Skrivresa till Italien bokad!

I våras tipsade Ghill, som jag lärde känna under Livsdesignretreatet i Thailand, mig om Kreationslotsen, en skrivcoach på nätet som bidrar med inspiration och kunskap om kreativt skrivande. Jeanette som driver sidan hjälper dig som vill skriva en bok, hitta skrivglädje, komma över skrivkramp eller på andra sätt utveckla ditt skrivande. Mitt intresse för sidan väcktes snabbt när jag upptäckte att hon även håller skrivkurser i Italien. Jag målade upp en bild för mitt inre där jag såg mig själv sitta och skriva i en solig och varm atmosfär, omgiven av svajande citron och olivträd. Där rosor blommar i praktfulla färger och bakgrundsljudet av det italienska språket är som ljuv musik för mitt skrivarhjärta och triggar igång mig. Där dofterna av tunn och sprödbakad mozzarellapizza och skaldjurspasta dränkt i vitlök frestar mig till att ta välbehövliga pauser. I vilka jag har intressanta och utvecklande samtal med likasinnade. Jag såg framför mig hur jag i denna härliga miljö skulle ge mig själv hän för att på riktigt komma igång med mitt skrivande utan att låta något annat få ta plats. Och den här bilden har förföljt mig enda sedan dess.

Förutom att jag bloggar i snitt en gång per vecka så märker jag att jag är lite rastlös med skrivandet. Jag tar mig inte riktigt tiden eller hittar lugnet för att komma igång. Jag har idéer om vad jag vill skriva om men det är som att jag går och väntar på de rätta formuleringarna, att allt redan måste vara uttänkt hur det ska formas innan jag börjar skriva, istället för att bara sätta igång. Lite som jag beskrev om när jag skulle börja blogga och inte riktigt kom till skott för att jag ville att utseendet på bloggen skulle se tillräckligt proffsigt ut först. Men också av rädsla. Rädsla för att  misslyckas, såväl som att lyckas. Tänk om min idé inte håller? Tänk om det inte alls faller ut som jag vill? Tänk om jag får skrivkramp, inte kommer vidare eller mitt skrivande förkastas av någon som läser det? Eller tänk om jag lyckas? Tänk om jag lyckas få en bok utgiven som uppskattas och blir omtalad, vad förväntas då av mig? Den där prestationsångesten gör sig påmind igen och jag inser att jag är för långt fram i tankarna och tiden. Försöker tala mig själv tillrätta och återgå till känslan och kärnan till varför jag vill skriva. Jo, för att det är roligt, det skapar reflektionstid och perspektiv på livet, det sätter ord på mina känslor och tankar och när jag kommer in i ett skrivflöde glömmer jag tid och rum och det är väldigt befriande.

Så, kravlöst, med den vackra inre bilden av skrivliv i Italien och insikten om varför jag vill skriva har jag bestämt mig för att komma igång och förverkliga ytterligare en dröm. Förra veckan anmälde jag mig till skrivkursen i Italien 21-27/10 och igår när jag bokade och betalde flygen blev det mer verklighet av det. Jag fylldes av fjärilar i magen, såväl av nervositet som spänning och lust. Precis så som jag vill att det ska kännas inför ett nytt äventyr. Jag försöker inte ha för mycket förväntningar, men jag hoppas på att komma igång ordentligt med skrivandet och hitta inspirationen till att fortsätta även hemma. Men oavsett hur veckan kommer te sig, ska jag njuta och göra mitt yttersta för att ha tillit till att det som sker, är det som ska och behöver ske.

Jenny ❤

Om jag bara hade tre månader kvar att leva…..

I mitt förra blogginlägg skrev jag om Facebook som påminde mig om ett inlägg samma dag året tidigare. Det fick mig att reflektera över det fantastiska år jag haft. Idag påminner WordPress mig om att jag idag för ett år sen la upp mitt konto här och nu sitter jag och funderar över hur det gick till när jag startade min blogg. Jag minns att jag vid denna tidpunkten besökte min pappa i Åhus och att jag gick längs stranden och fick idéer om vad bloggen skulle heta. Jag ville att namnet skulle vara lätt att förstå och ta till sig, samtidigt som det skulle vara något unikt för mig. Min strävan med det här året har varit att komma till insikt med vad jag vill och vad som får mig att må bra och feelgood kändes rätt i hjärtat. Jag älskar att göra fynd, drar mig inte för att förhandla och några av mina före detta kollegor kallade mig just för, ”Miss deal” och därav växte namnet Feelgooddeal fram. Men det var först några veckor efter att jag skapat sidan som jag tog mod till mig och skrev mitt första inlägg. Då befann jag mig i en liten stuga jag hade hyrt ute på Vrångö vid havet. Och är det något jag har kommit fram till så är det att jag vill bo nära havet och naturen. Det är där jag är uppvuxen och känner mig hemma, det är där jag hittar min inspiration och sinnesro.

