Jag har druckit själens vin-Ayahuasca!

 För drygt ett år sedan när jag var på väg hem från Thailand bestämde jag mig för att jag ville lära mig spanska och att min nästa långresa skulle gå till Sydamerika, en dröm jag haft i många år. Jag visste inte riktigt i vilket land jag ville plugga, men när jag en tid därefter blev presenterad för romanen, ”A Shaman in Stilettos” visste jag. Boken som är Anna Hunts själupplevda resa fängslade mig totalt och jag blev fascinerad av hennes, framförallt inre resa och spirituella upplevelser. I Annas berättelse får man följa henne som 30-åring när hon tar en paus från sin rika pojkvän och sitt glamorösa jetsetliv som kändisjournalist i London och beger sig mot Peru. Hon har allt som många gånger i vår västerländska och materialistiska värld utåt sett kan klassas som en lyckad tillvaro, en lovande karriär, en rik och snygg pojkvän, fint boende och hon är omsvärvad av lyxiga champagnetillställningar, dyra bilar, skor och kläder. Men hon är djupt olycklig och lider sen många år av stressmage. Tre månader i Peru förändrar däremot hennes liv. I vildmarken i Amazonas djungel möter hon en karismatisk shaman som vid allra första mötet tveklöst säger till henne:

– You are not going back to your old job or your boyfriend Anna, you are here for a reason.

Den talangfulla shamanen helar hennes magbesvär och får henne att se världen ur en helt ny synvinkel. Hon kommer närmare sig själv och med hjälp av honom och drycken Ayahuasca, även kallad ”själens vin”, hittar hon sin rätta väg och sanning i livet. Och idag hjälper hon själv människor och håller i shamanska workshops och retreats världen över.

 Efter att ha läst hennes bok blev jag väldigt nyfiken, inte minst på Peru, men också på Ayahuasca. Det är en psykadelisk brygd av olika växtinfusioner och en av de mest mystiska och helande drycker som människan känner till. Den var och används fortfarande som ett hjälpmedel för att läka, särskilt om man lider av fysiska obalanser eller psykiska besvär. De många inhemska stammar som traditionellt har använt denna brygd i årtusenden, menar att den öppnar upp för en dold verklighet och hjälper till att kommunicera med universum, växter, döda, goda, onda andar. Det är en magisk resa genom och bortom tid, dina glömda minnen och den kan även ta dig till andra dimensioner. Denna resa kan ge ökad livslust, en befriande känsla/vetskap om liv efter döden, bota alla sorters missbruk, depressioner, stressrelterade åkommor, lära dig förlåta och få klarhet över saker och ting. I skolan i Cusco fick vi se en tre minuter lång film om hur vetenskapen förklarar vad som händer i hjärnan när man dricker Ayahuasca och hur drycken kan hjälpa till att bota till exempel rädslor eller fobier. Se den här: https://m.youtube.com/watch?v=EDYctenkgJo.

Vanligt när man dricker Ayahuasca är att man kräks och inte bara fysiskt, utan man spyr rent sagt ut gamla smärtsamma minnen, negativ energi och barndomstrauman. Det är en form av såväl fysisk som psykisk rensning och den kan även komma andra vägen eller genom gäspningar, rapningar, skakningar etcetera. Vissa menar att du i en Ayahuascaceremoni kan få samma effekt som fem års terapi.

 Jag har jobbat mycket med mig själv genom åren och känner mig mer eller mindre fri från mina barndomstrauman. Men jag älskar personlig utveckling och är ständigt nyfiken på att lära mig mer om mig själv, andra, världen och få en större förståelse för hur allt hänger ihop. Sen jag var liten har jag alltid filosoferat mycket och haft en känsla av att ”det måste finnas något mer”. Och med det menar jag mer än det vi kan se för blotta ögat och ta in med vår medvetna del av hjärnan. Och de två senaste åren har jag börjat lyssna mer till mitt hjärtats röst och intuition och låtit det styra mitt liv. Vilket också har resulterat i att jag upplever mig ha ett större flow i livet och känner en starkare tilltro, frihet och glädje än någonsin. Jag tror inte att det är en slump att jag hamnat i Peru eller mött de människor jag gjort på denna resa. Det känns som det finns en större mening med det hela och jag har redan fått flera nya insikter om mitt liv. Kanske kan jag inte se eller förstå hela bilden nu men jag är säker på att det kommer ge sig med tiden. De vise säger att om/när det är dags att dricka Ayahuasca så kallar hon dig. Och jag tror det är sant. Innan jag läste boken ”A shaman in stilettos” hade jag aldrig hört talas om Ayahuasca och skulle aldrig komma på tanken att ta någon, som i delar av västvärlden tyvärr klassificeras som en psykadelisk ”drog”. Men efter att ha läst boken fick jag en stark känsla av att detta är något som jag ska genomgå. Innan jag åkte till Peru kontaktade jag Anna Hunt och fick lite tips om säkra ställen att åka till. Jag bokade inget innan jag åkte och kände på mig att det kommer lösa sig längs vägen. Men när jag väl i Peru gjorde fler efterforskningar förvånades jag av att det var så populärt att många retreats redan var fullbokade i månader framöver. Till slut fick jag en plats på Dreamglade, cirka en timmes bilfärd ifrån Iquitos inne i djungeln. Vackert belägen vid en liten sjö ligger denna magiska plats där jag nu har genomgått tre ceremonier med Ayahuasca. Och det är en av de mest skrämmande, spännande, känslosammaste och häftigaste upplevelser jag haft i mitt liv.

