Det tar den tid det tar…

Så är en veckas skrivliv till ända och jag är jättenöjd med resan. När jag först på Roms flygplats slogs emot av det italienska språket, viftande händer och brunögda män kunde jag inte sluta att le och en värme spred sig inombords. Det var härligt att vara tillbaks i den italienska atmosfären igen. Hade däremot missbedömt vädret och det var inte så varmt som jag hade förväntat mig i Oria, där skrivkursen hölls. Jag kom ner med sommarklänningar, bikini och shorts och hade endast en kofta med mig. Först till helgen tittade solen fram och det första dygnet var det storm, regn och kallt. Men det var lite mysigt också och jag bäddade ner mig under det sköna, rosablommiga täcket i mitt charmiga flickrum i shabby chicstil.

Tillsammans med fem andra svenskar med ett stort skrivintresse har jag genomfört många inspirerade och lärorika övningar som gett mig en större förståelse för den kreativa skrivprocessen. Vi har blivit väl omhändertagna av Rita och Linda som driver Villa Ottilia,det Bed and Breakfast som vi har bott på. De har skämt bort oss med härliga frukostbufféer, gastronomiska smakupplevelser till såväl lunch som middag och de är båda gästvänligheten själva. Till maten har det serverats lokalproducerat vitt, rött och rosévin varje dag. En kväll fick vi också ta del i en vinprovning med druvor som smakade likt en av mina favoriter, Zinfandel. Och hade det inte varit för att jag reste med endast handbagage hade jag definitivt köpt med några flaskor hem. Däremot fick jag med några småflaskor olivolja efter vårt besök hos en lokal oljetillverkare. De hade bland annat smaksatt sina oljor med basilika, apelsin och citron. Det smakade ljuvligt tillsammans med lite bröd och vi fick tips om vad vi skulle kunna kombinera dem med i matlagningen. Apelsinoljan till exempel ska tydligen passa bra med fisk, skaldjur och ricottaost så det ser jag fram emot att testa!

Förutom alla användbara skrivövningar och härliga smakupplevelser har vi också haft många intressanta samtal om såväl skrivandet som livet. Och det är det jag älskar med att resa och gå kurser, de spännande mötena med människor i olika åldrar, med olika erfarenheter och intressen. Människor som jag kanske aldrig annars skulle stöta på i mitt vardagsliv och dela upplevelser med. Vi hade ett stort utbyte av varandra i en öppen och hjärtlig miljö och jag kände verkligen att jag kunde vara mig själv. Jag anlände i ett tillstånd där jag inte riktigt var i balans och har under veckan processat mycket av de känslor och tankar jag hade med mig och även delat dem med övriga kurskamrater. Och jag är uppriktigt stolt över mig själv för att jag låtit den sidan träda fram tillsammans med nya människor. Har upplevt att jag hållt en lägre profil än jag brukar under veckan men också accepterat det. Överlag är jag som en god vän uttryckte det, ”hungrig” på livet och väldigt nyfiken. Vill gärna vara med på allt roligt och helst inte missa något och är ofta steget före och snabb i tankarna. Behöver ständigt öva på att vara närvarande i nuet och det fick jag göra mycket under veckan. En eftermiddag kände jag ett starkt behov av att vara själv och istället för att trycka undan det behovet lyssnade jag och bad om att få spendera några timmar på egen hand. Min laktosintoleranta och känsliga mage hade fått sig en törn av alla godsaker och behövde vila, såväl mitt sinne och psyke av alla övningar, intryck och sociala aktiviteter. Och det är häftigt vad som händer när man lyssnar till sig själv och vågar acceptera de behov som uppkommer. Kraften och välmåendet återvänder snabbare och jag åker hem med balans i både kropp och själ.

Den prestationsångest jag hade innan resan har jag också släppt. Jag hade nog en optimistisk idé om att jag skulle hinna skriva en bok innan mina planer på att åka till Sydamerika i vår. Men jag inser att bokskrivandet inte är en dans på rosor och att det tar tid, mycket tid. Det är också ett ensamt arbete och den sista tiden har jag haft ett större behov av att vara i sociala sammanhang. Vissa av mina nyfunna skrivkamrater önskar att ha en deadline på när de ska vara färdiga med sitt manus för att det överhuvudtaget ska bli något, men jag märker att det bara stressar mig. Då tappar jag lusten och det blir mer som en skoluppgift som ska utföras. Jag håller istället med den enda manliga deltagaren, Lars, som på frågan, när beräknar du vara färdig med din bok? svarade,

– Det tar den tid det tar.

