Plötsligt har jag två hem i Cusco!

 Torsdag förmiddag. Det har regnat hela natten och morgonen men i skrivande stund när jag tittar ut genom mitt fönster skiner solen, fåglarna kvittrar och vårkänslorna infinner sig. Att vädret kan förändra sig snabbt är ett ganska vanligt fenomen här i Cusco. Solen kan skina men så plötsligt blir himlen mörkgrå och förbytts mot regnskurar. Vädret påminner lite om Balivädret i februari, men där är det mer tropiskt varmt trots att det regnar. Här kan det bli riktigt kallt och de senaste nätterna har jag till och med sovit i underställ. De har inga värmeelement här i husen och jag som är så frusen av mig tar på mig lager på lager om kvällarna. Här går man också med skorna inomhus, en märklig känsla av att man gör något som känns fel.

Jag känner mig väldigt trygg och hemma här i Cusco nu, något som jag har upptäckt att jag har lätt att skapa relativt snabbt på flera ställen. Det verkar som jag agerar så utåt också. I lördags blev jag mer eller mindre tvugnen att flytta till ett nytt hem. Carmen och hennes två söner som jag har bott hos de första två veckorna behövde hastigt bege sig till Lima under en veckas tid för att fixa med visum och ena sonens kommande kockstudier där. Stackarn hon hade sån ångest för att fråga mig om det var okej att jag flyttade in till hennes mamma, Alicia, under den här veckan. Hon bor bara fem minuters promenad bort. Först föreslog jag henne att jag kunde ta hand om lägenheten och bo där själv men hon påpekade att jag både har frukost och lunch inkluderat i boendet. Då svarade jag henne:

– Si’, por que’ no. Habra’ una nueva aventura.

Jag såg hur lättad och glad hon blev och hon tackade mig flera gånger om. Och det är så jag försöker leva nu, ta dagen som den kommer, följa flödet och till de som frågar om mina planer framöver brukar jag säga:

– No se, yo vivo dia por dia.

Carmen sa också att jag får behålla nyckeln och gå och komma som jag vill till lägenheten. Wifin fungerar bättre i hennes hem också. Så nu har jag två hem här i Cusco och det har känts väldigt skönt, framförallt de senaste dagarna då jag varit magsjuk. När jag flyttade in i lördags var Alicia magsjuk och jag tror tyvärr att hon smittade mig. Så i måndags och tisdags var jag helt ur form och då var det skönt att kunna gå bort till mitt andra hem och få vara ifred. För här i huset bor inte bara Alicia utan även två av hennes vuxna döttrar, två barn till en av dem och två hundar. Fullt hus. Fördelen är att de inte pratar engelska så jag behöver anstränga mig med spanskan. Men eftersom jag varit så dålig har jag känt mig introvert och dragit mig undan och tyvärr inte pratat mycket. Försökte gå till skolan i tisdags för att inte missa för mycket men jag hängde inte med alls och det kändes helt fel att vara där i mitt tillstånd. En klasskompis sa att jag såg helt blank ut i ansiktet. Alla pratade om hur kul det skulle bli på kvällen med indisk mat och karaokekväll, något som jag varit med och planerat. Jag kände hur olusten växte inom mig. Istället fick jag ligga nerbäddad sänkt med kramper i magen. Det var första gången sen jag anlänt som jag kände mig riktigt ensam, ledsen och längtade hem. Och jag tackar er kära vänner som håller kontinuerlig kontakt, känns extra fint att höra av er när man är i det tillståndet ❤

Men nu är energin tillbaka och humöret också. Det är märkligt hur mycket det kan påverka en när man är så dålig. Magen och ryggen är verkligen vår kärna i kroppen och när de är i olag, rubbar det hela hälsan och humöret. Tankarna flyger iväg och tyvärr inte alltid i de mest positiva banorna. Och jag känner mig därför väldigt tacksam idag och glad att det gick över så snabbt och att jag får må bra igen.

