Starta eget, coachning och reflektion

 

BBD81C7E-B19C-49FF-97AB-77E3E73D44CB.jpegFem av fem veckor på den startaegetkurs jag fått efter att ha tryckt på hos arbetsförmedlingen för drygt en månad sedan är redan avklarade. Galet vad tiden rinner iväg. Men såå mycket jag har fått lära mig, om moms, skatter, prissättning, PRV, Bolagsverket, budget, excel, försäkringar, affärsidéer, företagsekonomi, marknadsföring etcetera. En helt ny företagsvärld har öppnat sig och ett nytt sätt att tänka. Och vilka häftiga människor jag har fått äran att studera med. Människor i skilda åldrar, från skilda kulturer och med skilda affärsidéer. Fantastiska personligheter som jag kanske aldrig hade stött på om det inte vore för att vi hamnade tillsammans på denna kurs. Så olika men ändå så mycket gemensamt. Vi brinner för det vi gör, vi delar gärna med oss och hjälper varandra och vi skrattar högt och gott, varje dag och det är lätt att vara sig själv. Jag är så tacksam för att jag fått äran att delta i just denna grupp. Och jag tror inte det var slumpen. Jag tror att vi på något sätt blev ihopförda för att vi har så mycket att lära av varandra och ge, här och nu. Det ska också bli spännande att få följa mina kursare på deras resor som företagare framöver. Känner på mig att vi kommer ha stor nytta av varandra även härefter.

Redan nu har vi en som är expert på excel och budget, en annan som gör loggor, en som gör hemsidor, en fjärde som tidigare drivit företag och har så mycket erfarenhet att jag kallar honom för kunskapsbanken. Han och jag fann varandra tidigt och vi delar samma humor, tänk och har så kul ihop. Och det är viktigt. Att kunna bryta tillstånd och skratta när det är motigt. För det är och kommer vara utmanande att driva eget företag och jag vet att jag kommer behöva jobba på mitt tålamod. Det är nog bara att vänja sig vid att det här med företagande kommer att vara en berg och dalbana att se fram emot. Redan första veckan på kursen hittade jag ett citat som jag kände skulle kunna komma till användning och skrev upp det på tavlan i klassrummet. Och mycket riktigt, ett flertal gånger har jag fått hänvisa till det, såväl till mig själv som till mina klasskamrater när suckandet och frustrationen tagit överhand:

– En startup har EN fiende, uthållighet, uthållighet och uthållighet. 

Jag älskar verkligen utbildning, ny kunskap och att träffa och lära känna nya människor, få ta del av deras världsbild och erfarenheter. Det ger mig energi, inspiration och personlig utveckling. Det är också en av anledningarna till att jag vill arbeta som coach. Jag älskar att motivera och glädja andra och det inspirerar mig lika mycket tillbaka att få lyssna, lära och ta del av andras spännande livsberättelser och hjälpa människor att växa i sin person. Det skapar mening i och med mitt liv.

Min vision med mitt företagande är att inspirera, glädja och hjälpa andra människor att våga vara sig själva fullt ut och kunna skapa och leva det liv de drömmer om. Jag vill att när man kommer till mig som klient ska man känna sig så trygg och bekväm att man vågar prata om det som är jobbigt, att det är fullt tillåtet att gråta, skratta, svära och känna sig fri. Det ska vara en frizon där man kan få leva ut alla sina känslor och tankar och för mig är ingenting konstigt. Jag blandar humor med allvar och jag kommer utmana. Det är också då det händer något, då man kommer åt kärnan i det som hindrar en att komma vidare. Jag vet för jag har många år bakom mig som coachklient. Det är en häftig, rolig, kreativ och utmanande resa som jag varmt kan rekommendera. Vare sig man väljer att komma till mig eller till någon av mina kollegor är det viktigt att välja den som känns rätt för just dig, som du känner förtroende för och som du vill resa med.

img_0603Mitt mål i det här livet är att bli fri från mina egna rädslor och leva livet fullt ut som den jag är och vill vara och göra det som får mig att känna mig lycklig. Jag har gjort en större såväl inre som yttre förändringsresa de senaste åren och det har stärkt och tryggat mig på många sätt och jag har kommit långt i min personliga utveckling. Jag är inte alls längre rädd eller orolig på samma sätt jag varit över hur ekonomi och jobb kommer lösa sig utan jag har mycket mer tillit idag att om jag följer mitt hjärta och gör det som känns rätt för mig, som ger mig energi och glädje så följer det andra med på köpet. Och det har bevisat sig gång på gång de här senaste åren. Jag har frigjort mig från fast kontorstjänst, uppfyllt mina drömresor och bockat av mycket på min bucketlist. Utan att jag långtifrån är någon miljonär så har jag många gånger känt mig som en och ständigt hittat nya kreativa lösningar för hur jag kan skapa pengar och tid till att göra det jag vill och njuta av livet. Och det är jag fullt målmedveten med att fortsätta göra. För när jag mår bra och gör det som jag vill så har jag så mycket mer att bidra till andra också.