Precis som många andra som deltagit i Ayahuascaceremonier har även jag svårt att beskriva och förklara hur det går till och vad det är man upplever. Det är högst personligt och individuellt och den ena historien är inte den andre lik. Sammanfattningsvis har jag rensat ut negativa energier, upplevelser och känslor som troligtvis suttit fast i det undermedvetna och den processen är smärtsam, men otroligt befriande efteråt. Jag har sett färgglada och starka mönster som påminner om att titta in i ett kaleidoskop och stundtals kändes det som jag befann mig i en värld likt den i filmen Avatar. Jag har gått igenom tillstånd av mörker, rädsla, sorg, glädje, eufori och äkta kärlek. Det vackraste och mest rörande av allt var när jag återförenades med min bortgångna mamma, mormor, farmor och ytterliggare en kvinna som stod nära vår familj, tant Karin. Jag fick också visioner och insikter om min väg framåt och det ska bli spännande att se om/när de visionerna kommer besannas.

 Ceremonierna hölls av en kvinnlig shaman, Estella Pangosa Sinacay, som har ett rykte om sig att vara mycket begåvad och hon började ta del av de shamanska traditionerna redan som tonåring. Assisterade gjorde Stacey som grundade Dreamglade för åtta år sedan och hans kompanjon, Drew. Fanns det en tillstymmelse av rädsla eller om någon kände obehag under ceremonierna var de direkt vid ens sida. I början av min första ceremoni tog det inte lång stund innan jag kände av Ayahuascans effekt och det gjorde mig rädd. Stacey lugnade mig, sa till mig att det inte finns något att vara rädd för och att jag är trygga händer. Och det var precis vad jag kände när han tog min hand. Han växte för mitt inre och jag upplevde han som ett stort berg, omöjligt att rubba. Aldrig i mitt liv har jag känt av en liknande trygghet från någon. Och jag utbrast spontant:

– Wow, you are such a strong man. Varpå han med glimten i ögat svarade;

– Well Jenny, I guess you say that to all the men…

 Jag hörde hur det fnittrades runt omkring mig och jag kunde inte låta bli själv. Och det var något jag gillade starkt med Dreamglade, ett klimat med mycket värme och humor där man kan vara sig själv fullt ut. Även bland oss nio deltagare var det en god och lättsam stämning och vi berörde och delade många intressanta samtalsämnen under vår vistelse tillsammans. Energinivån var hög och samhörigheten stark. Som om det var menat att just vi nio skulle vara på samma plats samtidigt. Vi hängde även tillsammans några dagar efter retreatet i Iquitos och jag vet att jag kommer ha vidare kontakt med några av dem.

Blir du nyfiken att veta mer om Dreamglades arbete och hur deras ceremonier går till, kika in här: http://www.dreamglade.com

Jag är nöjd och glad över att jag vågade prova Ayahuasca och det är en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan. De shamanska healingmetoderna har gett mig ytterligare nya perspektiv på livet. Är du intresserad av att prova så gör din efterforskning väl, precis som inom andra områden finns det också inom shamanvärlden en hel del skojare som endast är intresserad av dina pengar. Ta också i beaktande att det kan innebära riktigt tufft, men befriande arbete, framförallt om du inte har arbetat så mycket med dig själv tidigare. Det är som vår eurovision-vinnare Loreen sa i en intervju i Expressen, 25/8 2015:

– Du kan inte ljuga för dig själv när du tagit Ayahuasca och det kan vara väldigt jobbigt. Ignorance is bliss, som det heter. Det är så sjukt behagligt att leva i sin bubbla. Personlig utveckling är tough shit. Det händer att folk skiljer sig eller helt byter bana efter sådana ceremonier. Du får verkligen perspektiv på dig själv, säger Loreen.

Kärlek Jenny

Från strand, surf och yoga till spännande djungelliv i Amazonas!

