En magisk kurs och föreläsningsdag!

img_0579Anna Candela som höll i kursdagen igår i Högkänslighet & Relationer beskrev den efter som en magisk söndag. Och jag kan inte annat än att hålla med. Anna har en förmåga att nå och beröra människor på djupet. Hon besitter också en underbar humor och bjuder på sig själv. Det både skrattades och gräts om vartannat och det var verkligen en magisk energi i föreläsningsrummet, en kärleksfull stämning där man vågade vara helt sig själv. Och när jag väl intog scenen under eftermiddagen kände jag mig trygg och lugn. Det kändes så rätt att stå där inför den välkomnande publiken att jag knappt kände mig nervös. Som om jag var hemma. Och när en kvinna som satt bakom mig i publiken efter mitt föredrag knackade mig på ryggen och förvånat sa:

– Var det verkligen första gången du delade med dig av det här?

– Jaa.

– Alltså det känns som du inte gjort något annat. Det var jättebra.

För det första, tack du fina människa för de orden, jag  blev så glad och varm inombords och min känsla när jag klev av scenen, att det här gör jag gärna om, förstärktes och får jag frågan om att föreläsa igen gör jag det med glädje. Likväl som Anna fick jag också många varma kramar och tack för att jag delade med mig. Det var inte många ögon torra, inte mina egna heller. Alla bär vi på en historia och jag känner mig verkligen priviligerad att få dela min. Att kunna få beröra andra bara genom att vara jag känns väldigt stort. Och en av de allra innerligaste kramar fick jag av en 80-årig underbar kvinna som kallade såväl mig som Anna för ängel. Hon var så tacksam av allt hon fått lära sig och höra under dagen och verkade  ha fått många aha-upplevelser. Det är verkligen aldrig för sent att ta till sig ny kunskap och det är så härligt att se vilken glädje det kan ge.

Det är en sak att dela sin historia i text men att stå inför en publik och öppet dela de svårigheter man gått igenom känns naket och utelämnande, men samtidigt också väldigt befriande. Och jag har verkligen varit annat än lugn de senaste dagarna. Det har varit en känslomässig berg och dalbana av nervositet, spänning, rädsla, glädje, stress, eufori den senaste veckan och vissa nätter har jag haft svårt att somna. Men det är väl lite så det är och kan kännas när man står inför en större utmaning. Jag fick höra både innan och efter att många tycker jag är modig som vågar delar med mig av något så personligt och jag kan förstå detta. Samtidigt är det mycket det som driver mig. Jag vill inte inte låta mina rädslor hindra mig och strävar efter att bli fri från dem. Vill leva mitt liv i glädje, kärlek och våga vara jag med alla de sidor det innebär.

img_0580Idag känner jag mig stolt och tacksam. Stolt över att jag uppfyllt ytterligare en dröm och mål som jag satte upp under kursen i Balansekonomi hösten 2016; att jag innan slutet av 2016 skulle stå på en föreläsningsscen. Tacksam över det liv jag har och de möjligheter jag ges och tar. Som får mig att växa som person och förhoppningsvis också kan hjälpa andra att växa i sig. Tacksam för alla de fina människor jag har som stöttar och uppmuntrar mig. Extra tacksam just nu är jag för Anna som gjorde dagen möjlig och för det fina hjärta jag fick och för mina underbara vänner Linda och Suzana som var med mig igår. Det betydde väldigt mycket att få dela den här dagen med er. ❤

Jag bifogar även och delar mitt föredrag här för er som är nyfikna.

Önskar er alla en underbar start på veckan!

Jenny

Föreläsning Högkänslighet & Relationer 161127

Hej allesamman!

img_0581Jenny Sandros heter jag och jag står här idag för att dela med mig av mina erfarenheter som högkänslig i relationer. Jag kom i kontakt med det här begreppet för första gången när jag lärde känna Anna för ca 8 år sedan men det är först egentligen det senaste året som jag förstått vad det innebär för mig och accepterat att jag är det. Och det här är första gången jag delar med mig av min historia på detta sätt.

