Foton och upplevelser från Sacred Valley och Inkaleden…

Godmorgon världen! Måndag morgon. Ny vecka, nya äventyr. Befinner mig just nu tillbaks i Cusco på ett hostal sen i lördags. Skolan är slut och jag har flyttat ut från min peruvianska familj. Två härliga veckor med naturen som granne har passerat sen jag skrev sist. Det började med att jag tillsammans med fem andra och en lärare begav mig till Sacred Valley för att studera och göra utflykter under min sista studievecka. En möjlighet som skolan erbjuder oss elever att göra kostnadsfritt. Vi flyttade in hos en mycket gästvänlig familj som driver ett Hostal, Yunza backpackers, i en liten by, Yanahuara. Klimatet är mycket varmare i dalen så kunde vandra runt i deras lummiga trädgård endast iklädd shorts och linne och beundra de ståtliga bergen och det gröna landskapet som boendet omger sig med. Det kändes helt rätt i kropp och själ att vara där, tyst och lugnt, möjlighet att andas in frisk luft och slippa alla människor, avgaser och trafik i Cusco för ett tag. Jag blev förvånad hur få som anmälde sig till detta fantastiska erbjudande. Det blev helt klart den bästa studieveckan sen jag anlänt i Peru.  På förmiddagarna pluggade vi spanska och på eftermiddagarna gjorde vi utflykter. Vi besökte bland annat ”Salinas de Maras”, saltgruvor uppe i bergen där de framställt salt sedan innan Inkatiden. Vägen upp dit gick genom ett bondlandskap och vi stötte på åsnor, grisar, höns, hundar och katter. Och en och annan inkaklädd bonde i hatt och härliga färger. En annan dag tog vi en minivan högt upp längs en serpentinväg till Muray, ett centrum där inkafolket bedrev experiment med växtodlingar på olika höjder. Det liknar en amfiteater till utseende.

  Vi gjorde också ett miniäventyr till fots i närheten av vårt boende och jag fick lite försmak av Inkaleden. I ca 1 timme gick vi högt uppåt för ett berg. Enastående utsikt men det var en smal stig vi vandrade på och jag fick lite svindel. Blev tvugnen att stanna en stund medan de andra fortsatte upp för ytterliggare en brant. Eftersom jag har en viss höjdskräck blev jag rädd att jag tagit mig vatten över huvudet som anmält mig till Inkaleden där högsta punkten är över 4200 meter! Jag frågade vår lärare Riccardo om stigarna på Inkaleden är lika smala som den vi gått på men han försäkrade mig om att de är mycket bredare.  En mer behaglig vandring var när vi begav oss längs en järnväg där tågen inte går oftare än två gånger per dag. Målet med denna vandring var att besöka en Cervezeria där de serverade Chicha, majsöl, i olika smaker. Trots olika tillsatser av frukt och kryddor lämnade  drycken en bitter eftersmak och inget jag önskar dricka igen. Nu är inte jag någon öldrickare precis men jag tror att de övriga höll med och istället föredrar Cusquena, en ljus lager som är mycket populär i Peru. Såg att den fanns på systembolaget så får nog bli en och annan i kommande sommarvärme när jag vill återuppleva minnen från min svunna Perutid. Ett annat fysiskt minne jag kommer bära med mig hem är två smycken gjorda i Chakana, Inkakorset, en stark symbol för de gamla kulturerna i anderna. Vid ett besök i den enda staden från Inkatiden som fortfarande är bebodd, Ollantaytambo, inhandlade jag dessa. En blå och en turkos. Den blåa färgen sägs bland annat att hjälpa till att minska ens rädsla och jag tyckte den var passande att bära på Inkaleden. Den turkosa har en ännu starkare kraft enligt smyckestillverkaren och hjälper till att dra ifrån sig negativ energi och obalans.   Förutom att smyckena var väldigt vackra hade även handlaren en tilltalande energi. Jag och Laurianne pratade en stund med honom och han frågade märkligt nog om vi var syskon. Vi skrattade och tittade på varandra. Dels är vi från två olika länder men vi ser också väldigt olika ut. Laurianne har mörka drag och jag ljusa. Men vi klickade tidigt och har en god personkemi och efter att ha umgåtts i flera veckor har vi lärt känna varandra väl. Vi är ju lite galna båda två och våra smeknamn är loca ett och två, men vem vet, vi kanske har varit syskon i ett tidigare liv? 