 Sitter i detta nu på Karma Garden, ett organiskt café i Iquitos och har precis intagit en sen lunch. Belägen vid Amazonfloden är Iquitos den största staden i regnskogen Peru. Det går endast att ta sig hit via flyg eller båt och är en knytpunkt för att utforska det spännande djurlivet i Amazonas. Och det är precis vad jag har gjort de senaste fyra dagarna. Detta efter att ha haft en härlig strand, sol och badvecka i Mancora. Där provade jag på att surfa, tog yogaklasser med utsikt över havet, festade till det två kvällar på galna Loki hostel med en studiekamrat från Cusco, Sanne och två goa tjejer från Australien, Melissa och Jaime. Jag  fyllde även på med några timmars privata spansklektioner med energirika Luz. Bekvämt nog kom hon upp till mitt hostel, Kontikki, högt beläget med fantastisk utsikt över havet och Mancora. Jag deltog även i hennes grymma zumbapass och jag älskar att röra mig till rytmen i latinoamerikansk musik. Den fyller mig med glädje och energi och jag lever ut ohämmat. Melissa och Jaime tycker jag passar för en latinoamerikansk livsstil och de kanske inte har fel. En dröm jag har kvar att uppfylla är att åka till Costa Rica och Kuba och dansa dagarna långa. Jag vill också utveckla min spanska mer och kunna prata obehindrat. Jag tar mig runt bra med spanskan och kan göra mig hyfsat förstådd. Många blir imponerade av hur mycket jag lärt mig på endast fyra veckor men jag är långt ifrån flytande. Jag får tänka efter när jag ska kombinera meningar och dåtid har jag svårt för. Men jag försöker varje dag att prata spanska och tar till med engelskan när jag inte blir förstådd eller förstår. Ibland får jag kombinera språken med kroppsspråk då det är långt ifrån många som pratar engelska här. Efter att ha kelat med de underbara djuren på ett rescuecenter i Amazonas är jag också intresserad av att kombinera en kommande dansresa med volontärarbete med djur, framförallt apor. Älskar de små lekfulla och nyfikna liven, kanske för att de påminner lite om mig själv. Så vem vet, en kombinerad dans, volontär och spanskkursresa kanske väntar nästa år?

I Mancora fortsatte jag också att äta gott och ni som har sett bilderna från min facebook har förstått detta. Jag blev stammis på Monkey café och lärde känna ägaren där, José. Han berättade att han lärt sig göra sina desserter efter recept från hans vän som driver en femstjärnig restaurang i Israel. Och jag undrar om hans chokladsufflé inte var snäppet bättre än den jag åt i Lima. Framförallt hade han helt klart det bästa kaffet jag druckit i Peru, bönor från norra Peru som han rostar och brygger i en italiensk, dyr kaffemaskin. Kaffet som serveras här på hostel och restauranger i Peru är många gånger snabbkaffe och inget vidare tyvärr. Är du en riktig kaffemoster skulle jag nästan rekommendera dig att ta med ditt favoritkaffe om du planerar en resa hit.

Det enda jag inte gillade med Mancora var alla myggor som älskar mig och de sätter sina spår på framförallt mina ben. Tyvärr är det inte ömsesidigt men de verkar ha svårt att förstå det och envisas med att tränga sig på. Likt vissa av männen. Enligt spanskläraren Luz är de flesta surfinstruktörerna ”bricheros”, män som lever på att charma kvinnor för att få sex och ser till att de betalar för deras mat och dryck, ett ord vi fick bekanta oss med redan i skolan i Cusco för att kunna urskilja och undvika dem.

Jag försöker ta mig en stund emellanåt och reflektera över och smälta allt som händer och påminna mig om att jag faktist befinner mig långt hemifrån i vackra Peru. Det är svårt att förstå ibland när man är mitt uppe i alla allt som händer men de stunder jag väl gör det fylls jag av spänning och lyckorus. Och det känns skönt att få ner en del av mina tankar och upplevelser i ord här på bloggen. Men upplevelserna är många och det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om men tiden springer iväg och det är sällan jag tar med mig min ipad på mina utflykter. Ibland önskar jag att jag hade haft en behändig liten inspelningsapparat där jag skulle kunna prata in mina upplevelser i stunden och därefter koppla upp det till ett skrivprogram för omvandling till text. Har hört att det ska finnas. Är det någon som känner till det får ni gärna kontakta mig. Wifiuppkopplingen är inte heller alltid så bra och här i Iquitos är den extremt långsam. Så tyvärr blir det här inlägget utan bilder. Men jag har laddat upp på facebook för er som vill se.

