Det har nu gått 2 veckor sen jag kom hem ifrån min dansresa till Kuba. Latinomusiken går varmt här hemma och jag har hittat mina favoriter som kastar mig tillbaka till härliga minnen från resan. Glädjen, musiken och dansen lever kvar inom mig och jag känner en fortsatt glöd och energi. Så mycket jag fått uppleva på så kort tid. Jag har inte bara fått lära mig dansa salsa utan även provat på chacha, mambo, reaggeton, kizomba, bachata, merengue och son. Dans fyller en med så mycket glädje och liv och förenar människor. På Kuba har de inte mycket pengar men de har dansen, musiken, glädjen och varandra och de är väldigt varma, sociala, nyfikna och gästvänliga människor.
Jag har länge drömt om en dansresa och pratat om det ända sen gymnasiet enligt en nära vän. Men istället har jag varit ute på många andra äventyr under årens lopp och prioriterat annat, men drömmen har alltid funnits där. Och nu kändes det rätt i tid att uppfylla den. 2018 är året jag fyller 40 och jag ville ge mig själv en härlig start och tidig födelsedagspresent. Efter en del sökande på nätet i höstas fastnade jag för researrangörerna Per och Clara som erbjöd erfarna danslärare, där man tilldelades en egen danspartner under tre timmar per dag i sex dagar. Och där en av huvudlärarna är världsmästare i salsa, Yanek Revilla. Clara är själv kubanska och gift med Per som bott på Kuba i många år och jag förstod att de båda var väl insatta i kulturen och språket. Och när jag läste all fin feedback de fått ifrån tidigare resor tog det inte lång tid innan jag bestämde mig för att åka med på deras resa. Och så här i efterhand är jag supernöjd. De har verkligen gjort allt för att tillmötesgå våra behov och för att vi skulle få den bästa upplevelsen av såväl dansen som Kuba och jag rekommenderar varmt att ha dem som reseledare. De arrangerar en resa redan till sommaren i Juli, läs mer här om du är intresserad: https://salsaresa.webnode.se
Jag anmälde mig utan att känna någon. Det skapades en facebookgrupp innan resan där vi blev matade med information och bilder. Lite väl mycket information för min smak som inte gillar att veta så mycket eller ha för mycket förväntningar innan en resa. Men det var samtidigt lockande att få se det utbud vi skulle få ta del av och de människor som skulle följa med. Det visade sig att vi var 15 stycken, fem män och 10 kvinnor i åldern 35 + där endast tre personer kände varandra sen tidigare. Vilket också kändes roligt då de flesta var nyfikna och öppna för nya relationer. Och vilken härlig grupp vi var! Har skapat flera nya bekantskaper och vänner och en reunion är redan bokad till en salsakryssning över Valborg. Framförallt blev jag god vän med Josefin, en jättego skånetös från Malmö, men som bor i Frankrike. Så mycket vi har varit med om under denna resan och som vi har skrattat, men också gråtit ihop.
Vi klickade direkt och tur var väl det då vi blev placerade att bo ihop under hela resan 🙂 Inte i samma rum dock men i samma lägenhet i Havanna där vi bodde inhysta hos en kubanska och hennes döttrar samt under vår vistelse i Santiago. Där bodde vi i ett hus hemma hos Milagros och hennes syster som av oss fick namnet ”Mamma Maria”. Och det var så det kändes många gånger, som om vi blev ompysslade som deras döttrar. Hemma hos dem bodde vi under den största delen av resan och det var i Santiago vi gick danskursen. Varje morgon blev vi serverade frukost efter tid och önskemål och de var så måna om att vi skulle vara nöjda med allt. Om nätterna när vi kom hem efter att ha varit ute och dansat fick vi ringa i en klocka och de fick stiga upp för att öppna grinden och ytterdörren till huset. Sen satte de sig sömndruckna men nyfikna i varsin gungstol, log och frågade hur kvällen hade varit. Om vi dansat mycket och om vi pussat på några killar ha ha. När vi vid några tillfällen bokat privatlektioner med våra danslärare i huset flyttade de runt möblerna för att skapa plats och satte sig i varsin stol för att filma, heja och titta på. Vid ett tillfälle var halva familjen där. Och ibland undrade vi hur stor familj de hade egentligen. Dörren till huset stod så gott som alltid öppen på dagtid och telefonen gick varm. När vi kom hem på eftermiddagar och kvällar var där nästan alltid folk och vi blev presenterade för än den ene, än den andra, kusin som syster, morbror, moster, barn och det märktes vad familjen har stor betydelse för dem. Mamma Maria var också en helt underbar person med en härlig humor, som skojade, skrattade och bjöd på sig själv. Och ibland tog vi en liten svängom i vardagsrummet. Det var inte alltid jag förstod henne med mitt begränsade ordförråd i spanska men med lite kroppsspråk därtill så gick det vägen. Och jag är väldigt tacksam för den spanskan jag lärde mig i Peru och som jag hade stor nytta av. Det var inte många som pratade engelska, min danspartner kunde bara några få ord, så jag fick verkligen öva min spanska och det vara bara jag och två till förutom reseledarna på resan som pratade spanska. Så ofta fick jag till och med agera översättare till Josefin och några i gruppen vilket bara var jättekul. Det kändes att jag utvecklade min spanska och förstod mer och mer under tiden jag var där. Det är ett levande språk och jag skulle gärna vilja lära mig mer.