På kvällarna spelade vi jengua eller kortspel, unnade oss lite vin, öl och lekte med familjens glada och galna lilla hund, Muneca. En kväll satt vi ute och grillade marshmallows framför brasan. Hög mysfaktor.

Näst sista dagen i Sacred Valley kom en Shaman till vårt boende och vi fick delta i en shamansk ceremoni där vi offrade till Pachamama, moder jord och vi fick lägga önskningar för ett år framåt. Jag är nyfiken på att lära mig mer om den shamanska traditionen och håller på och undersöker var det finns shamanretreats.

 Sista dagen och innan hemfärd till Cusco besökte vi ett lyxigt hotell och spa, Inca Royal, där vår lärare Riccardo arbetat tidigare. Vi simmade, badade bubbelpool och jag la mig att torka under solens strålar. Till min lycka fick jag veta tidigare i veckan att de skulle ha pingisbord också och jag trissade upp Riccardo att jag skulle vinna över honom. Det trodde han nog aldrig och var inte helt glad när vi lämnade stället 😉 Tycker verkligen det är kul med pingis och när jag en dag skaffar ett hus vill jag ha ett spelrum med pingisbord!   Vi asvlutade dagen med ett besök på Pisac marknad där jag prutade till mig en äkta silvering med alla chakrans olika färger representerade. Precis som med min tatuering blir jag väldigt glad när jag ser den och den känns rätt på mitt finger.

Väl tillbaks i Cusco var jag glad över att se familjen igen och framförallt min lilla älsklingshund Mizo. Ena sonen i familjen sa att Mizo hörde mig redan när jag var på väg uppför trappan mot ytterdörren och hoppade av glädje. När jag på söndagen gav mig in till centrum av Cusco för att förbereda mig inför Inkaleden med att hyra ryggsäck, sovsäck, stavar och sovsäcksunderlag kände jag mig olustig. Allmänt irriterad på alla människor och försäljare men jag tror också det var en känsla av nervositet inför vandringen. Så hela eftermiddagen kelade jag med Mizo och kärleken från honom gjorde mig lugn. Innan jag la mig mediterade jag och bad om hjälp och styrka inför vandringen och somnade gott.

Tidigt måndag morgon blev jag upphämtad i Marcavalle och Laurianne anslöt vid skolan. Vi väntade spänt vid Plaza San Fransisco vilka ffler personer som skulle ansluta till vår grupp. Det visade sig vara ett roligt gäng bestående av tre argentinska kvinnor, två spanjorer, en spanjorska och en amerikanare med italienskt ursprung. Vi fick vänta länge på att byta buss som skulle ta oss till startplats. Vårt reseföretag, Cusco Explorer, inväntade tre till som tyvärr blivit magsjuka och fick ställa in. Och ja, det här med magsjuka är nog något man får ställa in sig på att få vid något tillfälle här i Peru. I Sacred Valley var det tre av sex stycken som var magsjuka och förutom jag har flera studenter varit det under studietiden i Cusco också.  Väl på plats presenterade våra två kvinnliga guider sig för oss och vi fick presentera oss för varandra. Vi organiserade oss, tog ett startfoto och passerade den första kontrollstationen där vi fick visa vårt pass och biljett. Eftersom de flesta i gruppen var spansktalande blev det mycket spanska och guiderna var inte jättebra på engelska så det blev bra språkövning för oss. Men vi förstod att ord och uttal mellan Spanien, Argentina och Peru är olika, så det blev en härlig mix.

