Sitter på en swebus på väg ner mot Halmstad (Läs tisdag förra veckan) och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte sluta att le. Solen lyser högt på himlen och reflekterar sitt ljus mot trädens löv som glittrar och bjuder in till en färgsprakande fest i klara, röda, gula och oranga toner. Det är så vackert att mina ögon tåras och jag känner så mycket känslor på en och samma gång. Glädje, tacksamhet, nyfikenhet, längtan, kärlek och sårbarhet. Och jag får sån lust till så mycket, jag vill skriva, jag vill måla, jag vill dansa! Men mest av allt ser jag nu fram emot att spendera några dagar nere hos min älskade moster Maggan i hennes omsorgsfullt inredda hem och praktfulla trädgård. Skräddaregården heter stället som ligger högt uppe i den lilla byn Åled utanför Halmstad, omgiven av åkrar och skog ute på landet. Det är min mammas barndomshem och den plats där mormor Rut spenderade i stort sett hela sitt liv. Den plats där jag har firat de flesta jular sen barnsben, där jag har ätit mormors eftertraktade älgstek med vinbärsgelé och nybakta kakor och bullar, om och om igen. Den plats där jag lekt med mina kusiner, där jag har skrattat, gråtit och haft innerliga samtal. Såväl med mormor och nu på senare år med min moster. Minns framför allt de mysiga stunder jag och mormor hade när vi vilade middag ihop, läste svenska damtidningar och bad Gud som haver. Minnena är många och härliga. En fridfull plats som inger värme och lugn och där jag alltid känner mig så välkommen. Inte bara för att jag vet att Maggan tycker om när jag kommer och att vi trivs så bra med varandra. Det känns som om hela energin i huset och omgivningen välkomnar mig. Jag kan känna närvaron av mormor och mamma. Som om de lever kvar i väggarna. Det känns helt enkelt hemma. Det sägs att ”home is where your heart is” och jag antar att mycket av mitt hjärta är här. Jag är så tacksam för att jag har denna plats att återkomma till och jag ser fram emot att skapa många och härliga minnen här framöver också.
När jag läser mitt senaste inlägg så märker jag att det är väldigt längesen jag skrev sist, flera månader sen. Jag har stundvis haft mina ingivelser att skriva men det har varit en omtumlande sommar och jag har inte riktigt kommit mig för. Och när jag läste Kajsa Ingemarssons nyhetsbrev häromdagen kände jag så igen mig. Hon beskriver kraftiga svängningar, upp- och nedgångar, hitochditande, ingen stabilitet, ingen förutsägbarhet. En tid till synes helt i avsaknad av röd tråd och kompassriktning. Det tog henne fyra månader att få till sitt nyhetsbrev och hon förklarar hur många gånger de senaste månaderna hon börjat på nyhetsbrevet, varit uppfylld av en tanke hon velat dela, bara för att halvvägs igenom arbetet vara tvungen att kassera alltihop som irrelevant och inaktuellt. Det går fort nu. Som att snabbspola en film och samtidigt försöka uppfatta handlingen. Den finns där, men en enda blinkning och du har tappat tråden. Och jag kan inte annat än att hålla med Kajsa. Flera gånger har jag fått inspirationen till att skriva men i nästa stund har den varit borta eller så har jag tänkt någon självkritisk tanke, att vem skulle vilja läsa det här? Eller tycker jag verkligen så? Känner jag verkligen så? Idag kanske, men imorgon då? Ja, känslolivet och tankarna har varit splittrade.
I mitt förra inlägg beskrev jag den kärlek jag upplevt som var så kraftfull men som jag ändå inte mådde bra av. Trots detta gick jag tillbaka. Jag var inte stark nog att hindra det lilla barnet inom mig som så längtade efter kärlek och bekräftelse och ville försöka på nytt. För den hade inte slutat hoppas på att saker och ting kunde bli annorlunda. Men det blev inte långvarigt. Magkatarren gjorde sig tillkänna igen efter bara några veckor och jag grät. För jag insåg. Det skulle inte gå. Kroppen sa återigen ifrån. Jag var tvugnen att en gång för alla inse verkligheten. Besvikelsen var ett faktum och jag blev både arg och ledsen. Det gjorde så ont, fruktansvärt ont. Allt jag hoppats på och sett fram emot att göra på sommaren tillsammans, italienresan vi planerat till hösten, framtidsplanerna, allt bara rasade för mig. Varför? Jag tappade mig själv, min tillit till såväl mig själv som till livet. Jag försökte omfamna mitt lilla barn men jag kände mig så ensam och jag fick be om hjälp. I närvaron av vänner och att få prata om det som pågick inom mig lättade det för stunden. Men tomheten och saknaden fanns där genom hela sommaren och hur väl jag än tog hand om mig med träning, massage, bad, coachning, meditation, god mat och härliga upplevelser med vänner så fylldes den inte. Jag gick till min kraniosakrala massör Anki och hon sa att inte bara ett utan alla mina chakran var i gungning och förändring och att detta skulle pågå fram till mitten av september. Att det innebär att jag känner mig vilsen och energilös och varken vet ut eller in. Och att det bästa jag kunde göra för mig sa hon var att bara försöka vara här och nu, inte ta några stora beslut, acceptera det som är, tillåta mig att känna och vara i det. Visa det. Helst av allt ville jag bara snabbspola mig igenom allt men jag fick inse att hon hade rätt. En separation och vad den för med sig går inte att snabbspola igenom eller fly ifrån. Saker och ting får ta sin tid. Och jag har försökt att tillåta det. Men oj vad jag har längtat efter de dagar när jag skulle vakna upp och inte känna ångesten i bröstet eller klumpen i magen längre.
Och nu är de här 🙂 Anki har verkligen en förmåga att känna in och se det som andra kan ha svårt att se, efter mitten på september så hände ngt. Lusten och glädjen började hitta tillbaka. Inte den där ytliga, utan den som kommer djupt inifrån, från urkraften som vi alla besitter. Och en morgon så vaknade jag till och med av att jag skrattade för jag hade drömt så härligt. Alltså kan man vakna på något bättre sätt? Jag är så tacksam för att jag hittat hit. Där jag återigen känner mig tillfreds i mig och känner kärlek och tillit till livet. Och jag vill så gärna dela den. Jag har några vänner som går igenom svårigheter just nu och till er vill jag säga, håll ut, det kommer en dag när allt känns lättare, ta bara en dag i taget, steg för steg och tillåt dig att känna vad än det är du känner. Jag vill också tacka mina vänner som stöttat mig i sommar och några av er känns det som jag kommit ännu närmare. Vi behöver varandra och visa oss sårbara, så att vi kan växa och utvecklas som människor. Det är som Brene Brown beskriver i sin bok ”Mod att vara sårbar”: I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten, glädjen, modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten. Om vi vill att syftet med våra liv ska bli tydligare, eller att vårt andliga liv ska bli djupare och mer meningsfullt- då är det sårbarhetens väg som vi ska gå.
Kärlek och godnatt ❤
Jenny
Jenny Sandros 