 Förutom flytt och magsjuka har det blivit en hel del njutningsfulla restaurangbesök, massage och salsadansande. Och vad jag älskar att dansa! Känner mig så levande, vital och lycklig när jag far fram på dansgolvet. Det får det bli mer av när jag kommer hem, Malin och Suzana, i höst blir det Dansforum igen! Restaurangerna vi har besökt har serverat alltifrån vegetariskt, pizza, tapas och i lördags var vi på en riktigt fin restaurang, Cicciolina. Åh, det var som en riktig matorgasm! Vi satt bakis, tysta och njöt till fullo. Till förrätt delade vi på en tapasrätt, räkor i sesamfrön med aioli och till huvudrätt tog jag Trucha, en fiskrätt som har kommit att bli min favoriträtt här i Cusco.

 Om jag förstått det rätt så finns den mer eller mindre bara här i Cuscoregionen då den fångas i floden här. Den ser ut som och påminner även lite till smaken som lax. Till den serverades det någon form av potatiskroketter och en ljuvlig, lite söt sås med koriandersmak. Mmm mm mm. Och imorgon ska en av våra lärare ta med oss på lunch för att smaka Ceviche, en peruansk fiskrätt från Peru som tillagas med färsk vit fisk och marineras med grön citron eller lime och kryddas med koriander, salt och röd lök.

 Även om jag trivs här i Cusco kan jag bli lite trött på avgaserna, trafiken och alla människor. Min promenadväg in till skolan går längs en stor trafikled och jag längtar efter att få vandra i tysthet, omgiven av vacker natur. Och nästa vecka kommer detta att uppfyllas. Skolan erbjuder att förflytta studierna en vecka till Sacred Valley, inkafolkets heliga dal som jag skrev om i mitt förra inlägg, för oss som vill. Detta utan extra kostnader och där kommer jag alltså att spendera min sista studievecka. Därefter blir det fyra dagar på Inkaleden. Och sen får jag se. Testade ett yogapass här i söndags och pratade med en tjej där som varit på ett shaman/yogaretreat som hon var supernöjd med. Det är jag lite nyfiken på. Men! Det tar vi när det är dags. Nu är det torsdag och nu ska jag njuta av min första riktiga lunch på några dagar.

Hasta luego mis amigos!

Jenny

Nyheter från Peru!

 En vecka har nu passerat här i Cusco och jag börjar finna mig tillrätta. Efter mer än 30 timmar på resande fot anlände jag trött men förväntansfull i söndags. Jag blev upphämtad av en taxi och en engelsktalande kvinna från skolan som tog mig till familjen som jag ska bo i de kommande veckorna. Mamman i familjen, Maria del Carmen, välkomnade mig varmt med en kyss på kinden och hennes söner, Cristian 13 år och Nicolas 18 år, nickade lite blygsamt men vänligt mot mig. Och sen kom det en glad liten hundvalp springande mot mig och som hoppade och ville bli klappad. Bara två månader gammal. Helt bedårande och det var kärlek vid första ögonkastet. Jag förstår nu den känslan hos er som har hund. Känslan när man kommer hem från jobbet eller skolan och öppnar dörren och det kommer en liten varelse mot en som viftar och hoppar och är så glad att man är hemma. Ovillkorlig kärlek! Vem vet, det kanske får bli en liten vovve i framtiden.