Kontrasterna är stora och efter ett skönt och behagligt strand, sol, bad, fest och träningsliv befinner jag mig nu alltså i Amazonas där jag har levt primitivt djungeliv, fått se och lära mig om vilda djur, plantor och växter i fyra dagar. Jag bokade inget innan jag anlände till Iquitos då jag har lärt mig att det är mycket mer prisvärt att boka utflykter på plats. Redan i taxin från flygplatsen försökte chauffören sälja in turer till mig. När jag begav mig till stortorget efter att ha checkat in i mitt hostel var det ännu flera försäljare som sökte min uppmärksamhet och det blev nästan lite irriterande. Det märks att det är lågsäsong och att de konkurrerar om försäljningen. Flera av turerna som erbjöds upplevde jag som mycket turistiska där man skulle besöka djur i fångenskap och bo i bekväma lodger med pool och alla bekvämligheter. Jag var mer ute efter att komma nära den vilda naturen och djuren och uppleva det riktiga Amazonas. Och till slut fastnade jag för agenturen ”Amazonian untamed”. Och jag fick precis det som jag önskade. Tillsammans med fyra fransktalande turister fick jag bo på en enkel lodge i närheten av en by, Fatima, cirka två immars puttrande färd ifrån Iquitos med en långsamtgående träbåt. Detta till en kostnad av 1500 kr för tre nätter och fyra dagar där boende, mat och alla utflykter är inkluderade. Mindre än hälften av kostnaden jag hittat på nätet tidigare.

Redan samma förmiddag när vi anlände blev vi försedda med stövlar och begav oss ut till fots för att upptäcka närområdet kring lodgen. Vi  behövde inte gå långt förrän vi uppe i ett träd fick syn på världens minsta apa, dvärgsilkesapan som inte blir större än 15 centimeter. Så söt! Precis utanför lodgen växer också kakaobönor och bananer. Vår ena guide, Ronaldo, högg med sin macheta ner en planta som visade sig ha stora avlånga rötter, yucca, en hälsosam potatis och en av de vanligaste sorterna i Peru. Och inte bara det, utan mycket god också. Lite mjöligare i konsistensen.

Efter vår lunch som bestod av färska grönsaker, ris och nyfångad havskatt begav vi oss ut med båt för att beskåda och simma med rosa delfiner. När vår guide sa att vi skulle bada i Amazonas ryggade jag först tillbaka. Inte hade jag i min vildaste fantasti tänkt att jag skulle hoppa i och simma i samma vatten som anacondor, alligatorer och pirayor. Men när guiden orädd hoppade i var inte jag och de andra sena med att hänga på. Jag kan dock inte påstå att jag simmade med delfiner då de höll sig på avstånd, skulle snarare kalla det att jag simmade med fransmän 🙂 Vattnet var otroligt skönt och lagom varmt och kändes ovanligt mjukt mot kroppen. Som om man var ett med floden och jag kände mig otroligt harmonisk efter. Det är något magiskt med Amazonas och energinnivån är hög. Vi beskådade solnedgången som speglade sig så vackert i den blanka floden och för en stund kändes det som tiden stod stilla. Jag kunde inte komma på ett bättre ställe att vara på.

Samma kväll efter middagen begav vi oss ut med fickklampor i mörkret för att upptäcka djuren som jagar nattetid. Alldeles intill lodgen såg vi en stor, luden tarantel, fågelspindel, som letat sig fram ur sitt gömställe i ett träd. En av sönerna i familjen som äger lodgen kallade honom för Goliat och sa att det var hans vän. Tydligen befinner han sig vid samma träd varje kväll. Fågelspindlar är i stort sett ofarliga för människor men personligen har de för många och ludna ben för att jag skulle vilja komma dem alltför nära. Däremot fanns det andra stora spindlar på träpelarna runt lodgen som vi skulle försöka undvika att bli bitna av. Fransmännen hade även sett en på sin toalett. Tur i oturen hade jag ingen egen toalett men jag lyste febrilt med min ficklampa runt i mitt sovrum innan jag kröp ner under mitt myggnät. Det fanns ingen elektricitet där vi bodde så kvällarna lystes upp av ljus och fotogenlampor och maten lagades över öppen spis. Det var väldigt mysigt och romantiskt men också svårt att upptäcka om något ovälkommet djur krupit sig in i ens rum. På vår kvällsutflykt fick vi också se en slags kobra på nära håll. Lodgeägaren ropade högt genom mörkret:

– Snake, snake!

Vi rusade dit. Där stod han helt orädd med ett rejält grepp om ormens huvud, endast iklädd en handduk om höfterna och sandaler på fötterna. Som om det var hur naturligt som helst, vilket det säkert var för honom med. Han förklarade att han upptäckt den då när den var på väg för att söka föda bland hans kycklingar. Vi fick möjlighet att hålla kobran om vi ville men jag undvek det. Hade ogärna velat bli biten och hamnat på sjukhus min sista tid i Peru. Men några av fransmännen visade sitt mod.

Vi sov i enkla träsängar på madrass och ett tunt lakan omgivna av myggnät. Somnade till djungelns och djurens läte som letade sig in genom de tunna väggarna. Trodde först inte att jag skulle kunna sova på grund av alla ljud men vande mig och till slut blev lätena till rogivande musik. Vi gick upp innan soluppgången så vi blev tidigt trötta och när mörkret fallit fanns det inte mycket att göra. Förutom några kissepauser och kliande myggbett på nätterna sov jag hyfsat bra.

