Fåglar kvittrar och det spritter i kroppen. Björkar slår ut i sin klargröna prakt och våren står i full blom. Jag kan inte låta bli att stanna till då och då på mina promenader och beskåda allt det vackra. Drar in doften av äppelblom och smygplockar syren när jag tror att ingen ser. Det är så vackert att det nästan gör ont. Det är som Karin Boye skrev, det gör ont när knoppar brister. Naturen återföds på nytt och vi människor vaknar till liv från vårt slumrande vintertillstånd. Gamla dörrar stängs igen och nya öppnas upp.
Jag har själv precis stängt igen en dörr som inte servade mig till det allra bästa. När den först öppnades tidigt i år hade jag en längtan och lockades av det som fanns på andra sidan tröskeln. Men samtidigt kände jag att det var något som höll mig tillbaka. Min magkänsla varnade mig tidigt men jag klev över tröskeln ändå. Längtan var för stark. Jag klev in i vad jag först upplevde som paradiset och jag sa högt, är detta på riktigt? Kan det vara så här bra? Jag lät mig uppfyllas av allt det ljuvliga som erbjöds. Trots att magkänslan fortfarande gav mig signaler om att något inte stod rätt till vägrade jag att lyssna. Paradiset erbjöd ju så många av de frukter jag längtat efter, kunde jag inte bara få fortsätta att njuta av dem? Jag förstod inte. Men idag förstår jag bättre. Där fanns även en frukt som var giftig för mig och som min mage ville varna mig för, men som jag åt av ändå. Gång på gång. Jag förstod att något inte stod rätt till men ville fortfarande inte riktigt inse. Där fanns ju så många frukter som smakade så gott och som jag längtat efter. Men magen fortsatte att göra motstånd och till slut var det som om hela kroppen gjorde uppror. Det gav sig uttryck genom olika fysiska sjukdomar som magkatarr, ångest, sömnproblem, infektion och allergiska reaktioner. Jag insåg till slut att jag verkligen inte tålde den här frukten men jag hade ändå så svårt att låta bli att äta av den. Och jag var rädd för att stänga dörren. Rädd för tomrummet, för ensamheten, ovissheten om hur det skulle kännas om jag stängde den helt. Tänk om ingen annan dörr med samma härliga frukter kommer öppnas igen var tankar som for genom mitt huvud. Jag kände mig låg på energi och rådfrågade min livscoach som sa:
– Jenny du kämpar så mycket för att förhållandet ska överleva, istället för att du ska leva.
Jag tog till mig av orden och vaknade upp, förstod till slut att min gräns för vad jag orkar med såväl psykiskt som fysiskt är nådd. Och jag insåg att här finns en större problematik än vad jag rår över och jag var på väg att hamna i ett medberoendemönster igen. Ett mönster som jag bär med mig sen barnsben, där relationen och den andra personens känslor hamnar i fokus och där jag börjar tvivla på och tappa bort mig själv. Jag behöver acceptera att jag kanske alltid kommer lockas av en viss typ av frukt som jag inte tål. För det är en frukt jag är van vid. Som känns bekant och trygg. En frukt som jag åt redan som barn men som inte servade mig gott då heller. Jag behöver lära mig att stå emot den här frukten och bli bättre på att lyssna på min magkänsla och intuition som vill hjälpa mig att välja rätt dörr. Lättare sagt än gjort. För har jag redan klivit över tröskeln och tagit emot det som finns på andra sidan dörren är jag inte den som ger upp i första taget. Envis som en åsna, med en tro och hopp om allt går att lösa om jag bara hjälper till. Men ibland gäller det att faktiskt våga släppa taget och förstå att det är bättre att fly än illa fäkta. För sin egen skull, för sitt eget självvärde. Är det någon vi ska leva tätt inpå resten av livet och må bra tillsammans med är det oss själva och det är den relationen vi behöver vårda som mest.
