Om jag bara hade tre månader kvar att leva…..

IMG_0009I mitt förra blogginlägg skrev jag om Facebook som påminde mig om ett inlägg samma dag året tidigare. Det fick mig att reflektera över det fantastiska år jag haft. Idag påminner WordPress mig om att jag idag för ett år sen la upp mitt konto här och nu sitter jag och funderar över hur det gick till när jag startade min blogg. Jag minns att jag vid denna tidpunkten besökte min pappa i Åhus och att jag gick längs stranden och fick idéer om vad bloggen skulle heta. Jag ville att namnet skulle vara lätt att förstå och ta till sig, samtidigt som det skulle vara något unikt för mig. Min strävan med det här året har varit att komma till insikt med vad jag vill och vad som får mig att må bra och feelgood kändes rätt i hjärtat. Jag älskar att göra fynd, drar mig inte för att förhandla och några av mina före detta kollegor kallade mig just för, ”Miss deal” och därav växte namnet Feelgooddeal fram. Men det var först några veckor efter att jag skapat sidan som jag tog mod till mig och skrev mitt första inlägg. Då befann jag mig i en liten stuga jag hade hyrt ute på Vrångö vid havet. Och är det något jag har kommit fram till så är det att jag vill bo nära havet och naturen. Det är där jag är uppvuxen och känner mig hemma, det är där jag hittar min inspiration och sinnesro.

feelgoodhjartaJag minns att jag satt många timmar i stugan och filade på vilken layout jag skulle ha, vilka färger, bilder och annat som skulle passa. Dels tyckte jag det var roligt men det handlade också mycket om att jag ville att bloggen skulle se proffsig och snygg ut. Men till slut insåg jag att jag la mer fokus på layouten än själva skrivandet och blev trött på mig själv. Jag lyckades släppa prestationskraven, valde en enkel och lättläslig gratismall och bara satte igång att skriva. Det var nervöst att publicera de första inläggen och tankar som, kommer någon vilja läsa min blogg? Kommer de tycka om det jag skriver? Skriver jag tillräckligt bra?, kretsade i mitt huvud.

Jag minns framförallt när jag delade med mig av en av mina allra första skrivuppgifter för skolan. Det var den som handlade om min mamma. Jag var jättenervös när jag skulle publicera det inlägget eftersom jag ansåg att det var så självutlämnande. Därför publicerade jag det natten innan jag skulle åka iväg till Italien i två veckor. Men så när jag för första gången i Italien loggade in på Facebook där jag hade delat länken, överöstes jag av positiva kommentarer om min text. Jag hade berört flera stycken till tårar och blev själv så tagen av allt. Jag hade inget att skämmas över. Tvärtemot. Där och då insåg jag att jag inte är ensam om att vilja läsa om människor som blottar sitt inre, som är personliga och delar med sig av sina erfarenheter. Författaren Gertrud Hellner som besökte vår skrivkurs senare på hösten satte ord på det här fenomenet för mig. Hon förklarade att det nästan alltid finns ett stycke i en text som en författare vill stryka, innan hen lämnar den ifrån sig för någon annan att läsa. Antingen till ett förlag eller någon skrivarkamrat som ska ge respons. Kanske handlar det stycket om något mycket personligt och självutlämnande från författarens eget liv, eller kanske en åsikt hen har som strider mot samhället. Oftast är det något som bränner i magen och som hen tvivlar på att dela med sig av. Gertruds råd till oss var, skriv det ändå. För enligt henne är det just det där stycket som bildar passagen till läsaren. Det som väcker läsarens intresse, som utmanar och berör. Det är när vi vågar dela våra känslor, erfarenheter och tankar som vi också kan komma varandra närmare. Förstå att vi inte är ensamma, att andra också kan ha liknande upplevelser och på så sätt kan vi stötta, hjälpa och inspirera varandra.

FullSizeRender-1Ju mer jag skriver desto mer växer även mitt mod och det känns så befriande. Jag märker också att när jag skriver något jag vill, känner eller tycker så får det också större kraft. Det gör att jag vågar tro på det skrivna ordet och därför också förverkligar det. Många drömmar har jag uppfyllt under det senaste året och nu vågar jag drömma större och mer. I förra veckan ansökte jag till ett skribentjobb och som antagningsprov ville de att jag skulle beskriva vad jag skulle göra ”Om jag bara hade tre månader kvar att leva och 500 000 kr att spendera”. Vilken rolig och kreativ uppgift tänkte jag och började skriva. När jag nu läser igenom texten så inser jag att jag redan håller på att förverkliga ”mina sista månader” på detta jordklot; Inledningen till min bok har redan börjat pocka på sin uppmärksamhet och en resa till Italien kanske är närmare än jag tror. Jag lyssnar titt som tätt på latinamerikansk musik, läser om shamanism och resan inför våren börjar ta form. Den senaste veckan har jag varit på Skåneturné och hälsat på familj och vänner som betyder mycket för mig. Och senare i höst åker jag för att hälsa på Leia i Spanien.