Som Anna nämnde så är jag en kvinna med mycket ord, såväl i tal som i skrift och jag hade mycket mer material till det här föredraget än vad jag har tid till så därför har jag valt att fokusera framförallt på min uppväxt och anknytning.

När jag träffade Anna första gången levde jag i en väldigt dramatisk kärleksrelation som påverkade hela min tillvaro. Men innan jag går vidare in i den relationen skulle jag vilja backa bandet och ta er tillbaka till min barndom och den allra första viktiga relationen som påverkat hela mitt liv, relationen till min mamma. När jag funderade på hur jag bäst skulle beskriva henne och vår relation bestämde jag mig till slut för att läsa upp en text som jag har skrivit om henne och som jag tycker är väldigt målande. Jag kallar den för:

bildEn dag ska jag berätta om min mamma

En varm och solig sommarkväll förvandlades snabbt till ösregn. Mamma och jag ställde oss under altanens genomskinliga tak och lyssnade till smattret över oss. Vi tittade på varandra och fnissade.

– Kom! sa hon med ivrig röst. Vi springer in och tar på oss regnkläder och går ut i regnet.

Jag följde glatt efter, tog på mig mitt rosa regnställ och gick ut. Vi plaskade i vattenpölarna, skrattade och tog oss fram med ”hoppsasteg”.

Mamma var en fantastisk kvinna, beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon hade även förmågan att komma nära djuren. Innan vi skaffade katter hade vi vilda ekorrar och talgoxar som hon lyckades ta sig an. Ekorrar kunde tillåta sig att bli matade, sittande i hennes knä. La hon brödsmulor i sin kupade hand och sträckte ut den mot himlen kunde talgoxar flyga dit och äta ur den. Men varken djuren eller utomstående fick se den mörka sidan, den vi anhöriga fick uppleva på nära håll.

Mamma hittade alltid på en anledning att fira och älskade att ge. Vi firade både födelsedagar och namnsdagar och så kom hon på att vi även kunde hylla dopdagar. Vid varje skolavslutning fick jag och min bror någon present. Och ibland kom hon med någon överraskning bara för att hon hade lust. Som barn var det som att återuppleva julafton flera gånger om året. Den enda gång jag stoppade hennes firande var när jag som tolvåring fick min mens.

– Oh Jenny, du har fyllt kvinna! utbrast hon med glädje, det måste vi fira!

Till yrket var hon sjukgymnast och hjälpte många. Inte bara fysiskt utan även själsligt. Hon gick många kurser i personlig utveckling och delade med sig av kunskapen till andra. Karina vågade prova sig fram i livet, testa nya saker och gick sin egen väg. Orädd för att göra bort sig. Många såg upp till henne och tyckte att hon var modig. Jag minns när hon kom hem med den röda automatmopeden hon köpt för att ta sig till och från jobbet. Först skämdes jag. Det var ingen annan mamma som körde moped. Men när jag sen kom upp i tonåren var jag glad åt köpet då jag själv fick låna den till skolan.

En annan gång fick hon för sig att köpa en pipa. Hon rökte blå Blend i vanliga fall men nu ville hon testa något annat. Så kunde hon sitta där hemma i en fåtölj och smacka på sin pipa. Som en gammal farbror, tänkte jag och ogillade det. Mina vänner tyckte hon var cool, men jag skämdes. Så kände de inte till hela sanningen om henne heller. Visste inget om alla de gånger jag legat på min säng, förtvivlad och ledsen. Med den ständiga frågan ekande i huvudet:

– Varför kan jag inte bara ha en vanlig mamma?

Hon målade tavlor och var mycket kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Möblerade om och köpte nya möbler. Inte alltid till vår förtjusning. Vid ett tillfälle behövde vi en ny TV-soffa och hon var iväg för att inhandla en. Hon kom hem med ett, då, trendigt, bambumöblemang. Två fåtöljer och en soffa. Jag kunde hålla med om att de var fina men inte någonstans sköna att sitta i. Och så fort man rörde sig knarrade de oroligt. Såväl pappa som storebror höll med mig och möblemanget blev utbytt efter en tid.