Dagarna fortsatte med djungelturer till fots och med båt. Den mest spännande turen var när vi begav oss till en öde campingplats mitt i djungeln, i närheten av byn Fatima och precis intill Amazonasfloden. Där skulle vi övernatta i en vindskyddsliknande byggnad på en obefintligt tunn madrass med endast myggnät runt. Våra guider gjorde upp eld och vi åt  med händerna av hopplockade grönsaker och kokt ägg på bananblad. Himlen öppnade sig när mörkret fallit så iklädda våra regnponchos och stövlar begav vi oss ut i natten. Vi såg de största paddor jag någonsin sett, skorpioner, fågelspindlar och insekter. Väl tillbaka till campingplatsen skojade jag om vi inte skulle ta oss en tur med båten i mörkret. Jag hann inte mer än att säga det förrän vi satt i båten. I tysthet paddlade våra guider ut oss i mörkret. Vi hade våra ficklampor släckta och endast vackra eldflugor lyste upp vår väg. Vår ena guide, Benjamin, gjorde läten för att kalla till oss alligatorer. Och plötsligt stannade han båten och klev i floden. Endast 1.60 hög, 38 i skor och runt 70 år i ålder är han den mest orädda och galna människa jag träffat och så passionerad i sitt yrke. Vi väntade i olidlig spänning i båten och alla var knäpptysta. Kändes som jag befann mig i en film och hade svårt att tro att det var på riktigt. Mitt hjärta bultade hårt och jag var lite rädd att något där ute skulle sluka honom. Men nej, tillbaka till båten kom han helt oskadd med en liten alligatorunge och en meterlång kajman som han plockat upp med bara sina händer. Helt otroligt! Jag höll den lilla alligatorn i mina händer och undrade om inte hans mamma nu var arg. Benjamin viskade i mitt öra:

– Yes I think so, I saw her big red eyes out there too.

Ja, det är minst sagt ett spännande liv jag lever här i Peru och nu är det dags för mitt sista äventyr innan hemfärd. Och jag undrar om inte det kommer bli det största och mest omvälvande äventyret. Det återstår att se. Jag ska delta i ett shamanskt healing och retreatcenter i en vecka och ta del av det spirituella livet. Jag har läst om detta innan jag åkte och detta är en av anledningarna till varför jag valde att åka just till Peru. Det känns lite pirrigt och jag vet inte riktigt vad jag har att vänta men det ska bli mycket intressant. Mer om detta i nästa inlägg.

Önskar er en riktigt bra start på veckan!

Kram Jenny

Jag älskar att äta och njuta av livet!

Peru tillhör en av de främsta länderna i världen som erbjuder en bred mångfald av gastronomiska upplevelser och är ett paradis för den som älskar att äta. Och jag kan inget annat än att hålla med. Detta trots att jag varken äter kött eller kyckling som de äter mycket av här. ”Pollo a la brasa” är en klassiker som man ser skyltar om i vart och vartannat gatuhörn, framförallt i Cusco. Får erkänna att jag provsmakade en bit av en kompis alpackastek bara för att ha provat och det smakade ungefär som en saftig oxfilé och blev en av studenternas favorit i Cusco. Marsvin som är en specialité smakade jag aldrig av och när mina studiekamrater serverades den hel med huvud, blottande sina tänder och med stirrande ögon, tappade jag nästan aptiten. Men, så mycket goda grönsaker, fisk och skaldjur här finns. Avokadon är ljuvlig och det äter jag ofta och varje dag beställer jag en färskpressad juice av mango, passionsfrukt, melon eller en mix av flera frukter. Lemonaden här är helt enastående och citrussmaken distinkt. Det dricker jag i stort sett till alla måltider. All frukt och grönsaker smakar så mycket mer här och jag önskar man hade kunnat få till den smaken hemma.  

Jag hade turen att hamna i en familj i Cusco där ena sonen studerar till att bli kock så till lunch, som är den största måltiden i Peru, serverades jag varje dag olika tre-rätters och snällt nog anpassade han rätterna efter min västkustvegetariska kosthållning. Till förrätt blev det oftast en soppa, sparris eller quinoa med grönsaker. Och till huvudrätt märkligt nog kombinationen av både potatis och ris med grönsaker eller fisk. Och min favoriträtt kom att bli fisken Trucha, som jag skrivit om innan, med en kryddig chilibaserad sås, Uchucuta. Till efterrätt fick jag allt ifrån olika frukter till mer avancerade och krämiga desserter som pannacotta. Och jag minns framförallt pannacottan som var gjord av vanilj, jordgubb och passionsfrukt, mmm. Jag betvivlar inte att Cristian kommer att lyckas med sin dröm, att om några år öppna en restaurang i Paris. Jag har redan bokat bord! 