Jag vet att jag har en bra story och jag vet att det kommer bli en bok, men den får växa fram med tiden. Nu ser jag fram emot att komma hem och  jobba, träna, träffa vänner och fortsätta med kursen i Balansekonomi. Men jag vet att jag snart sitter och skriver igen. En långhelg i Spanien med min älskade vän och skrivkompis Leia är inbokad! 🙂

Tack Jeanette, Linda, Rita, Anne-Marie, Emma, Lars, Anki och Ulrika för en härlig vecka. Vi hörs och ses!
Kram Jenny

Ps. Är du nyfiken att åka på skrivresa, kika in på kreationslotsen.se. DS.

När tvivlen sätter in…

Flera, såväl vänner som familj har sagt till mig att de upplever mig mer harmonisk och trygg i mig själv nu, än innan min resa i våras. Och så känner jag också, för det mesta. Jag har hittat en större tillit till mig själv och till livet. Jonas, min kära vän och coach ifrån livsdesignretreatet i Thailand och som är hemma på besök ifrån Bali där han annars bor nämnde det också när vi sågs här i veckan. Spontant sa han till mig över en middag:

– Det har hänt saker med dig Jenny sen vi sågs i Januari. Du känns mycket mer harmonisk och inte alls lika sökande som du var i Januari.

Att Jonas som jag har delat så mycket tankar, känslor och upplevelser med under flera veckors tid uppmärksammar förändringen jag själv också känner, värmde extra mycket i mitt hjärta. Framförallt var det skönt att få höra detta under förra veckan när jag inte alls kände mig i balans. Jag tappade både tilliten till mig själv och till andra. En dörr som jag trodde höll på att öppna sig stängdes plötsligt till utan förvarning och det väckte känslostormar i mig. Jag kände mig avvisad, tom, ledsen och gamla tankar och känslor kom upp till ytan.

Under veckan som gått har jag behövt ta flera beslut om saker som varit olösta, bland annat hur länge jag ska hyra min andrahandslägenhet. Att jag sen inte fått några arbetspass alls under veckan har inte gjort saken bättre och stressat mig, både ekonomiskt och socialt. Jag har saknat att vara i ett socialt sammanhang och känt mig ensam. Haft för mycket tid att tänka och tyvärr hamnat i negativa loopar. Det var därför skönt att kursen i Balansekonomi satte igång i onsdags och jag kände mig riktigt taggad och nästan lite väl hypad över det hela och att komma igång. Vi fick många uppgifter att ta itu med och jag började redan på torsdagen för att ha något att göra och bita i. Samtidigt for mina tankar iväg till den kommande skrivkursen och prestationsångesten högg till. Jag har inte känt av något skrivflöde det senaste och därför ej heller bloggat. Ofta när jag skriver mina inlägg har jag innan fått till mig tankar, idéer och infall om vad jag vill skriva om men den senaste tiden har det inte kommit något. Det har också skapat en stress och gjort att jag tappat tron på mig själv och jag har ifrågasatt om jag ens vill skriva en bok? Jag har sovit dåligt och magen har protesterat. Har försökt att gå på yoga och meditera men haft svårt att komma till ro i mig själv. To do listorna under veckan har varit långa och jag har försökt att göra för att inte känna eller tänka för mycket. Engagerade mig även i att läsa om Sydamerika och beställde kataloger om studier där. Men till slut insåg jag att jag tagit på mig för mycket samtidigt. Lusten jag tidigare känt inför skrivresan var som bortblåst men att erkänna det för mig själv och att sträcka ut en hand för att ta emot hjälp satt långt inne.

Många har påpekat att de tycker jag är modig som har sagt upp mig från en fast tjänst, som vågat öppna upp för nya möten och människor och bege mig till nya platser utan att känna någon, som utmanar mig själv och vågar gå min egen väg. Och jag kan hålla med. Det är inte utan rädsla jag har genomfört detta och det är inte heller utan rädsla som jag fortsätter på denna resan. Men det är väl det mod handlar om, att våga göra något trots att man är rädd.