Inför julen ett år när det var dags att köpa en julgran hittade mamma fjolårets gran. Den låg undanslängd på en kulle bakom vedboden på vår tomt. Granen hade inte ett enda barr kvar, men stora, vackra kottar tyckte hon. Denna granen stod sedan i ett hörn i vårt uterum, redo att kläs inför julen. Det kändes inget vidare att klä en naken gran och jag gjorde det motvilligt, brydd över vad folk skulle säga när de kom hem till oss och såg den. Idag kan jag skratta åt det, men då skämdes jag.

Mamma charmade min pappa när de träffades för första gången i Tyskland. Så till den grad att han bröt förhållandet med den kvinna han var förlovad med hemma i Sverige. De flyttade ihop, gifte sig och fick mig och min storebror Johannes.

Hon hjälpte många men kunde tyvärr inte hjälpa sig själv. När jag bara var några år gammal hade hon fått flera oroväckande känsloutbrott och betett sig märkligt. Hon skyllde på att det hade varit för mycket en tid. Men efter några vändor fram och tillbaka till sjukhuset diagnostiserade läkarna henne till slut som bipolär, även kallad manodepressiv. Det hade hon svårt att acceptera.

När hon var på väg in i den maniska fasen syntes det tydligt. Hennes ögon spärrades upp och hon fick en intensiv blick. Hon mådde som bäst då och gick helt upp i sig själv och i sin egen verklighet. Totalt frånvarande och det var omöjligt att nå henne. Hon fick medicin som verkade lugnande men den ville hon helst inte ta. När hon kom ner i varv skämdes hon över saker hon sagt och gjort i den maniska fasen och sjönk ner i depression. Då kunde hon också gräva fram händelser från det förflutna som hon mådde dåligt över. Ibland sa hon rakt ut att hon ville dö. Så började hon dricka. Hon drack för att dämpa sin ångest och för att hon inte orkade ta itu med sin sjukdom och sina problem. Samtidigt ville hon tillbaka till den maniska fasen. I den mådde hon fantastiskt och hennes kreativitet flödade. Hon slutade ta sin medicin och cirkusen började om på nytt. Sjukdomsperioderna kom tätare och tätare och hon mådde sämre och sämre. Den sprudlande kvinna hon en gång var tynade sakteliga bort, år för år. Till slut orkade hon inte mer och lät sjukdomen ta hennes liv.

Karina var en kärleksfull mamma och jag vet att hon älskade mig, min bror och pappa oerhört. Det sa hon ofta. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och jag saknar henne mycket. Hade hon levt idag och fått vara frisk vet jag att vi hade haft mycket utbyte av varandra. Hon är en förebild för mig och jag känner igen mig så mycket i den hon var.

Minnena sviker och ibland är det svårt att avgöra om det var hennes sjukdom eller hennes personlighet som gjorde att hon agerade på ett visst sätt. Men den bild jag vill ha av mamma är den där kvällen i regnet. När hon spontant, orädd för att bli smutsig eller blöt, tog med mig ut och hoppsade i regnet, lycklig som ett barn och full av livsglädje.

Som ni säkert förstår av texten så var min relation till min mamma väldigt kluven och otrygg. Ibland fanns hon där och var väldigt kärleksfull men under många perioder i min uppväxt var hon hon helt upptagen av sig själv och sitt illamående. Jag fick tidigt öva på och blev bra på att känna in hennes energier. Mina känseltentakler var på högspänn och jag kände hela tiden in, hur är stämningen, hur mår mamma idag? Och jag har märkt hur starkt påkopplade mina tentakler är även idag och jag har lätt att känna av människors känslolägen. På gott och ont.