På kvällarna i Cusco gick vi oftast ut och åt och jag har varit på riktigt bra restauranger så säg till om du ska till Cusco, jag delar gärna med mig av mina tips. Cicciolina, Uchu, Fallen Angels, Olé olé tapas och Greenpoint för att nämna några. Det är inte svårt att hitta vegetariska alternativ på menyn i Cusco och området kring San Blas är ett mekka för vegetarianer med många vegetariska restauranger att välja bland. Lite svårare har jag haft i de mindre städerna jag har besökt de senaste dagarna. Igår kväll när hungern gjorde sig påmind letade jag febrilt efter ett ställe i närheten av mitt hotell som serverade fisk eller vegetariskt. Det slutade med att jag fick en gatukökskille att steka till en ”ägghamburgare” med grönsaker. Lite salsa på det och det satt som en smäck. Det blev helt klart den billigaste måltiden hittills. Endast sex kr ville han ha för den. Annars kostar en måltid på restaurang normalt cirka 15-20 soles, 40-50 kr. 

 I förrgår däremot när jag befann mig vid stranden i Huanchaco, hittade jag vid lunchtid med hjälp av min Lonely planet till ett litet vegetariskt smultronställe, Otra Cosa. De hade så mycket gott på menyn att jag hade svårt att välja. Det blev till slut en crepes fylld med grönsaker och ost. Och efter att ha haft lite hemlängtan dagen innan och såg att de hade kaneläppelpaj på menyn tvekade jag inte en sekund för att ta efterrätt. Den serverades varm med vaniljglass. Pricken över i-et hade varit om den hade täckts med äkta svensk, kall vaniljvisp men det var gott nog som det var. Jag förflyttades i tankar och känslor till en svensk sommardag, sittandes i hammocken, småpratande om livet med Moster Maggan i hennes grönskande och vackra trädgård. Ja, det finns både människor och viss mat jag kan sakna här men det känns fint att längta också. Det blir ännu roligare att träffas när jag väl är hemma och så mycket godare kommer det att smaka när jag får äta det jag längtat efter. Och något jag verkligen kan få cravings efter emellanåt är lakrits, både sött och salt. Det finns inte här. Det är nog det första jag kommer köpa när jag kommer hem och mumsa i mig. En bekvämlighet som jag saknar mycket i Sverige också är att man får slänga toapappret i tolettstolen. Det ser jag fram emot att göra! 

Lustigt nog efter att jag fått i mig den ljuvliga ”svenska” äppelpajen träffade jag en svensk tjej på stranden. Det var första svensken jag träffade efter 6 veckors tid. Varken i skolan eller längs min resväg har någon svensk tidigare korsat min väg och jag har förstått att det inte är så många svenskar som reser här. De flesta jag träffat från Europa är ifrån Schweiz, Tyskland eller Holland. Jag blev lite ställd först när jag skulle börja prata svenska eftersom jag inte gjort det på så länge. Den senaste jag skypade med var en vän i Holland så även då blev det engelska. Men det var skönt att bara få babbla på sitt egna språk. Svenskan visade sig vara en läkarstudent som tillsammans med sin vän hade gjort sin läkarpraktik i Lima och därefter rest runt lite. Nu hade de bara två dagar kvar till hemfärd och det kändes motigt.. Det verkar som de sju veckorna hon varit iväg fått henne att reflektera över livet och att det finns så många möjligheter och även andra vägar att välja i livet än den hon valt. Jag berättade om mina förändringar de senaste två åren och hon blev nyfiken på att läsa min blogg. Och visst är det så. Distansen till Sverige, de spontana möten och framförallt tiden man har under sitt resande ger en möjlighet att reflektera över mycket, framförallt när man reser själv. Hur vill jag leva, vad är viktigt för mig? Hur spenderar jag min tid och hur vill jag spendera min tid? Vilka människor där hemma längtar jag efter och vilka saknar jag inte alls? Vilka människor som jag möter tycker jag om och varför? Vilka tycker jag inte om och vad kan det bero på? Hur reagerar jag i olika situationer, vad är svårt för mig, vad är lätt för mig? Tankar som kanske även dyker upp på hemmaplan men där vi flesta är fullt upptagna med jobb och aktiviteter och inte tar oss tiden för att fundera över de faktiskt riktigt viktiga frågorna i livet. Nya intryck föder nya idéer och tankar och jag är lär mig mer om mig själv hela tiden. Jag är glad och tacksam för att jag ger mig den här tiden och skapat den frihet som jag har på ett helt annat sätt idag. Och jag är fast besluten att fortsätta hitta lösningar och arbete för att kunna leva ett friare liv och har redan planer på vart nästa långresa ska gå 🙂 Men där är vi långt ifrån nu. Först ska jag njuta fyra veckor till av Peru och sen ska jag hem och njuta av våren och sällskapet av familj och vänner. 

  
 I skrivande stund sitter jag på en buss på väg mot surfstaden Mancora som erbjuder de bästa stränderna i Peru. Här tänkte jag njuta av strandliv i minst en vecka innan det är dags att bege mig mot Iquitos och Amazonas. De sista två veckorna har jag hunnit med och upplevt mycket men bara stannat kortare tid på varje ställe. Det ska nu därför bli extra skönt att landa på en plats under en lite längre tid.  

