestämde pappa och en läkare och god vän till familjen att åka in till hennes lägenhet i Kristianstad.
Jag kunde inte koncentrera mig. Jag vankade av och an medan jag väntade hemma. Tiden gick. Långsamt. Otroligt långsamt. Jag stirrade på telefonen stup i kvarten och väntade på att pappa skulle ringa. Men tiden fortsatte att gå. Det kändes som en evighet och till slut kunde jag inte vänta längre. Jag ringde upp pappa. Min puls steg i snabb takt med signalerna som gick fram. Men inget svar. Så jag ringde igen. Och igen.
Pappa svarade till slut. Innan jag ens hunnit öppna munnen sa han kort:
– Jag är snart hemma Jenny!
Då hörde jag mig själv utbrista:
– ÄR HON DÖD?
Pappa svarade återigen;
– Jag är snart hemma Jenny.
Förtvivlat frågade jag igen:
– PAPPA, ÄR HON DÖD?
Svaret hade jag redan inom mig men jag behövde få det bekräftat.
– Ja svarade han lågmält, jag är snart hemma.
Så fort vi la på luren skrek jag på Johannes:
– MAMMA ÄR DÖD!!
Jag minns inte vad som hände sen men jag minns starkt att Johannes började sparka på tvättmaskinen och svor. Och jag såg på.
Så minns jag att han gick ut i hallen, drog på sig skorna, ryckte åt sig ytterjackan och när han var halvägs ut genom ytterdörren utbrast jag:
– Vart ska du?
– Jag kör en sväng, svarade han.
Utan att tänka efter for orden ur munnen:
– Jag följer med!
Så drog även jag på mig skorna och följde efter min bror ut. Det var mörkt och kallt. En sen afton i april 1994. Minns inte ens om jag fick på mig någon jacka. Jag hoppade upp bakom min bror på hans trimmade Puch Dakota och han körde iväg med ett ryck. Fort gick det. Jag höll mig krampaktigt fast om hans midja medan jag försökte hänga med i svängarna. Jag lutade mitt ansikte mot hans rygg. Jag var livrädd. Jag vet inte om jag var mest rädd för att han skulle köra ihjäl oss eller om jag var mest rädd för att fortsätta leva. Men just då kände jag att jag sket i vilket. Och jag lämnade det till ödet att bestämma.
Vi överlevde.
Och sen den dagen har jag kämpat med att göra allt jag kan för att inte bara överleva utan att fortsätta leva. Leva livet fullt ut. Som min mamma också försökte. Men tyvärr inte lyckades med.
Mamma var en fantastisk kvinna på många sätt. Beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne, som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon älskade att dansa, måla, sjunga och spela teater och var väldigt kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Precis som jag.
Hon inspirerade och hjälpte många inte minst i sitt yrke som sjukgymnast. Men hon kunde tyvärr inte reda ut sitt eget mörker som tog överhanden om hennes liv. Emellanåt har det också tagit över mitt. Och jag har också funderat på att ta mitt liv. Flera gånger. Men det har alltid stannat vid en tanke. För jag vill leva.
Livet är en sån fantastisk gåva som vi blivit erbjudna. Och när vi istället för att fly ifrån vårt mörker, jobbiga känslor och rädslor och istället välkomnar dem, möter dem, tillåter dem och accepterar dem så frigörs de och vi blir så mycket lättare i kropp, sinne och själ. Vi kan då leva livet fullt ut och det kan bli alldeles magiskt. Men innan vi kommer dit kan vi behöva hjälp. Vi behöver varandra. Så mår du dåligt, våga sök, be om och ta emot hjälp.
Jag hade inte varit så trygg i mig själv som jag är idag eller lyckats ta mig igenom många svåra år om det inte vore för all den fina professionella hjälp jag fått genom åren i form av terapi, coaching och kurser i personlig och andlig utveckling.
Idag älskar jag livet och möter det med glädje, nyfikenhet och lekfullhet. Och jag har en helt annan tillit till livet idag än vad jag tidigare haft. Jag är mycket mer tacksam för det jag har och tar ingenting för givet längre.
Och precis som min mamma så älskar även jag att fira och jag vet att vi hade haft jävligt roligt tillsammans om hon levt och varit frisk. Men även om hon rent fysiskt är död så kan jag lova att hon aldrig har varit mer närvarande än hon är nu. Jag hör hennes röst inom mig och vi pratar och skojar som aldrig förr.
Förra året, samma dag hon skulle fyllt 70 år så bröt jag ihop i en kollegas famn under min lunch på jobbet. Och jag vet att mamma hade ett finger med i spelet. För tidigare under året hade hon tagit kontakt med mig och förmedlat att jag fortfarande hade sorg och skuld kvar som hon ville hjälpa mig att få ut. Och jag känner att jag har fått ur mig det nu.
Idag har hon istället spelat mig ett och annat spratt. När jag försökte kväva en fis (nu vet jag en som skrattar om hon läser detta, Carin Dalestedt 😉 ) tidigare idag under en massagebehandling hörde jag mammas röst säga;
– Hoppsan, var det tomten som kom?!
Jag skrattade till för det var nämligen något som hon själv uttryckt flertalet gånger när hon råkade släppa sig avsiktligt eller oavsiktligt vid juletid.
Vid ett annat tillfälle idag när jag skulle lägga över handduken på en återkommande massageklient som hamnat lite väl långt ner på bänken så råkade jag lägga handduken även över hans huvud. Såväl jag som min klient började skratta när vi märkte hur tokigt det blivit. Min känsla var att även har hade mamma ett finger med i spelet och ville skoja till det lite. Jag hörde en röst likt rumpenissen i Ronja Rövardotter säga:
– Nu blev det kväller, vaffor då då, vaffor gör hon på detta viset?
Jag fick skärpa mig för att inte fortsätta skratta under behandlingen.
Men nu sitter jag här och skrattar. Och jag har både skrattat och gråtit om vartannat ikväll. Jag tror aldrig jag tidigare skrivit om dagen när min mamma dog. Men orden bara kom till mig ikväll och de skulle tydligen sättas på pränt. Och det var skönt. Och befriande. På många sätt.
Jag har inte bara skrivit ikväll här efter jobbet. Jag har firat också. Tillsammans med såväl mormor som mamma. Och jag har nog brytit mot alla adventsregler vid detta laget och tänt både första och andra ljuset i adventsstaken. Till mammas och mormors ära.
Min mamma älskade Arja Saijonmaa så istället för att sjunga ”ja må hon leva” har vi lyssnat, sjungit och dansat i våra tiaror till:
”Jag vill leva i Europa, jag vill älska, sjunga här, jag vill skratta, gråta, dansa, jag är ur och förlorad och kär, när jag tänker på hela Europa och på oss som hör hemma här”
Och med de orden sätter jag punkt för firandet ikväll och önskar eder alla en riktigt God natts sömn.
Kärlek Jenny ❤
Ps. Vill ni läsa mer om min mamma har jag skrivit ett inlägg om henne här: En dag ska jag berätta om min mamma! Ds
Jenny Sandros 