Jag har alltid drivits av ett djupare behov av att vilja förstå hur saker och ting förhåller sig och jag la ner mycket energi på att försöka förstå mammas sätt att vara på och varför hon uttryckte sig som hon gjorde. Och i tonåren när mamma agerade på ett visst sätt som jag tyckte var felaktigt, ifrågasatte jag henne. Det ogillade hon och det uppstod en del konflikter oss emellan. Medan jag tog strider med henne upplevde jag att min pappa och storebror drog sig undan. Detta resulterade i att jag flera gånger började undra om det var mig det var fel på och la skulden på mig själv. Det var mammas känslor, behov och beteende som stod i fokus och jag utvecklade ett känslomässigt medberoende där jag hela tiden fick anpassa mig efter hennes mående. Många gånger kände jag det som om jag var mamma åt min egen mamma och jag fick bli vuxen tidigt. Jag kan se att det här även har påverkat mig i andra relationer, framförallt i nära kärleksrelationer där jag har satt relationen och den andres behov i första hand och anpassat mig till den grad att jag tappat bort mig själv. Av rädsla för att bli avvisad, ensam och inte bli älskad för den jag är.

Pappa är och var en stabil och kärleksfull förälder och till honom hade jag en trygg anknytning. Men jag visste också hur jobbigt han hade det med mamma och jag ville inte besvära honom med mina känslor. Istället grät jag och tog hand om min ledsamhet på egen hand. Jag bad aldrig om hjälp och det här är något som jag får öva på även idag. Att be om hjälp. Däremot känns det naturligt för mig att hjälpa andra.

Har alltid haft en stark empati och förståelse för känslomässiga problem och i såväl vänskaps som kärleksrelationer har jag ofta fått höra att jag är så förstående, att med mig kan man prata om allt. Men själv har jag alltid längtat efter att bli förstådd och känna en djupare tillhörighet. Även om jag genom åren har haft många vänner och även kärleksrelationer kan jag ändå ha känt mig väldigt annorlunda och i jämförelse med andra i min närhet har jag många gånger upplevt att jag tänker och känner in mycket mer än vad de gör. Behovet av att dra mig undan och att vara själv har också alltid varit stort, speciellt efter att jag har varit mycket i sociala sammanhang. Och i mitt tidigare arbete där jag satt i en öppen och stressig kontorsmiljö ledde det till att jag blev sjukskriven. Men att acceptera att jag skulle behöva vara sjukskriven satt hårt inne.

Jag har alltid uppvisat en styrka och att jag klarar allt, redan som barn. Jag var 16 år när mamma gick bort och vi hade många runt omkring oss som stöttade oss. Samtidigt som det var en fruktansvärd chock och tomhet så var det också en befrielse och lättnad. Vi behövde inte längre oroa oss för henne och jag var redan van vid att ta hand om mig själv. Det jag minns vid den tiden är att jag och min bror ofta fick höra att vi var så starka, att vi kommer klara det här bra. Då ville jag leva upp till det och visade utåt en styrka. Min storebror och pappa var väldigt lika, hade samma sorts logiska tänkande och pratade samma språk. Detta gjorde att jag många gånger kände mig väldigt utanför. Istället för att säga eller visa det så agerade jag irriterad och arg mot dem samtidigt som jag mådde dåligt inombords.

Jag har under många år tryckt undan det sårade barnet i mig och den känslighet jag har, men som är en stor del av mig. En sida som jag aldrig riktigt har tyckt om och som jag medvetet eller omedvetet försökt dölja, som jag jobbar på att acceptera hos mig själv och även att våga visa för andra. Och jag märker hur mycket ärligare jag vågar vara mot mig själv, desto ärligare möten och relationer drar jag också till mig.