Förutom att jag och Josefin trivdes så bra ihop och i vårt boende så hade vi väldigt roligt ihop med våra danspartners också. Och utöver tre timmar dans om dagen så var vi ute med dem flera kvällar och dansade också. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle orka vara ute och festa så mycket men rycktes med av umgänget och glädjen som dansen och musiken skapade.
Utöver alla danslektioner så fick vi också ta del av kulturen och historien i form av stadsrundvandringar i både Havanna och Santiago, besök till välkända restauranger, barer likt Ernest Hemingways bar, Floridita i Havanna, till historiska platser och utsiktsplatser, vi fick provåka de fina gamla bilarna och några strandbesök blev det. Oftast hade vi lite otur med vädret då 
stranddagarna var inplanerade så det blev inte så mycket sol och bad tyvärr. Det var ett väldigt späckat tidsschema i Santiago och eftersom jag som person är så nyfiken och gärna inte vill missa något så var jag också oftast med på allt. Men eftersom min högkänsliga sida också behöver en del lugn och ro och egentid så var jag nog mot slutet ganska överstimulerad av alla intryck och inte konstigt nog drog jag på mig en förkylning och feber. Kände också av det på mitt humör då jag blev känslig och lite grinig. Kroppen ville säga till mig att ta det lugnt och så även hjärnan. Även magen protesterade och var i olag stundtals. Känner igen mig i en kollega som också är högkänslig men extrovert och som uttryckt det som att hon ibland är för social för sitt eget bästa. Men det var värt det med alla de härliga upplevelser jag fått med mig. Jag har också haft tid att återhämta mig på hemmaplan innan jag börjat jobba. Svårast har nog ändå varit jetlaggen då jag legat klarvaken flera nätter till 04, 05 innan jag kunnat somna.
Många gånger efter en så här lyckad resa med härliga människor och upplevelser är det lätt att det infinner sig ett tomrum. Och till viss del har det också gjort det och jag har gått igenom bilder och filmer flera gånger. Drömt mig tillbaka och återupplevt minnen om och om igen. Men samtidigt var det också skönt att få komma hem och rå om sig själv och få den egentid och återhämtningstid jag inte riktigt tog mig tid för. Först när jag möttes av kylan och det gråa vädret här hemma så skrev jag till en vän, ska det verkligen vara så här nu framöver? Men så när jag efter tre dygn hemma och så smått börjat återhämta mig från förkylningen gick jag ut på en snörvlande kvällsrunda i slottsskogen när det plötsligt började snöa. Jag stannade till och tittade upp mot himlen. Det var stjärnklart och runt om mig alldeles lugnt och stilla. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Jag lät snöflingorna falla mjukt mot mitt ansikte samtidigt som jag drog in ett djupt andetag och lät lungorna fyllas av den friska men lite kyliga luften. Det drog i mungiporna och en stark lyckokänsla och tacksamhet väcktes inom mig. Tacksam över den fartfyllda resa jag fått vara med om men också tacksam för nuet, för den rogivande promenad jag är på, för den friska luft jag får ta del av och den vackra snön som faller.
Jag är en person som känner mycket och som älskar kontraster. Jag älskar att resa, upptäcka och är öppen för nya möten men jag älskar också att bara vara, promenera på egen hand och reflektera över saker och ting i vår underbara svenska natur. Och jag är tacksam över det liv jag har på hemmaplan och över de härliga människor jag är omgiven av här. Jag försöker skapa mig en friare livsstil där jag har utrymme för både det ena och det andra och där jag kan leva och njuta av nuet i varje stund. Och när jag lyckas med det då infinner sig denna tacksamhet och lyckokänsla och jag trivs med livet.
2018 har börjat på bästa sett och jag ser med spänning fram emot kommande planer jag har framöver. Mer om detta i nästa inlägg. Har du funderat över vad du vill uppnå under 2018?
Jag vill avsluta med att säga tack till alla som bidrog till en fantastisk resa och start på 2018 och jag vill även tacka mig själv för att jag uppfyllt ytterligare en dröm.
God fortsättning på det nya året!
Kärlek Jenny ❤
Jenny Sandros 