Samma kväll jag anlände bjöds jag på Cocate. Det är ett örtte som är vanligt i Sydamerika. Det tillverkas av löv från Cocaplantor, en växt som härstammar från Sydamerika. Teet har en stimulerande effekt och Inkaindianerna och dess förfäder brukade använda Cocalöven för att motverka höjdsjuka, hunger och trötthet. Även idag rekommenderas vi som besöker Anderna att dricka Cocate för att motverka höjdsjuka. Något som även jag kände av de första dagarna. Var väldigt trött och hade huvudvärk i dagar tre. Likaså när jag gick i trappor eller uppför en backe andades jag häftigt och det kändes som jag tappat min kondition helt. Tydligen väldigt vanligt fenomen och vi blev ombedda av skolan att ta det lugnt den första veckan och inte göra för mycket ansträngande aktiviteter. Cusco ligger på nästan 3500 meter över havet så det tar några dagar innan kroppen ställer om sig. Trots att Cocaplantans blad innehåller flera olika alkaloider, inklusive kokain, så kan man inte likställa Cocabladen med kokain. För att framställa kokain från Cocabladen behöver substansen behandlas kemiskt. Så att dricka Cocate är inte farligare än att dricka kaffe eller annat te. Det smakar inte så mycket, lite mild, bitter smak som påminner om grönt te. Ni behöver alltså inte vara oroliga där hemma att jag börjat knarka 😉

Jag sov tacksamt som en stock den första natten efter resan, i en relativt stor säng med duntäcke och filtar, för på natten blir det ganska kallt här, ner mot fem grader. På dagen är det mellan 15 och 20 grader ungefär. Efter intag av Carmens frukost bestående av ett stekt ägg på toast, kaffe och ett äpple följde hon med mig på bussen för att visa vägen till skolan som ligger cirka 20 minuters färd bort. En resa kostar inte mer än cirka 2 kronor och taxi samma sträcka, endast 15 kronor. Det kändes lite komiskt men samtidigt tryggt när jag blev visad till skolan, som första skoldagen när man var liten och mamma följde en.

 Skolan, Amauta, är belägen i centrum som också är den gamla och gemytliga delen av Cusco med kullerstensgator, stora, vackra katedraler och smala, små gränder. Carmen och hennes barn bor utanför i den östra delen, Marcavalle, i hörnet av en större trafikled. Cusco är en turistisk stad med nästan en halv miljon människor så det är mycket folk och rörelse i omlopp. Nästan lite för mycket för min del och emellanåt tittar jag upp mot Andernas mäktiga bergstoppar som omger staden och drömmer mig bort till naturen och frisk luft. Och för er som sett mitt senaste facebookinlägg såg ni att jag igår tillsammans med ett gäng ifrån skolan besökte Sacred Valley, Urubambadalen, som var Inkafolkets heliga dal. Vi möttes av storslagna vyer, färgsprakande indianmarknader och människor och vi förflyttades tillbaka till Inkarikets tidevarv. I Urubamba klättrade vi uppför Inkaruinens 253 trappsteg och vyn där uppe är oslagbar. Jag fylldes av lyckokänslor när jag stod där på toppen och tittade bort mot horisonten och insåg varför jag är i Peru. Jag älskar verkligen att vistas i och vandra i naturen. Själen mår så gott av det och jag ser fram emot fyra dagars vandring på Inkaleden. Några sa till mig innan jag reste att jag var tvugnen att boka Inkaleden flera månader på förhand då det endast får vistas 500 personer där samtidigt. Men jag tänkte, äsch, det kommer lösa sig och det blir säkert billigare om jag bokar direkt på plats. Och nu är det gjort. 7e mars bär det av och det kostade runt 4000 kronor. Då ingår guide, bärare och utrustning, all mat och kostnaden för inträde till området. Tror att de som bokat hemifrån betalar runt 7000 kronor. Men visst, har man begränsat med tid och inte kan vara flexibel så ja, då skulle jag bokat hemifrån.