Första dagen gick smått uppför men överlag inte speciellt ansträngande. När det var dags för lunch hade våra bärare som alltid ligger steget före och som bär all tälturustning, mat, gasol, stolar och bord slagit upp ett tält för lunchsevering. Redan första dagen var jag imponerad av deras matlagning och framförallt med tanke på att de anpassade matlagningen även till mig och en annan tjej som också är vegetarian. Vi fick allt från vegetarisk lasagne till färska grönsaker med quinoa med krämig ostsås, sötpotatis, risgryta, sparrissoppa och annat smakrikt. På eftermiddagarna innan middag serverades vi popcorn, te och kakor. Frukostarna var också fantastiska, omelett, bröd och gröt. En morgon överraskade de med att ha bakat en tårta. Helt otroligt vad de kan få till i ett campingkök! Och att de orkar bära allt är en gåta. Deras ryggsäckar väger runt 20, 30 kg och de småspringer fram, flera med endast sandaler om fötterna. Själv bar jag runt fem till sju kilo och det var tungt nog.

 Något jag inte imponerades av var min sovsäck. Trots att jag hade mycket på mig frös jag de två första nätterna och underlaget var hårt att sova på. Så mycket sömn kan jag inte påstå att det blev mycket under resan. Vi sov två och två i små tält. Vi väcktes redan vid 5.30 på morgonen och bärarna serverade oss cocate för att vakna och få energi innan frukost. Vi hade också cocablad med oss som vi tuggade och la under läppen som en snusprilla och behöll under så under någon timmers vandring. Det ger energi och det blir lättare att andas på hög höjd. Jag hade även med mig några cocakarameller som alternativ, lite sötare och godare att ha i mun. Jag fick också tips om att lägga cocablad i skorna för att motverka smärta och skavsår. Och jag lyckades inte få ett enda, om det var tack vare cocabladen är svårt att svara på. Mina skor är ingångna sen innan och det är nog det viktigaste. Jag är glad att jag har varit så pass länge i Cusco och anpassat mig till höjden för vår yngsta deltagare som nyss anlänt till Peru hade svårt att andas vid den höga höjden och fick huvudvärk.

 Andra dagen var tuff. Hela dagen bar det uppför och det blev många stopp för att hämta andan och njuta av omgivningen. Vattenfall, slingriga skogsstigar, vackra, färgsprakande blomsterbuskar och träd, hundar, katter och lamor. Och utsikten när man kommer upp en bit är svårslagen. Jag säger som vår amerikanare i gruppen:

– Wow, dude, that is amazing!

 En väldigt passionerad kille som oavsett om det gällde mat, insekter, utsikter, språk, kortspel, historia eller kultur alltid lyssnade uppmärksamt och kommenterade lyriskt över saker och ting. Ibland var det svårt att inte låta bli att skratta åt hans kommentarer som var mycket amerikaniserade och han bjöd på en härlig energi. Han sa själv att hans passionerade sida måste komma ifrån hans italienska ursprung. De övriga i gänget bidrog också till en god stämning och det blev mycket skratt. Varje kväll spelade vi kortspel och favoritspelet kom att bli, culo (skitstövel). Men det blev inga sena nätter, runt 21, 22 kröp vi ner i sovsäckarna.  Vi hade överlag tur med vädret, det var för det mesta växlande sol och moln, perfekt vandringsväder, inte för varmt och inte för kallt. Under lunhcen andra dagen fick vi vara med om en rejäl regnskur men då satt vi inne i ett tält. Likaså på kvällen när vi var framme vid vår campingplats. De enda som inte lyckades undvika regnet var de tre argentinska tjejerna som anlände sist. De hamnade mitt i regnovädret och trillade tyvärr flera gånger på vägen ner för hala stentrappor. Jag halkade också en gång på vägen ner men landade lyckligtvis mjukt på min ryggsäck. Stavarna hjälpte att hålla balansen och det kändes säkrare  med dem. Något att rekommendera ifall du ska vandra Inkaleden.