Flera gånger genom åren har jag fått höra att jag är så känslig eller att jag tänker så mycket. Jag har alltid relaterat detta till att jag har blivit så här på grund av min erfarenhet av en psykiskt sjuk mamma men jag har förstått nu på senare år att det beror på min medfödda högkänslighet. Även om den självklart påverkats starkt av min uppväxt. Och det är så häftigt när man väl kan sätta ord på och börjar förstå sig själv. Jag tror vi alla har en längtan efter det, mer eller mindre. När man kan relatera till sig själv blir det också så mycket lättare att relatera till andra och omge sig med personer som man kan landa med. Och jag har mycket att tacka Anna för detta.

img_0566Det första coachingmötet med henne var verkligen en wow-upplevelse. Hon kunde sätta ord på det jag inte själv kunde och trots att jag gått till terapeuter tidigare kändes det som om någon för första gången verkligen såg och förstod mig, på djupet. Det var som att komma hem. Det jag inte förstod då men som jag förstår idag är att den här kontakten oss emellan beror på att vi båda är högkänsliga och sänder på samma frekvens. Som jag nämnde i början så levde jag i en väldigt dramatisk kärleksrelation när jag träffade Anna för första gången. Och alla våra samtal till en början handlade om relationen och hur jag skulle kunna göra för att förbättra den. Det var en väldigt passionerad relation och när vi hade det bra så hade vi det riktigt bra men när det var dåligt så var det riktigt dåligt och vi bråkade mycket. När jag ser tillbaka på den relationen kan jag se att det handlade om två sårade barn som var så rädda att bli avvisade och lämnade av den de älskar att de gjorde allt i sin makt för att utkomsten inte skulle bli så. När Anna gång på gång frågade mig vem jag var utanför relationen, hur mina behov såg ut insåg jag att jag förlorat mig själv i den. Allting handlade om relationen. Och med Anna började mitt arbete på riktigt med att utveckla den viktigaste relationen av de alla, den jag har med mig själv.

Jag är och har alltid varit en sökare. Precis som min mamma. På många sätt har jag alltid känt mig väldigt lik henne men det har också skrämt mig. Av rädsla att bli sjuk som henne. Men idag är jag inte längre rädd och de två senaste åren har jag gjort stora förändringar i mitt liv som gör att jag har fått en starkare tro och tillit till mig själv och till livet och har ett helt annat flöde idag. Och jag har kommit till insikt att om jag bara lyssnar på mitt hjärtas röst och är sann mot mig själv kommer livet föra mig rätt. Om jag fokuserar på att må bra och göra det som jag vill, så kommer jag också ha mer att ge till andra. Mina relationer har förbättrats och jag tar mig mer tid för dem, jag känner mig och mer balanserad nu och njuter ännu mer av livet än innan. I min blogg feelgooddeal.wordpress.com skriver jag om de förändringar och resor jag gått igenom och hur jag lever idag. Ni är varmt välkomna att kika in där om ni är intresserade.

Avslutningsvis skulle jag vilja läsa en saga för er som jag kallar ”Nyckeln till frihet”. Men innan jag gör detta vill jag tacka framförallt Anna som hjälpt mig att uppfylla ytterligare en dröm, att stå här och prata inför er idag och för allt hon har gjort för mig genom åren. Stort tack. Att få dela min historia med alla er är ännu ett sätt för mig att växa som person och acceptera mig själv precis så som jag är.

img_0582Nyckeln till frihet
För snart 37 år sedan födde drottningen Karina, en liten prinsessa i det vackra Skånelandet. Såväl prinsessans far, kung Ivar, som drottningen, tog emot henne med glädje och kärlek. Hon var efterlängtad. De hade nu satt både en prins och en prinsessa till världen och var mycket lyckliga. Framtiden såg ljus ut och de levde gott. Men så en dag kom ondskan och knackade på dörren. Drottningen som alltid var så öppen och välkomnande mot alla släppte in honom. Det skulle hon aldrig ha gjort. Han bestämde sig nämligen för att stanna vid hennes sida och flyttade in i kungafamiljens slott, utan att fråga.

Till att börja med så märktes han knappt av. Men med åren framträdde han tydligare och tydligare. Ondskan förföljde drottningen som en mörk skugga. Hon försökte gång på gång att springa ifatt honom, men det var omöjligt. Till slut tog han över helt och splittrade familjen. Drottningen och kungen flyttade isär. Kungen stannade kvar med barnen i slottssalarna medan drottningen flyttade in i ett av vakttornen, högt upp och långt ifrån prinsessan, prinsen och kungen. Det var inget hon själv ville, men ondskan drev henne dit.