Jag är nyss fyllda 39 år och jag hade nog en föreställning om att mitt liv skulle se annorlunda ut än vad det nu gör vid denna åldern. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss men det kan bli lika bra ändå, om inte bättre. Och det är precis så jag känner det. Min energi och livskraft som jag höll på att tappa bort här ett tag har återvänt. Jag känner mig energisk, glad, lycklig och tacksam. Livet blir bara bättre och bättre och jag lär känna mig själv mer och mer. Kommer hela tiden närmare min sanning och hur jag vill leva mitt liv och vad jag mår bra av. Det kan vara läskigt att genomgå förändringar för det kan resultera i att man tappar relationer på vägen, såväl vänskaps- som kärleksrelationer och ibland kanske också sitt eget fotfäste. Det är smärtsamt och sorgset, men det är okej. Att känna smärta precis som glädje är bara en av alla känslor vi människor har. Smärta är en del av livet och den kan hjälpa oss att ta oss framåt. Vi behöver ibland stänga vissa dörrar för att nya som servar oss bättre ska kunna öppnas, såväl inom oss själva som till andra relationer som klingar mer an till det som innerst inne är mest sant för oss. Om vi bara vågar lyssna inåt och ta reda på vad det är. Ibland är det så lätt att vi jämför med andra, kanske framförallt om vi mår dåligt eller är i obalans. Vi ser det dem har men som vi själva inte har och saknar. Istället för att fokusera på och vara tacksam för allt det fina vi faktiskt har i våra liv. Det finns mycket jag är tacksam för här i livet och jag vill avsluta det här inlägget med att uppmärksamma några av de punkterna. Jag vill också uppmuntra dig att fundera över vad du är tacksam över. Enligt forskningen finns det flera goda skäl till att praktisera tacksamhet för ett bättre liv:
– Det skapar fler och hälsosammare relationer, förbättrar psykisk hälsa, ökar empati och minskar aggression, tacksamma chefer får hängiven personal, tacksamma människor sover bättre och tacksamhet förbättrar din självkänsla.
Jag har ingen mamma i livet men är så tacksam för min underbara moster som jag står nära och som är det närmsta en mamma jag kan komma.
Jag har inga egna barn men jag är tacksam för de som finns i min närhet, för min guddotter som jag älskar och som älskar mig.
Jag har inget fast jobb och stor inkomst men jag är tacksam för den timanställning jag har och känner mig friare och rikare än någonsin.
Jag har inte mer tid på dygnet idag än vad jag hade för några år sen men jag känner mig tacksam för att jag nyttjar tiden bättre och tar mig mer tid till det jag vill göra.
Jag lever inte i en kärleksrelation men jag är tacksam för den kärlek jag hyser till mig själv, till livet och de många härliga vänner jag har.
På tal om vänner, när jag var ute med några och firade igår skojade de med mig när de såg en äldre kvinna och sa:
– Men Jenny, där är ju ditt framtida du!
Vid ett runt bord satt en 68-årig kvinna i eldrött hår med trendiga glasögon som hade kraftigt markerade bågar i svart. Hon stack ut i sällskapet hon satt tillsammans med. Pratade öppet och livligt med sina händer, skrattade hjärtligt och utstrålade så mycket livsglädje. Vi studerade hennes sällskap en stund och till slut reste de sig och började gå mot utgången. Men när kvinnan passerade oss och uppmärksammade musiken kunde hon inte låta bli att fyllas av den, stannade till och började dansa. Malin min vän skrattade och sa:
– Jenny, det är ju så du, vi måste ta en bild på er ihop.
Hon tog tag i mig och vi jagade fatt på kvinnan som sken upp när Malin förklarade situationen.
– Åh så vackra unga kvinnor! Tjejer, ta för er av livet, lek, busa och älska mer. Ta det inte så allvarligt. Sen sa hon några mindre rumsrena ord som inte passar sig här 😉
Och ja, är hon mitt framtida jag så ser jag med spänning fram emot fortsättningen. År 39, jag välkomnar dig!
Jenny ❤
Jenny Sandros 