 De flesta anser att dag två är den tuffaste dagen men jag undrar om inte dag tre var svårast för mig. Då bar det brant nerför stentrappor under två timmar efter lunch. Jag var trött och det kändes rejält i knäna, framförallt i mitt högra som jag skadat i en skidolycka för några år sen. Och har man dåliga knän är inte Inkaleden att rekommendera. Jag märkte också att jag kände av höjdrädslan mer när jag gick nerför än uppför. Men överlag så var det få gånger jag var rädd. Bergens magiska skönhet och känslan av att vara ett med naturen tog över rädslan. Några enstaka tillfällen när jag passerade smala kurvor och det var stup rakt ner blev jag lite rädd. Då tryckte jag mig längs bergsväggen och skyndade snabbt förbi. Vi fick också höra att en kvinna för två år sedan hade missat en kurva och trillat nerför ett stup. Hon hade trixat med sin musikspelare och missat kurvan. Varför man väljer att lyssna på musik när man kan höra grod och fågelsång, träd som svajar och bäckar som porlar har jag svårt att förstå. Men det gäller att vara uppmärksam vad man sätter föttterna.

 Fjärde och sista dagen blev vi väckta redan 3.30. De flesta ville nå Macchu Picchu tidigt för att skåda soluppgången. Det var den kortaste sträckan och jag tror inte vi vandrade mer än max 2 timmar den dagen. Även om vi var trötta märktes det att energin ändå var hög. Vi var inte långt ifrån målet. Tyvärr var det molnigt när vi kom fram så utsikten var inte den bästa men känslan av att ha nått dit var förlösande och jag kände mig stolt över att ha klarat av det.

 Macchu Picchu är verkligen ett häftigt ställe och helt ofattbart hur de kan ha transporterat stenbumlingar så högt upp och byggt en hel stad av dem. Vi tog en buss ner till den närliggande staden, Aguas Caliente, och firade med en rejäl lunch och öl innan det var dags att skiljas åt. Jag och Laurianne hade en natt i Aguas Caliente på ett hostal inkluderat i vårt paket och jag lovar dig att jag sov gott den natten. Den varma duschen efter fyra dagar utan var också väldigt välkomnad.

 Dagen därpå begav vi oss tidigt efter frukost till de varma källorna som Aguas Caliente bland annat är känt för. Det var skönt för kroppen och träningsvärken att få stiga ned i 40-gradigt vatten omgiven av berg och natur. Vi hade fått tips om att bege oss dit tidigt för att undvika folkmassan och i den varmaste polen var det bara vi och två äldre peruanska kvinnor. De skrattade, posade för kameran och tog massa foton. Även på oss. När en av dem såg mig simma på rygg blev hon ännu mer exalterad och det slutade med att jag lärde henne ryggsim. Hon var 59 år men hade energi som en tjugoåring och var enveten som en åsna så efter ca 30 minuter lyckades hon ta några simtag på egen hand utan att jag höll hennes huvud. Hon hoppade av glädje och kramade mig flera gånger av tacksamhet. Jag älskar verkligen att resa. Så mycket spännande möten som bara sker spontant. Att jag skulle lära en peruviansk kvinna ryggsim, vem hade kunnat anat?

 I skrivande stund har det hunnit bli eftermiddag och jag har precis unnat mig en nyttig och ljuvlig avokadosallad. Jag har också gjort upp nya planer för resten av veckan. Även om jag har trivts bra tillsammans med Laurianne och det var roligt att träffa mina studiekamrater igen i lördags känner jag att det är dags att röra på mig från Cusco, på egen hand. Och imorgon kväll beger jag mig mot Puno och Titicacasjön för tre dagars äventyr där. Sen får vi se.

Nos vemos mis amigos!