Jag delar min skrivuppgift här så förstår du vad jag syftar till och uppmuntrar dig till att skriva en egen. Mycket eftertänksam uppgift som får en att reflektera över och känna in vad som verkligen är viktigt för en i livet och vad man vill uppnå. Och sen, ta ett steg i den riktningen och börja förverkliga…

Om jag bara hade….

Om jag bara hade tre månader kvar att leva och 500 000 kronor att tillgå, skulle jag leva livet fullt ut. Under den första månaden skulle jag ta tag i min skrivardröm och skriva den där boken jag drömmer om att skriva. Jag skulle resa till mitt älskade Italien, hyra ett mysigt ställe med havsutsikt att vakna upp till. Jag skulle frossa i Italiens alla godsaker. Tunn, sprödbakad mozzarellapizza, spaghetti frutti di mare, stenugnsbakat bröd doppat i ljuvlig citronolivolja och till det hade jag druckit fylliga, smakrika rödviner. Till efterrätt hade jag trotsat min laktosintoleranta mage och unnat mig gräddig och krämig gelato varje dag. Mmm, det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Jag skulle insupa atmosfären, passionen och älska innerligt. Och jag skulle skriva. Förmedla mina upplevelser, känslor och tankar om livet i en bok, ett arv att lämna efter mig och att bli ihågkommen med.

Under månad nummer två skulle jag uppfylla min dröm att åka till Sydamerika. Kuba hade varit min första anhalt. Här skulle jag pluggat spanska och dansat mig svettig av kubanska salsarytmer in på småtimmarna. Utanför Ecuadors kust skulle jag besökt det rika djur och naturliv det finns på Galapagosöarna. Kramats och busat med lekfulla apor, simmat med delfiner och vandrat i den mäktiga regnskogen. I Peru hade jag begett mig mot högre höjder och vandrat den omtalade Inkaleden mot Machu Picchu. Njutit av de vackra vyer och den magi jag har förstått att man kan få uppleva på denna andliga plats. Jag skulle arbetat som volontär och hjälpt människor i nöd. Försett dem med pengar att bygga upp en tillvaro att kunna leva i och glädjas åt. Min sydamerikanska rundtur hade jag avslutat med att besöka en Shaman. Fått ta del av denna uråldriga tro att naturen är besjälad, att det finns en naturande i varje sten och växt. Att universum består av ett verkligt nätverk av energier, former och vibrationer. Jag hade bett om hjälp att få mer insikt i varför jag skulle lämna detta jordelivet så tidigt och vad andevärlden hade för plan för mig i nästa liv.

Under min sista månad hade jag spenderat tid med alla jag håller nära och kära. Jag hade åkt till de platser runt om i Sverige och i världen där de finns. Delat och skrattat åt härliga minnen och upplevelser. Tackat dem för den tid vi fått tillsammans och sagt till dem hur mycket de betyder för mig, att jag älskar dem. Jag skulle uppmuntrat dem till att uppfylla sina egna drömmar, att göra det de verkligen vill och brinner för nu, istället för sen, när det kanske är för sent. Och om de inte vet vad det är, bett dem att ge sig själva tid att ta reda på det. Om de inte hade varit nöjda med det liv de redan lever hade jag inspirerat dem att våga öppna upp sitt sinne och hjärta mot nya människor och nya sätt att leva på. Hjälpa dem att se möjligheter istället för hinder. Delat med mig av hur mycket glädje och kärlek det har gett mig. Hur mycket bättre man kan må om man bara lyssnar till vad ens inre röst och hjärta vill leda en.

Under mitt sista dygn hade jag gett bort alla mina ägodelar och pengar till mer behövande och jag hade avslutat med att ställa till med en härlig fest och hyllning till livet. Jag hade bett mina gäster att ta på sig det mest färgglada de kunde hitta i sin garderob. Sen hade jag bjudit på smakupplevelser från hela världen och vi hade dansat och levt ut hela natten lång. Inga svarta kläder hade varit tillåtna, utan jag hade velat lämna detta jordelivet i en färgsprakande fest.

Lev idag, imorgon kan det vara för sent!

 

2 tankar om “Om jag bara hade tre månader kvar att leva…..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s