Dörren till tornet var öppen och hon fick komma ut emellanåt för att träffa sin familj och de fick hälsa på. Men till slut så bommade ondskan igen dörren helt och slängde iväg nyckeln. Drottningen letade förtvivlat efter den, men ingenstans fanns den att finna. Hon, likväl som alla i familjen, bad om att ondskan skulle lämna henne, men ingenting hjälpte. Drottningen visste inte vad hon skulle ta sig till och till slut blev det för olidligt att sitta ensam där uppe i tornet. Ondskan hade tagit över hennes liv och hon såg ingen annan utväg än att fly från honom.

Så en vårdagsmorgon när hon vaknade, frågade hon ondskan om han inte kunde öppna fönstret för en stund. Det var det enda fönstret där fanns uppe i tornet. Hon sa att hon ville få andas in lite frisk luft. Motvilligt gav han med sig. Drottningen lät den friska vårbrisen smeka hennes kinder ömt. Hon tog ett djupt andetag och fyllde sina lungor med den ljuva luften. Det doftade frihet. Längtan var nu stor. Hon lät en glädje och lätthet fylla henne. Sen hoppade hon. Rakt ut i friheten.

Kungen, prinsen och prinsessan saknade och sörjde drottningen mycket. Än idag. Samtidigt visste de att hon var fri från ondskan och det gjorde att det kändes lättare för dem. Alla tre försökte de hitta nya vägar i livet för att bli lyckliga igen, utan sin drottning.

Prinsessan som var lik sin mor, såväl till utseende som till personlighet, var rädd att ondskan skulle börja förfölja även henne. Hon valde därför bort psykologi, personlig utveckling och andlighet. Allt sådant drottningen hade varit intresserad av, men som prinsessan trodde var anledningen till att ondskan tagit över hennes liv. Av rädsla för honom valde prinsessan bort mycket av det hon också brann för.

Men ondskan knackade ändå på prinsessans dörr. Trots att hon försökte leva så långt ifrån drottningens liv som möjligt. I perioder släppte hon in honom. Ibland stannade han en längre tid, ibland en kortare. Men hon kämpade emot och släppte aldrig in honom helt. Hon var född envis och det var hennes styrka. Drottningen hade flytt från ondskan, men prinsessan var fast besluten att besegra honom. Till sin hjälp hade hon under flera år en ängel vid namn Anna. En ljus energi vid sin sida som gav henne styrka och mod. Mod att våga gå sin egen väg utan att vara rädd för att ondskan skulle ta över.

Och hon lyckades. Hon började lyssna till sitt hjärta som hon ignorerat under flera år. Tog mod till sig att välja den riktning hon längtat efter. Nu var hon inte längre rädd. Och där det inte finns någon rädsla, där finns det heller ingen ondska. Det tog henne 36 år att hitta hit. Hon tog tjänstledigt och sa slutligen upp sig från det arbete hon haft under många år, började skrivarkurser, reste runt i världen och skrev om det i en blogg. Hon kände en frihet hon inte gjort på mycket länge och träffade fantastiska människor som hon fortfarande håller av och kontakt med. Oavsett om ondskan nu skulle låsa in henne i ett torn och slänga iväg nyckeln, vet hon vart hon skulle hitta den. Nyckeln som drottningen så förtvivlat letat efter, men inte funnit. Vi har den alla. Det gäller bara att vi vågar leta efter den på rätt ställe, inom oss.

 

2 tankar om “En magisk kurs och föreläsningsdag!

  1. Jenny. Så himla himla fint du skriver. Wow!! Blir jätte rörd. Och jag håller med, så modig du är!! Hoppas allt är bra med dej Sööööt!!
    ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Gilla

    • Tack så hjärtligt vännen! 💖så längesen vi hördes nu! Det är bra tack, myser o pysslar i adventstider 😊Kan tänka mig du gör detsamma. Skriver några rader på WhatsApp. Kärlek i massor ❤️💜💖❤️💜💖

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s