Det har krävt sin tid, självreflektion och engagemang att komma hit jag är idag och det har inte alltid varit lätt. Många stunder har jag tvivlat på mig själv, vart jag är på väg, hur det ska gå och många gånger har jag känt mig ensam men jag har aldrig velat vända om. För den kärlek och lust till livet, till mig själv och till andra som min förändringsresa har öppnat upp för vill jag aldrig stänga dörren till igen. Och jag tror det är omöjligt. Min dörr till livet och det nya jag står inför är vidöppen och jag välkomnar det med spänning och glädje.

fullsizerender-8Men för fyra år sen, innan jag påbörjade min förändring befann jag mig i ett helt annat tillstånd. Och det gjorde sig påmint genom den text jag hittade i veckan när jag rensade inför den bostadsflytt jag ska genomföra idag. Jag kastades tillbaka till våren 2014 och fick återigen uppleva det mörker och den inneboende konflikt som pågick inom mig då. Jag blev så tagen och rörd av texten, det smärtade att läsa om den Jenny jag skrev om då, ville bara omfamna henne hårt och berätta att allt kommer bli bra. Samtidigt blev en del av mig lättad och stolt över att läsa texten. Den fick mig att reflektera över hur långt jag har kommit sen dess. Jag vill dela den här texten med dig. Den är skriven som en fiktiv händelse och med andra namn men bortsett från det och några mindre justeringar, är den så gott som sann.

– Hur är det Malou, du är så tyst?

Malou ryckte till där hon satt försjunken i sina tankar och kände att Lukas tittade frågande mot henne. Hon mötte hans blick för en kort stund men slog ner den snabbt. Ville inte att han skulle se de tårar som började leta sig fram i hennes ögonvrå, ville inte att han skulle märka av den ångest som brände i hennes bröst eller klumpen som växte sig större och starkare i hennes mage. Hon svalde hårt och skruvade på sig innan hon med blicken fäst i flygplansstolen framför henne svarade honom:

– Det är bra, jag är bara lite trött.

– Trött? Du åker ju till Afrika på måndag! En annan får ju slita med ditt arbete i två veckor framöver. 

Han knuffade till henne i sidan och hon tvingade fram ett leende och såg på honom som hastigast. Hon förstod att han skojade men samtidigt kände hon en viss skuld. Som tur var tog han inte samtalet vidare utan kopplade in sitt headset och sjönk djupare ner i flygstolen bredvid henne. Malou svalde men kunde inte hejda de tårar som nu trillade nerför hennes kinder och hon vände kroppen från honom och tittade ut bland molnen där hon satt längst in till flygplansfönstret. Hon suckade djupt. Visst stämde det att hon var trött. Hon var trött på sitt arbete, sitt liv och sig själv. Hon hade tappat sin livsglädje och energi, framförallt till sitt arbete. Hon spenderade 40 timmar i veckan på en arbetsplats hon förlorat engagemanget i för länge sedan. Och det hade blivit så uppenbart för henne under besöket i Stockholm.

Det gick upp för henne där hon suttit med sina engagerade kollegor att hon inte alls hade något intresse kvar för butiksreklam och det värsta var att hon inte brydde sig. Hon struntade fullständigt i hur, var eller när den butiken de besökte skulle marknadsföra sig och om den skulle lyckas. En våg av skuldkänslor sköljde över henne, som om någon av de andra hade kunnat läsa hennes tankar. Samtidigt kände hon sig frustrerad och irriterad. Hon hade inte ens velat ha det här projektet från första början och blev mer eller mindre tvingad att ta det. Nyöppningsprojekten var röriga och stressfyllda. Hon visste att det skulle bli kaos och hon hade tillträckligt med kaos i sitt inre redan. Hon längtade bort. Hon visste inte till vad, men längtan efter att göra något annat var ohållbar.

Det hade varit lättare året innan när hon gått och förälskat sig och uppslukades av kärleken. Då slapp hon tänka och känna efter vad hon egentligen ville göra i sitt liv och fokuserade på förhållandet. Men när förälskelsen lagt sig och de började upptäcka att de var för olika och senare därför också brytit upp, kom alla tankar och känslor tillbaka.

Flera av hennes kollegor och även en tidigare chef som såg hennes potential och hungrighet efter utveckling hade frågat henne om hon inte skulle söka sig något annat. Men hon ville inte byta jobb bara för att byta jobb. Hon ville känna in och känna efter vad hon ville göra och det var som om hon gick och väntade på något tecken. Ibland önskade hon till och med att hon skulle bli uppsagd. Då skulle hon bli tvugnen att göra något åt sin situation.