Jag är väldigt självständig utav mig och klarar av mycket på egen hand. Blev kanske mer eller mindre tvingad på grund av min mamma som var sjuk. Fick växa upp snabbt och många gånger var det jag som tog hand om min mamma och tröstade henne istället för tvärtom. När jag var ledsen gick jag själv i skogen och tog hand om det och ville inte besvära någon annan. Jag är helt enkelt van vid att klara mig själv. Vad jag däremot inte är van vid och sämre på är att be om hjälp. Att erkänna för mig själv att det är okej att be om hjälp, att jag inte behöver klara av allt själv och att jag faktiskt behöver hjälp ibland. Att ringa en vän och erkänna att jag känner mig ledsen, ensam och kärlekstörstande. Att i mina svagaste stunder be om en kram och fråga om jag får komma över bara för att jag inte vill vara själv. Allt detta kräver mycket mer mod av mig än om jag själv skulle sätta mig i ett flygplan och resa mot en främmande destination utan att veta vad som väntar där.

Jag har insett att jag är mycket bättre på och har lättare för att bjuda på min positiva, energirika, lekfulla och lite galna sida. Och att hjälpa, glädja och inspirera andra känns naturligt för mig. Men att tillåta lilla, känsliga Jenny som längtar efter kärlek och att bli omhändertagen att framträda är något jag ständigt behöver öva på.

Jag minns en kärleksfull stund under Livsdesignretreatet i Thailand där jag fick möjlighet att öva på detta. Under ett coachsamtal med Camilla som ledde retreatet kom vi att prata just om mina ytterligheter, den lilla, känslosamma Jenny som känner sig sårbar, ensam och som längtar efter kärlek, kontra den starka, glada och drivna Jenny som inte räds för något. Hon påpekade för mig hur viktigt det är att acceptera båda två, att se efter bådas behov eftersom de tillsammans utgör en stor del av mig och trycker jag undan den ena mår jag inte bra. Samtalet påverkade mig och jag kände mig väldigt ledsen efteråt. Vi skulle samlas i gruppen under eftermiddagen som vi alltid brukade och ha en genomgång om dagen. Om hur den hade varit, vad vi hade gjort och hur vi mår. Jag insåg att den klump i magen som hade vuxit sig stor höll på att bryta ut och jag förstod att jag inte skulle klara av att hålla tillbaka den. Instinktivt och av gammal vana ville jag dra mig undan, säga till Camilla att jag inte mådde bra och gå iväg själv och ta hand om min ledsamhet. så som jag alltid brukat göra. Ville inte vara till besvär för någon annan. Samtidigt kom jag att tänka på vad jag och Camilla hade pratat om insåg att det skulle innebära en flykt. Så istället tog jag mod till mig, satte mig i gruppen och berättade precis hur jag kände. Alla lsatt tysta och lyssnade kärleksfullt. Jag minns att det kändes fruktansvärt obekvämt och läskigt att utelämna sig så. Jag fick frågan om vad jag behövde just då i den stunden och mellan gråten fick jag ur mig:

– En kram!

Och jag fick en varm, lång och innerlig kram av Jonas. Samtidigt mötte jag Camillas blick och jag såg att även hennes ögon hade börjat tåras. Hon berördes av de framsteg jag tagit så snabbt efter vårt samtal och sa det till mig.

Med den här händelsen i åtanke tog jag också mod till mig och skrev ett mejl häromdagen till Jeanette som är ansvarig för skrivarkursen i Italien och berättade hur min vecka har varit och hur jag känner mig. Skrev att jag just nu inte orkar sätta mer press på mig själv, att jag lätt engagerar mig i många projekt samtidigt och att det blivit för mycket för mig. Att jag gärna åker iväg men att jag behöver ta hand om mig själv och bara ta saker och ting som de kommer. Bara vara och låta lusten och inspirationen till att skriva komma till mig. Jag skrev också att jag var rådvill i om jag överhuvudtaget skulle åka i mitt tillstånd, att jag inte kände att jag skulle räcka till och ville inte ställa till besvär för övriga deltagare. Jag frågade rakt ut om hennes hjälp i att ta ett beslut kring resan eftersom hon har erfarenhet av hur de här skrivveckorna ser ut. I svaret jag fick blev jag bemött med värme och Jeanette tackade mig för förtroendet hon fått i att jag vågade öppna upp och att hon även kunde känna igen sig i en del jag skrev. Hon förklarade att Oria där kursen hålls är en lugn oas att vara i och att jag när som kan dra mig tillbaka till mitt eget rum. Att det kommer finnas gott om egentid om så önskas. Efter hennes mejl kände jag mig lugnare och bättre till mods och det var väldigt skönt att få ha lättat sitt hjärta även om det kändes utelämnande. I och med detta började tilliten också återvända, tilliten till att jag har sökt mig till skrivkursen av en anledning, tilliten till att vad jag än kommer att möta så kommer jag bli ytterligare en erfarenhet rikare och lära mig något av det. Kanske är det som min nära vän Leia sa till mig i förrgår:

– Jenny, det kanske är bra att du åker när du känner dig så här, att du också får visa och möta människor i det tillståndet du är nu, våga visa den sårbara sidan av dig.

Och hon har rätt. Jag ska åka ner och öva på att vara mig själv fullt ut med allt vad det innebär. Våga visa alla mina sidor och låta dem blomma ut. Och så kommer skrivandet om det kommer och gör det inte det så är det ändå helt okej. Men jag känner redan hur det har börjat flöda 🙂

Jag märker att de flesta människor jag möter öppnar sina dörrar med kärlek och värme när jag vågar erkänna mig liten och svag och de dörrar som inte öppnas är det bättre att jag slutar banka på. Kanske har de sina egna rädslor att ta itu med innan de kan våga öppna upp och möta någon annans.

På tal om dörrar, i skrivande stund frågar mannen i flygstolen bredvid mig:

– Are you a writer?
– Eh, well, I do blog and I am going to join a course for people who wants to write a book.
– Interesting, what do you blog about?

Jag berättar kort om mitt senaste år och om de förändringar jag gjort och håller på med. Han lyssnar lyhört, nickar och verkar uppriktigt intresserad. Själv delger han att han arbetar med marknadsföring åt Mazda i Köpenhamn och att han och hans kollega är på väg till filmfestivalen i Rom där Mazda är huvudsponsor, om jag förstod det rätt. För trots att jag är skåning har jag ändå svårt att förstå danskan och vi byter växelvis till engelskan. Så förklarar han att de på Mazda har börjat intressera sig för bloggvärlden och personer som skulle kunna skriva om de mjuka värdena kring Mazda. Jag skojar med han och säger:

– Well, buy me a Mazda and I can drive around and write about the feeling and freedom I experience while driving the car.

Han drar lite på smilbanden men verkar samtidigt seriös i sin framtoning och fortsätter att prata om att han ska tala med sin chef i Sverige, närmare bestämt i Kungsbacka om detta och frågar om han kan få min bloggadress och kontaktuppgifter.

– Sure, why not?! svarar jag glatt överraskad.

Och det är väl så det är med livet. När vissa dörrar stängs, öppnas andra upp. Vi behöver inte alltid kliva in genom alla och vi har möjlighet att välja, men bara att ha tron och tilliten till att det faktiskt ständigt dyker upp nya, känns både betryggande och befriande.

Kärlek och värme

Jenny ❤

Hur har jag råd?

Flera har påpekat och frågat mig hur jag kan ha råd med alla resor och allt annat jag gör. Jag brukar skoja och säga:

– Jag har sålt min pension!

Det är inte helt osant, men en del av den. Sedan flera år tillbaka har jag sparat långsiktigt i en kapitalförsäkring hos SEB. Men den har inte rört sig mycket uppåt med tanke på alla år jag har haft den. Så när jag var på föreläsningen för Balansekonomi i våras och inspirerades av deras synsätt på pengar och investeringar, sålde jag kapitalförsäkringen. För att investera i deras kurs, Du och din ekonomi. Jag har tron på att jag genom deras utbildning kommer kunna lära mig så mycket om hur jag kan investera pengar som på sikt ger en hög avkastning. En mycket högre avkastning än vad kapitalförsäkringen jag hade någonsin skulle kunna ge.

Under våren sen jag kom hem från min utlandsvistelse har jag också minskat mina utgifter. Bland annat då jag sålt min bil och inte längre har några kostnader för försäkring eller bensin. Genom att jag hyr ut min bostadsrätt och bor i andra hand har jag dessutom skapat mig en passiv inkomst på några tusen kronor i månaden. Det har jag haft hela året och det är mycket tack vare den inkomsten som jag också har kunnat leva på studentlån och inte behöver arbeta fulltid nu. Men visst har mina sparpengar gått åt och min kommande skrivresa finansierar jag genom att låna upp på min lägenhet.