 Första dagen i skolan tilldelades jag och fem andra som också nyss anlänt ett prov för att testa våra spanskakunskaper och bli indelade i rätt grupp och nivå. Jag hamnade i nybörjarnivå 1 tillsammans med en annan tjej, Laurianne, från den fransktalande delen i Schweiz. Eftersom det är regnperiod och lågsäsong är grupperna små och det känns nästan som man har privatlektion. Men det är bara positivt eftersom jag hinner lära mig mer och snabbare. Redan under första lärarledda timmen lyckades jag få både Laurianne och vår lärare, Michaell, att skratta till tårar. Ni som känner mig vet att jag kan slänga ur mig en och annan groda och tydligen lyckades jag med detta även på spanska. Men det var härligt förlösande för visst fanns det en viss nervositet första dagen. Jag kände direkt att jag hamnade i rätt grupp, inte bara gällande kunskapsnivå utan också med rätt personlighet som jag klickade snabbt med. Skratten har fortsatt under veckan och vi har haft mycket roligt på lektionerna. På gränsen till att det spårat ut några gånger och Michaell kallade mot slutet av veckan vår klass för: ”la clase locca”.

Jag är den enda svensken och förutom en kvinna runt 40 är jag äldst. Det finns en kvinna som är 34 år men annars är de flesta mellan 18 och 25. Men jag brukar inte ha några problem att umgås med olika åldrar och nu får jag ännu mer möjlighet att leva ut min ungdomliga sida så det är bara roligt. De flesta som går i skolan är ifrån Schweiz. Varför vet jag inte. Laurianne sa att hon valde att studera just i Peru och inte i Spanien för att undvika fler schweizare. Hon förvånades lika mycket som jag att de är så många. De flesta är ifrån den tysktalande delen vilket innebär att jag får underhålla det tyska språket också. Och det går faktiskt riktigt bra med tanke på att jag inte pratar det så ofta längre. Laurianne har däremot en charmig fransk brytning på sin engelska och ibland kan jag inte låta bli att härma henne. Vi har funnit varandra och det är också vi som har bestämt att vandra Inkaleden ihop vilket jag ser fram emot.

Jag trivs också bra i min peruanska familj. Mamman kan prata engelska men inte barnen. Jag försöker så gott jag kan prata med den spanskan jag lärt mig hittills, men ibland är det lite frustrerande och missförstånd uppstår så då får jag ta till engelskan. Men jag märker på bara en vecka hur mycket lättare jag har att förstå dem nu än när jag kom. Med skolkamraterna är det lite blandat vad vi pratar, det blir nog mest engelska, men ju mer vi lär oss desto mer försöker vi prata spanska. Några som vi var ute och åt med igår kan redan mycket spanska och studerar på avancerad nivå och då blev det desto mer spanska.

 

 Jag äter oftast frukost och lunch i familjen och kvällsmat ute. Det är en överraskning varje dag vad jag får till mat, såväl till frukost som lunch. Frukosten varierar från stekt ägg på toast, till avokadomacka, pannkakor eller omelett. Oftast får jag förutom kaffe, nypressad juice. Och ja, fukterna smakar verkligen mycket och gott här. Det är mango och passionsfruktsäsong som jag njuter extra av. Nicolas som är den äldste sonen i familjen studerar till kock så det är han som lagar maten. De vet om att jag är västkustvegetarian (äter fisk och skaldjur men inte kött och kyckling) så de anpassar snällt de peruanska rätterna till mig. Och de smakar oftast gott. Men första dagen när jag kom hem till lunch från skolan fick jag en chock. Det stod en varm grönskakssoppa på bordet och jag trodde det var själva lunchen. Men sen serverades jag en stor portion pasta följt av en mousse gjord på passionsfrukt, jordgubb och grädde. Det var så mycket mat att jag fick ont i magen efter och tänkte det här kommer inte hålla i längden. Då kommer jag rulla hem till Sverige. Jag har förstått nu att de äter mest till lucnhen och på kvällen tar de bara något lättare. Men för att inte lägga på mig här nere har jag börjat gå till skolan, det tar cirka 45 minuter och nästa vecka ska jag ta privatlektioner i salsa. Min kropp längtar också efter yoga och det finns flera ställen här i Cusco som jag tänkte kolla upp närmare. Min känsliga laktosintoleranta och katarrmage har protesterat här i veckan och ibland får jag ta lite tabletter. Förhoppningsvis anpassar den sig litegrann. Men jag har hittat ett rawfood/vegetariskt/veganställe som gör bra mat för magen. Dit får det bli fler besök.

