Sanden kittlar mellan mina tår, solen värmer mitt kisande ansikte och vågorna slår emot mig. Min blick sugs ut i det oändliga havet och jag står som förtrollad vid strandkanten.
Solens strålar glittrar så vackert mot havets yta. Som om små älvor dansar i ljusskenet. Jag drar in ett djupt andetag och låter den friska havsdoften fylla mina lungor och en kittlande känsla nyper tag i min buk och sprider sig i hela kroppen. Jag spritter snart av glädje och får också lust att dansa. Samtidigt gör bruset av vågornas slag mig lugn och jag känner mig fri, glädjefylld och harmonisk på en och samma gång. Havet är min kraftkälla och det är här jag som bäst fyller på med ny energi.
Jag fortsätter min promenad mot strandens norra sida, Snickarhaken, där tallarna tornar upp sig och bjuder in till en slingrande promenadslinga i Kronoskogen. Bland tallar, granar och bokträd fortsätter jag stigen långt inåt skogen och jag kan inte sluta le och de jag möter ler och hejar tillbaka. Jag känner hur den kraftfulla energin från naturen sammanflätas med min egen och jag fylls av sådan livslust. Jag får ett infall och vill känna naturens urkraft så nära som möjligt och när jag får syn på ett stort bokträd framför mig springer jag fram och lägger armarna om det. Jag är hemma i Åhus, hemma vid mitt älskade hav och skog och jag mår så bra! 
Jag älskar när jag kan känna denna kärlek till mig själv, denna starka samhörighet till naturen, när lyckan och kärleken kommer inifrån, oberoende vad som sker utanför.
De senaste åren har jag jobbat mycket med att öppna upp mitt hjärtchakra vilket också kan medföra en ökad risk med att lättare känna sig sårad. Samtidigt som det också skapar en möjlighet att möta människor i ren och villkorslös kärlek där egots behov av bekräftelse inte tar plats. Det är min fortsatta strävan och det är så jag vill skapa mina nära relationer. Men det gäller att börja med sig själv, acceptera och älska sig själv, precis så som man är. Och det är lättare sagt än gjort. Som jag skrev i mitt förra blogginlägg har jag kommit fram till att jag är högkänslig och jag kan vara väldigt stark och hantera mycket, men emellanåt också väldigt skör och känslig. En sida som jag aldrig riktigt har tyckt om och som jag medvetet eller omedvetet försökt dölja, som jag jobbar på att acceptera hos mig själv och även att våga visa för andra. Och jag märker hur mycket ärligare jag vågar vara mot mig själv, desto ärligare möten och relationer drar jag också till mig.
Kom och tänka på vilket härligt, brutalt ärligt möte jag hade med en ny bekantskap när vi träffades för första gången häromveckan. Personen ifråga var nyfiken på att höra om min resa och alla de förändringar jag gjort på senare år och vi berörde många samtalsämnen. Vi pratade bland annat om hur det ställer till det i vår värld när vi låter egot och våra rädslor styra och hur det kan bromsa vår personliga utveckling och frigörelse. Vi erkände våra egna rädslor för varandra och kom fram till att vi hade liknande och diskuterade vad de kunde bero på. Vi pratade om vår barndom, de trauma vi upplevt, hur det har påverkat oss till att bli den vi är idag, hur vi ser på livet, våra värderingar om arbete, tid och hur vi mår. Istället för att gömma oss bakom tillknäppta fasader som vi människor har en tendens att skapa för att vi är rädda för att inte räcka till, för att inte duga, för att inte känna tillhörighet eller trygghet, öppnade vi istället upp för ett djupare och öppet möte direkt. Och det var en otroligt befriande känsla.
Jag har haft en period i sommar där jag känt mig väldigt sårbar. Känslor av ensamhet, att känna sig bortprioriterad och otillräcklig har väckts till liv. Men istället för att undvika smärtan och fly efter lösningar i det yttre som jag kunde göra mer förr, har jag stannat upp, tillåtit mig att gråta och bara vara. Tackat nej till att vara med människor och istället mediterat, tränat, gått på massage och healing och gett mig lite extra självkärlek. Och det är så härligt att se hur det då kan vända, hur den negativa energin löses upp, bara genom att acceptera känslorna, tankarna och situationen, precis så som den är just då.
Min vän Carina Ovesson som driver Meditationsguiden skrev ett fint inlägg om ”självkärlek är vägen” här i veckan och som är väl värd att läsa, se här: http://www.meditationsguiden.com/sjalvkarlek-ar-vagen/
För några år sedan hade jag nog haft svårt att tro att jag skulle kunna känna så mycket kärlek till livet utan ett kärleksförhållande. Men jag har insett att det inte handlar om det. Kärleken kommer inifrån och den behöver inte alltid riktas mot en person för att upplevas. Därmed inte sagt att jag vill leva ett liv utan en livspartner. Så gott som de flesta människor har en mänsklig längtan efter tvåsamhet. Det ligger i vår natur och jag är inget undantag. Kajsa Ingemarsson skriver i sin bok, Hjärtats väg:
”Att älska en annan människa och att bli älskad tillbaka, är bland det mest storartade vi kan uppleva. Det är ett närmande av den gränslösa kärlekens helande kraft. Ändå vill jag upprepa att kärleken inte uppstår i relationen till den andre. Den sanna kärleken är människans innersta väsen som skiner genom vårt mänskliga hölje. Vi kan vara i den här kraften utan att ha en enda människa i vår närhet, den kräver ingenting av oss eller av andra. Det faktum att du existerar är det enda som är relevant för att kärleken ska kunna komma till uttryck genom dig.”
Önskar er alla en kärleksfull helg ❤️
Jenny
Jenny Sandros 