Jag älskar att fynda och har aldrig varit direkt materialistisk eller märkesfixerad av mig. Mina inköp har därför aldrig heller varit direkt dyra. Ett starkt minne ifrån när jag bodde i London i 20-årsåldern dyker upp för mitt inre. Jag berättade för en av dem jag då delade lägenhet med vad alla mina kläder i garderoben hade kostat mig. Efter det utbrast hon i stor förvåning:

– Men Jenny, du har ju inte ett plagg över 200 kronor i din garderob!

Jag skrattade till, för det stämde nog. Vid en shoppingutflykt till Ullared för några år sen handlade jag en ny uppsättning kläder för endast 1500 kronor och jag hade nya plagg på mig varje dag till jobbet i en vecka. Minns en före detta märkesintresserad kollega som komplimerade mina nya svarta jeans i skinnimitation. Hon hade aldrig satt sin fot på Gekås och hade nog inga planer på att göra det heller, men när jag berättade att jag köpt byxorna där för endast 129 kronor höll hon på att tappa hakan. Hon tyckte de såg ut som ett par Replayjeans. Så visst kan man se snygg ut i fynd, oavsett märke. Det dyraste jag någonsin har köpt i klädväg kan jag räkna på min ena hand. Det är ett par ursnygga bruna, höga skinnstövlar för 1700 kronor som jag klackat om och haft i flera år, ett par asics löparskor för 1600 kronor, en höst/vinterjacka i annorlunda fransk design för 1500 kronor och en Deasigualklänning för 995 kronor. Jag hade pengaångest vid alla fyra inköpstillfällena men förälskelsen som uppstod för dessa plagg tog överhanden. Just nu bortprioriterar jag shopping och försöker återanvända så mycket som möjligt. Men det är inte otänkbart att det blir en liten Ullaredsresa innan jul. Det jag däremot gärna lägger pengar på är upplevelser, resor och personlig utveckling och jag tänker nog mycket på pengar i de termerna. Om någon berättar att de köpt en ny jacka för 3500 kronor kan jag till exempel tänka, jaha, det var en långweekend till Barcelona det.

Under året har jag också haft förmånen att åka och hälsa på härliga människor jag lärt känna runt om i Europa och därav har jag sluppit att betala för boende. Och att hitta prisvärda flyg är lite av en sport för mig och jag är inte så bekväm av mig att jag behöver åka direktflyg.  Nu när jag åker till Italien till exempel flyger jag ifrån Köpenhamn, byter flyg i Rom till slutdestinationen Brindisi. På hemvägen flyger jag från Brindisi via Milano till Köpenhamn och hemresan kostar inte mer än 500 kronor och totalt t/r cirka 1600 kronor. Resvägen i sig kan också vara ett äventyr och man vet aldrig vad för någon intressant människa man kan hamna i samtal med på ett flyg eller en flygplats 🙂

Det synsätt vi har på pengar kan vi ofta härleda till våra föräldrar och det här pratade vi en hel del om på Livsdesignretreatet i Thailand. Min pappa har alltid varit mycket ekonomisk och sparsam av sig medan min bipolära mamma spontanhandlade och spred pengar omkring sig med inställningen, allting löser sig. Jag har nog tagit efter bådas mönster. Har aldrig haft mycket besparingar på banken men alltid ett buffertkonto med en summa reservpengar att ta ifrån vid behov. Skulle nog känt mig otrygg om jag inte haft några sparade pengar alls. Men säger samtidigt sällan nej till spontana förslag på upplevelser i form av bio eller restaurangbesök, inspirerande föreläsningar eller liknande för att jag inte anser mig ha råd till det. Då tar jag mig råd och har nog mycket av inställningen, ”lev idag, imorgon kan det vara försent”.

Så nej, någon miljonär är jag inte. Men jag försöker prioritera annorlunda och hitta nya lösningar på hur jag kan ta mig råd att göra saker utan att vända på varenda krona. Samtidigt som jag vill kunna styra över min egen tid. För om det är något som gör att jag känner mig rik, är det känslan av att jag äger och planerar min tid. Och jag är så målinriktad i att kunna behålla den frihetskänslan, nu och i framtiden, att jag vågar tänka i andra banor och prova nya vägar i livet.

Hur tänker du kring pengar?

Jenny