Sen jag skrev sist har jag varit i Puno och världens högst belägna sjö, Titicacasjön. Där besökte jag folket som bor på flytande, konstgjorda öar, uppbyggda på endast vass. Tillsammans med tre andra fick jag sen sova över hos en gästvänlig, lokal familj på en vacker naturö, Amantani, med fantastisk utsikt över Titicacasjön. Och där hela befolkningen passande nog var vegetarianer. Fick bland annat avsmaka den peruanska majsen. Den är inte lika söt och gul som den svenska, men smakrik, mycket större, fastare i konsistens och man har inte majsrester kvar mellan tänderna när man ätit den 🙂 Har även blivit beroende av de rostade majskornen med salt som man oftast får som lite snacks innan maten på restauranger eller som tilltugg till öl, vin eller drinkar. De är som Pringles, once you pop, you can’t stop! Under Titicacaresan fick jag bra kontakt med ett par från Argentina som välkomnade mig att hälsa på i deras strandhus längs kusten i Argentina. Det lät inbjudande och jag övervägde det för en stund. Samtidigt kände jag att det fortfarande finns så mycket kvar av Peru jag vill se. Och jag kommer definitivt åka tillbaka till Sydamerika så det får bli nästa gång.  

Jag mellanlandade därefter i Cusco innan jag fortsatte till Arequipa, Colca Canyon och beskådade de vackra vyerna och de mäktiga kondorerna. En svishade förbi rakt över huvudet på mig och jag hörde suset från dess vingslag. Jag lyxade till det med en natt på hotell med pool innan jag åter mellanlandade i Cusco. Det kostade ca 350 kronor. Annars brukar jag bo för 100-200 kronor/natt. Då får jag eget rum, oftast inklusive frukost, ibland delat badrum och ibland eget. Jag har insett att jag är lite för bekväm med att bo i sovsal med andra och tycker det är skönt och värt med eget rum. Brukar använda Tripadvisor och Booking och haft riktigt trevliga boende hittills. Både vad gäller personal och rum och har sovit väldigt gott.  

Tillbaks i Cusco bestämde jag mig för att det var dags att lämna Cusco för gott och bege mig norrut. Jag hade en riktigt rolig sista dans och utekväll med mina klasskamrater och vi åt fantastiskt gott. Mahi, Mahi, en vit fisk på hett stekbord med sötpotatismos, avokadosallad och tre olika kalla såser därtill.  

  Jag tog flyget till Lima och efter en natt där var min plan att ta en långbuss direkt till Mancora. Men efter ett intressant samtal med taxichauffören från flygplanet ändrade jag mig och ställde om mina planer. Istället begav jag mig mot Nasca där jag flög över de berömda Nascalinjerna, ett samlingsnamn för ett stort antal geoglyfer som återfinns i ett ökenområde mellan städerna Nasca och Palpa. Endast ifrån luften kan man se vad de föreställer och de är än idag ett av världens stora mysterium, vem gjorde dem och varför? Vissa teorier hävdar till och med att det var aliens som skapade dem.  

Efter flygturen checkade jag ut från mitt hotell och begav mig med buss till ICA och Huacuchina, den omtalade lagunen mitt bland vidsträckta sanddyner. Det kunde varit ett litet paradis men på grund av påsktider var det belamrat med turister och barnfamiljer så där stannade jag bara för att äta. Fortsatte istället till Paracas där jag spenderade natten och dagen därpå. En av de bästa dagarna under de här två veckorna och första dagen vid havet. Åkte med en båttur ut till Islas Ballestas och fick beskåda och lyssna till sjölejonens groteska körsång, såg pingviner som vickade sig fram så sött med sina stjärtar och otalt med fågelsorter. På vägen tillbaks mot land hade vi även turen att se några delfiner hoppandes förbi båten. Jag älskar verkligen djur och ser fram emot kommande djungeltur i Amazonas.  

Dagsturen fortsatte mot Reserva Nacional De Paracas och det kändes som att stå mitt i öknen när vi klev av bussen. Vi var omgivna av kilometerlånga sanddyner och fullt av snäckfossiler i marken. Inte en grön växt så långt ögat kunde nå och nationalparken omgavs av havet. Vi besökte tre olika stränder och åt lunch vid en. Dumt nog hade jag glömt min bikini så istället för att bada satt jag länge och njöt av min färska Cevichelunch och en Pisco sour därtill. Jag provade även Ceviche i Cusco men här där den är ännu färskare var den snäppet bättre. 