När så även friskvårdsgruppen och dess arbete som Malou brann för las ner slocknade hennes sista glöd för företaget. Hon behövde något att se fram emot och var så glad över att hon och Stina hade bokat in resan till Afrika. Det skulle bli härligt med värme och sol, långt bort ifrån vardagen men just nu kunde hon inte känna något annat än en stor tomhet och sorg. Och hur skulle det bli när hon kom hem igen? Vad skulle hon göra sen? Ångesten växte sig starkare och hon kämpade med att hålla tillbaka klumpen i sin mage.

– Önskas påfyllning?

Malou hoppade till och vände sig hastigt om och möttes av ett hjärtligt leende. Hon kastade en snabb blick på Lukas och blev lättad när hon förstod att han somnat innan hon återigen riktade sin uppmärksamhet mot flygvärdinnan. Malou fick inte fram ett ljud utan låtsades gäspa och bara skakade på huvudet som svar. Men flygvärdinnan släppte inte henne med blicken. Hon såg.

– Här, ta två, viskade hon mjukt och sträckte till Malou några servetter innan hon fortsatte vidare med sin vagn längs gången.

Den vänliga gesten gjorde det ännu svårare att hålla tillbaka smärtan och Malou fällde ytterligare några tårar. Hon lutade sig återigen mot fönstret, drog jackan över sig och kröp ihop som ett litet barn. När hon strax därefter hörde hur de i högtalarna ropade ut att de var på väg ner för landning fick hon smått panik, torkade sig snabbt om kinderna och kravlade sig förbi Lukas som i och med detta vaknade.

– Men shit vad du har bråttom!

– Eh, ja förlåt, måste hinna på toa innan vi landar.

Hon ryckte till sig handväskan utan att möta hans blick. I den fanns hennes räddning av puder och mascara.

– Du ser verkligen trött ut, sa Lukas när hon återvände till sin plats.

– Jag sa ju det, svarade hon kort.

Hon drog en lättnadens suck och var glad att han inte upptäckt att hon gråtit. Orkade inte få några jobbiga frågor, hon var redan på bristningsgränsen och all hennes energi gick åt att kontrollera den smärta som tryckte på i hennes mellangärde. Bara hon klarade sig hem, hem till tryggheten där hon kunde få vara ifred och gråta ut.

Bilfärden från Landvetter till Göteborg kändes som en hel evighet. Lukas spelade hög musik och sjöng därtill. Fredagskänslan hade infunnit sig hos honom och han babblade på om ditt och datt. Malou var nöjd så länge han inte ställde några frågor. Hon orkade inte spela mycket längre till nu och längtade efter att få slänga sig på sin soffa. Väl framme gav hon honom en snabb kram innan hon nästan snubblade ut ur hans bil.

– Det var hemskt vad du har bråttom. Jag hoppas du inte har lika bråttom i Afrika avslutade han och blinkade mot henne.

Hon försökte le. Om Lukas ändå hade kunnat känna av den smärta som åt upp henne inifrån. Malou ville bara komma bort, bort från allt. Men det var hennes eget fel. Som alltid höll hon tillbaka och vågade inte visa vad som bekymrade henne trots att hon egentligen inget hellre innerst inne ville. Längtade efter att vara så fri i sig själv att hon även vågade visa sin sårbarhet. Längtade efter någon som skulle ta emot den med öppna armar, omfamna henne med kärlek och säga att allt kommer att bli bra. Men hon var rädd för att inte bli förstådd eller avvisad. Istället smällde hon igen bildörren efter sig, småsprang hela vägen fram till ytterdörren för att undvika att stöta på någon granne. Hon fumlade med nycklarna och hann knappt stänga om sig förrän tårarna vällde fram och hon sjönk ner i en hög på hallgolvet.

img_0465Det här är ett utdrag ur mitt liv två veckor innan jag blev sjukskriven. Det var en väldigt jobbig tid och jag hamnade i en livskris. Men den krisen har också tagit mig dit jag är idag och jag är så tacksam för allt jag har fått uppleva, även det som varit svårt. Kanske känner du igen dig, kanske befinner du dig i ett liknande tillstånd? Var inte orolig, det finns hjälp att få. Att må dåligt är en bra början till något nytt och det kan bara bli bättre. Jag har varit där och jag har tagit mig ur det och hittat nycklar och verktyg som hjälper och lever idag ett liv mer i linje med den jag är. Du är varmt välkommen att höra av dig om du vill ha min hjälp. Jag erbjuder dig 30 min gratis konsultation där vi kan diskutera ett upplägg som passar för dig. Mejla mig på sandrosfeelgood@gmail.com för att boka en tid.

Hjärtliga hälsningar

Jenny ❤

2 tankar om “Starta eget, coachning och reflektion

  1. Du är Fantastisk, Jenny, och har Ett Stort, Varmt Hjärta!
    Du bär på mycket Livskunskap.
    Jag Önskar Dig, Allt Gott Här i Livet.

    Ta Väl Hand Om Dig, Jenny, Du Är Värdefull!

    Stor Kram / Jörgen Wihlborg, Åstorp

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s