På tal om mat känner jag nu doften från köket, det vankas söndagslunch här i familjen. Mmm, undra vad det blir idag?

Happy Valentine och massa kärlek från Peru,

Jenny

Snart dags för avfärd!

Nedräkningen har börjat. På lördag sitter jag på flyget mot Peru. Fjärilarna bubblar i magen och jag känner mig redo. Den senaste månaden har varit en intensiv period och jag inser att jag inte har bloggat på flera veckor. Den största ursäkten, om jag ens behöver ha en ursäkt, är att jag har varit fullt upptagen med att uppleva livet. Det är så mycket som händer hela tiden och jag söker mig väl till det också, mer eller mindre medvetet. En kollega sa till mig i förra veckan:

– Jenny, att lyssna på dig är som att titta på en TV-serie, du är med om så mycket.

Och ja, hon har kanske rätt. Jag är väldigt nyfiken av mig, hungrig på livet och jag vill leva det fullt ut. Jag vill sitta där på ålderns höst, blicka tillbaka på mitt liv och känna mig riktigt nöjd. Nöjd över att jag vågade prova det som jag drömt om, att jag inte låtit rädslan stoppa mig och att jag har njutit av livet, till fullo. För det är verkligen fantastiskt. Ett stort smörgårdsbord erbjuds oss och vi kan välja och vraka av det vi önskar ha i vårt liv. Det som inte smakar gott kan vi låta bli även om någon annan vill att vi ska prova det. Det är vi själva som bestämmer vad vi vill ha på vår smörgås. Låt oss äta av det vi älskar, om och om igen, och vet du inte vad du älskar, så prova dig fram tills du upptäcker det 🙂

 Mitt dilemma är kanske att jag älskar så mycket, men därför gör jag och äter så mycket också 😉 Även om jag är en äventyrs- och upplevelsestyrd människa som gillar när det händer, som ogillar rutiner, även om jag har förstått att jag till viss del kan behöva dem, så älskar jag samtidigt lugnet och stillheten. Att bara sitta tyst, blicka ut genom fönstret och filosofera om livet, gå en lugn promenad vid havet eller i skogen, ligga och softa en hel dag framför TV:n, ta en lång och skön sovmorgon, unna mig en och annan massage, eller som igår kväll, när jag satt och myste länge med lille brorsonen Malte sovandes sött i mitt knä, det är livskvalité det.

Det svåra är att hitta balansen och framförallt i det snabba och effektiva samhälle som vi fortfarande lever i. Min andliga vägledare har sagt att jag kommer få en händelserik tid i Peru men också att mitt tålamod kommer prövas. Att jag kommer ha perioder av stiltje som jag också behöver finna mig i. Men det ser jag fram emot. Den senaste månaden har som sagt varit hektisk, jag har jobbat en hel del och engagerat mig i framtida investeringsmöjligheter, hjärnan har gått på högvarv med allt planerande och inköp som skulle hinnas med inför resan, samtidigt som jag också har flyttat ur mitt boende, tränat, träffat vänner, familj och deltagit i en hel del sociala sammanhang med god mat och dryck. Då brukar min mage protestera och påminna mig om att den längtar efter lugn och ro. Och det ska den få.

 I skrivande stund har jag precis anlänt till min barndomskompis familj som blir min sista anhalt innan avfärd på lördag. Och vilket varmt mottagande jag fick. Trots att jag inte har träffat lilla Sofia sedan i somras dröjde det inte länge förrän hon frågade om hon fick krypa upp hos mig. Så nu sitter vi här och myser ihop.

Nästa gång jag skriver befinner jag mig på 3400 meters höjd i Cusco, staden där jag ska plugga spanska under februari månad, till att börja med. Sen får vi se vart det bär hän…

Hablamos pronto!

Jenny