Men den bästa jag smakat hittills var i Lima på den mest berömda skaldjursrestaurangen där, La Rosa Nautica. Och flera av er har säkert sett mitt inlägg på Facebook om denna utsökta måltid. Det var inte bara måltiden i sig som gjorde att det smakade så förträffligt utan hela upplevelsen. Där satt jag själv, på en brygga, på en restaurang ute på havet och beskådade solens reflekterande strålar i havet, muskulösa surfare i väntan på att fånga de stora vågorna, paraglidingsskärmar i olika färger över den branta klippkanten som skiljer havet och Limas fastland åt i stadsdelen Miraflores. Och till det åt jag helt klart en av de bästa middagarna hittills, en mix av Ceviche med ett passande argentinskt vin. Till efterrätt tog jag en chokladsufflé. På vilken hovmästaren hällde över en kall, ljus kaffe och chokladkräm som gifte sig perfekt med den varma chokladsufflén. En tugga av den och håret ställde sig på mina armar och underlivet drog ihop sig. Kände mig som världens lyckligaste människa och så tacksam för att jag får uppleva allt jag gör. Självklart hade det varit ypperligt att få dela denna magiska stund med någon närstående men samtidigt är jag så glad att jag kan känna sådan äkta lycka på egen hand. Visst sköljer ensamhetskänslorna över mig emellanåt men det kan de göra på hemmaplan också. Och överlag mår jag väldigt bra. 

Det känns lätt och säkert att ta sig runt med buss och det finns flera bussbolag att välja mellan. Den lyxigaste varianten jag har åkt med hittills är Cruz del sur. Det är som att åka flygplan. Du checkar in ditt bagage, går igenom en säkerhetskontroll och väntar vid en ”gate”. I bussen har du en TV-monitor på sätet framför och flera filmer att välja mellan. Till skillnad från flyget har du stora, bekväma, skinnsäten, fällbara till 160 grader. Du får filt och kudde och serveras lunch eller kvällsmat beroende på vilken tid på dygnet du åker. Och behöver du assistans så finns servicepersoner ombord. Och det är prisvärt, en resa på ca 7-10 timmar kostar 100 soles, 250 kronor.  

Bussen jag åker med idag däremot är en ekonomibuss med ett billigare bolag. Receptionisten i Chiclayo där jag sov senast hade tyvärr fel vad gällde busstiderna så istället för att ta en direktbuss i sex timmar från Chiclayo till Mancora har jag fått byta två gånger. Men jag har ingen brådska och det är det som är så skönt. Att ta dagarna som de kommer och följa flödet.  

  När jag skulle bege mig tillbaks från Paracas till Lima var det på grund av påsken fullt på alla bussar. Jag hade reserverat en hotellnatt i Lima så var inställd på att komma dit. I samma stund som jag övervägde att ändra min plan och boka om, erbjöd sig ett par från Lima och deras argentinska vän mig att åka med i deras bil. De var inte främmande för mig och varit med under hela dagsutflykten och jag fick ett gott intryck av dem, så jag tackade ja. Det blev en härlig biltur. Med nedvevade fönster körde vi kustremsan upp mot Lima, lyssnande på medryckande latinoamerikansk musik och småpratade på spanska. Det visade sig att vännen från Argentina var där genom arbetet och förenade nytta med nöje. Han var endast 27 år gammal men redan VD för något vattenföretag och hade en svit på en av de finaste hotellen i Miraflores. Han ville försäkra sig om att jag säkert hade ett hotellrum för natten och var beredd att boka och betala ett rum till mig annars. Men när jag såg priserna på hans hotell och förstod att de endast hade sviter kvar tackade jag snällt nej. Även om han hade betalt hade jag haft svårt att ta emot ett sådant erbjudande från någon jag nyss träffat. Så istället blev det en natt på ett hotellrum med delat badrum i centrum av Lima. Gott nog för mig och jag kan tipsa om det här hotellet, Santa Rosa. Receptionisten var otroligt gästvänlig och tipsade mig om mycket. Det var också hon som fick mig att bestämma mig för att stanna på två ställen längs med vägen till Mancora istället för att ta direktbuss dit i 20 timmar. Så jag sov över i Trujillo och Chiclayo på vägen upp, två kustnära städer med mycket historia. Och det var på stranden utanför Trujillo, Huanchaco, som jag åt den goda äppelpajen. I Chiclayo njöt jag av Arroz con mariscos, ris med skaldjur, och det var en minst sagt generös portion.  

Ja, det finns verkligen mycket att njuta av i Peru och jag håller inte tillbaka. Vilket också visade sig på vågen när jag vägde in mig för flygningen i Nasca. Två kilo upp sen jag lämnade Sverige. Och jag är inte förvånad. Förutom allt gott jag har ätit har jag inte rört på mig så mycket sen Inkaleden och åkt mycket bussturer. Men det ska jag försöka ändra på i Mancora och gå långpromenader längs stranden, leta mig till något yogapass, dansa salsa och vem vet, kanske jag även testar på att surfa? Voy a ver! 

Ha en underbar helg! 

Kärlek från Peru