Sprid ditt ljus!

Jag har inte läst mer än några kapitel ur Camilla Davidssons bok ”Sånger I skymningen” förrän jag kastas tillbaka till såväl minnen från min egen Caminoresa 2014 och de möten, kärlek, upplevelser och tankar om livet som förde mig framåt där, som till min egen barndom, min relation med min mamma, min syn på livet, Brene Browns bok jag läste i somras ”Mod att vara sårbar”, min senaste kärleksrelation och de förändringar jag gått igenom under de senaste åren.

Camillas böcker väcker så mycket känslor, tankar och igenkänning och hon har redan lyckats få mig i tårar under den första timmen av min flygresa hem från Spanien där jag nu befinner mig. (Läs för tre veckor sedan) Jag förbeställde ett ex personligen av henne, precis som jag gjort av alla hennes tidigare böcker och den här har funnits i min ägo under flera veckor. Och jag har längtat efter att få ta mig an boken samtidigt som jag hindrat mig för att jag vet att jag kommer att älska den och inte vilja sluta läsa när jag väl börjat. Och nu har jag lagt ifrån mig den, inte för att jag inte vill fortsätta läsa utan snarare tvärtom, jag vill suga på den goda karamellen så länge jag kan. Och så fick jag sån lust till att skriva.

Jag älskar att leva mig in i huvudrollen i Emmas värld. Hon påminner så mycket om mig själv och jag kan dra flera paraleller till mitt eget liv. Första gången Emma vandrade Caminon (den 80 mil långa pilgrimsleden mellan St Jean de Port till Santiago de Compostela) lämnade hon en sprucken kärleksrelation och ett jobb hon blivit utbränd av bakom sig för att söka lyckan, kärleken och meningen med livet. Jag befann mig själv i en liknande situation och hade börjat ifrågasätta mitt liv, vad jag vill göra, hur jag vill leva, vad gör mig lycklig? Och min pilgrimsvandring påbörjade jag efter en sjukskrivning från mitt tidigare arbete där jag ville ge mig själv tid att fundera över svaren på ovanstående frågor. Och svar och insikter fick jag. Ofta genom möten av de spännande människor som kom min väg och de situationer som kunde uppstå och jag tror inte det var en slump. Jag har en tro att de var menade att passera min livsväg för att hjälpa mig att växa och utvecklas och jag har en tillit till att Universum leder oss dit vi ska om vi bara vågar lyssna och följa vår inre röst. Ibland får vi lära oss den hårda vägen och det kan då vara lätt att tappa tilliten, det gjorde jag i somras, men den hittar alltid tillbaka. Förr eller senare. Ofta handlar det om att ha tålamod och acceptans. Ge sig själv tid att möta de känslor och tankar som dyker upp. Inte fly ifrån dem. För de har något att berätta. Ställa sig frågan: Vad kan jag lära mig av det här? Och ge sig tid att lyssna in svaren. Vilket inte alltid är så lätt i den värld som vi har skapat där allt ska gå så fort så fort och där tiden är så knapp. Men vissa saker tar tid och det är menat att de ska få göra det. Och var det något jag längtade efter där jag befann mig i mitt förra jobb bakom ett skrivbord med högar av papper, reklamblad, post-it-lappar och en ständigt full mejlkorg som skulle jobbas igenom dagligen så var det just tid. Tid och frihet att undersöka hur jag ville fortsätta mitt liv. För jag insåg att det inte var på den plats jag befann mig. Jag hade många härliga år bakom mig men nu var jag färdig. Mitt inre skrek att jag skulle ta mig därifrån men det var först efter en restresa till Gambia 2014 som jag började lyssna ordentligt.

Jag minns det som igår. Jag hade blivit tilldelad ett projekt jag inte efterfrågat men där jag ansågs ha mest tid och vara bäst lämpad för uppdraget. Ångesten kom krypande och hela mitt väsen sa nej. Och jag kände att jag ville fly, bort från allt. Tillsammans med en dåvarande kollega och vän åkte jag iväg en vecka och jag såg det som min räddning och andningspaus. Jag var så uttråkad och trött på min enformiga vardag. Ibland tog jag till och med en annan väg till jobbet bara för att göra dagen något annorlunda och mer spännande.

Under veckan i Gambia fick jag livslusten tillbaka, jag dansade till härliga afrikanska rytmer och spelade trummor, tog massagebehandlingar, åt god mat, mötte nya människor, fick inspiration och idéer om min fortsatta framtid och hade en helt underbar vecka. Men sedan var det platt fall. Ångesten kom tillbaka och blev bara djupare och djupare och sjukskrivningen var ett faktum. Och för den är jag idag väldigt tacksam. Det är synd att det ska behöva gå så långt men ibland får man en rejäl spark i baken av Universum för att hjälpa en på rätt väg. Och idag känner jag livslusten. Jag behöver inte fly på någon resa för att locka fram den utan nu lever jag ett liv där jag vaknar med livslust och glädje. Jag reser mycket men det gör jag för att jag älskar det, inte för att jag vill fly från mitt liv. Jag är glad när jag reser hem också och det slog mig när jag kom på mig själv stå och le brett i väntan på att kliva ombord planet tidigare idag. Tacksam över de fina dagar jag fått tillsammans med min älskade moster i Nerja men lika tacksam över de kommande mysiga adventstider som stundar hemma och som pysseljenny älskar. Det är friheten jag älskar att kunna ha möjligheten att välja att åka iväg om jag vill och att göra det som får mitt hjärta att brinna. Jag vandrar kanske en väg olik andras men det är min sanna väg. Som får mig att må bra och ju bättre jag mår, desto mer har jag att ge och kan bidra med mitt ljus och energi till andra. Och ju mer vi alla vågar följa vårt hjärtats lust och vandra vår sanna väg desto ljusare värld tror jag att vi får. Så sprid ditt ljus, ditt alldeles unika ljus som är ditt men som du kan dela med så många. Det ger ringar på vattnet.

Glad andra advent

Jenny ❤