Jag minns att jag satt många timmar i stugan och filade på vilken layout jag skulle ha, vilka färger, bilder och annat som skulle passa. Dels tyckte jag det var roligt men det handlade också mycket om att jag ville att bloggen skulle se proffsig och snygg ut. Men till slut insåg jag att jag la mer fokus på layouten än själva skrivandet och blev trött på mig själv. Jag lyckades släppa prestationskraven, valde en enkel och lättläslig gratismall och bara satte igång att skriva. Det var nervöst att publicera de första inläggen och tankar som, kommer någon vilja läsa min blogg? Kommer de tycka om det jag skriver? Skriver jag tillräckligt bra?, kretsade i mitt huvud.

Jag minns framförallt när jag delade med mig av en av mina allra första skrivuppgifter för skolan. Det var den som handlade om min mamma. Jag var jättenervös när jag skulle publicera det inlägget eftersom jag ansåg att det var så självutlämnande. Därför publicerade jag det natten innan jag skulle åka iväg till Italien i två veckor. Men så när jag för första gången i Italien loggade in på Facebook där jag hade delat länken, överöstes jag av positiva kommentarer om min text. Jag hade berört flera stycken till tårar och blev själv så tagen av allt. Jag hade inget att skämmas över. Tvärtemot. Där och då insåg jag att jag inte är ensam om att vilja läsa om människor som blottar sitt inre, som är personliga och delar med sig av sina erfarenheter. Författaren Gertrud Hellner som besökte vår skrivkurs senare på hösten satte ord på det här fenomenet för mig. Hon förklarade att det nästan alltid finns ett stycke i en text som en författare vill stryka, innan hen lämnar den ifrån sig för någon annan att läsa. Antingen till ett förlag eller någon skrivarkamrat som ska ge respons. Kanske handlar det stycket om något mycket personligt och självutlämnande från författarens eget liv, eller kanske en åsikt hen har som strider mot samhället. Oftast är det något som bränner i magen och som hen tvivlar på att dela med sig av. Gertruds råd till oss var, skriv det ändå. För enligt henne är det just det där stycket som bildar passagen till läsaren. Det som väcker läsarens intresse, som utmanar och berör. Det är när vi vågar dela våra känslor, erfarenheter och tankar som vi också kan komma varandra närmare. Förstå att vi inte är ensamma, att andra också kan ha liknande upplevelser och på så sätt kan vi stötta, hjälpa och inspirera varandra.

Ju mer jag skriver desto mer växer även mitt mod och det känns så befriande. Jag märker också att när jag skriver något jag vill, känner eller tycker så får det också större kraft. Det gör att jag vågar tro på det skrivna ordet och därför också förverkligar det. Många drömmar har jag uppfyllt under det senaste året och nu vågar jag drömma större och mer. I förra veckan ansökte jag till ett skribentjobb och som antagningsprov ville de att jag skulle beskriva vad jag skulle göra ”Om jag bara hade tre månader kvar att leva och 500 000 kr att spendera”. Vilken rolig och kreativ uppgift tänkte jag och började skriva. När jag nu läser igenom texten så inser jag att jag redan håller på att förverkliga ”mina sista månader” på detta jordklot; Inledningen till min bok har redan börjat pocka på sin uppmärksamhet och en resa till Italien kanske är närmare än jag tror. Jag lyssnar titt som tätt på latinamerikansk musik, läser om shamanism och resan inför våren börjar ta form. Den senaste veckan har jag varit på Skåneturné och hälsat på familj och vänner som betyder mycket för mig. Och senare i höst åker jag för att hälsa på Leia i Spanien.

Jag delar min skrivuppgift här så förstår du vad jag syftar till och uppmuntrar dig till att skriva en egen. Mycket eftertänksam uppgift som får en att reflektera över och känna in vad som verkligen är viktigt för en i livet och vad man vill uppnå. Och sen, ta ett steg i den riktningen och börja förverkliga…

Om jag bara hade….

Om jag bara hade tre månader kvar att leva och 500 000 kronor att tillgå, skulle jag leva livet fullt ut. Under den första månaden skulle jag ta tag i min skrivardröm och skriva den där boken jag drömmer om att skriva. Jag skulle resa till mitt älskade Italien, hyra ett mysigt ställe med havsutsikt att vakna upp till. Jag skulle frossa i Italiens alla godsaker. Tunn, sprödbakad mozzarellapizza, spaghetti frutti di mare, stenugnsbakat bröd doppat i ljuvlig citronolivolja och till det hade jag druckit fylliga, smakrika rödviner. Till efterrätt hade jag trotsat min laktosintoleranta mage och unnat mig gräddig och krämig gelato varje dag. Mmm, det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Jag skulle insupa atmosfären, passionen och älska innerligt. Och jag skulle skriva. Förmedla mina upplevelser, känslor och tankar om livet i en bok, ett arv att lämna efter mig och att bli ihågkommen med.

Under månad nummer två skulle jag uppfylla min dröm att åka till Sydamerika. Kuba hade varit min första anhalt. Här skulle jag pluggat spanska och dansat mig svettig av kubanska salsarytmer in på småtimmarna. Utanför Ecuadors kust skulle jag besökt det rika djur och naturliv det finns på Galapagosöarna. Kramats och busat med lekfulla apor, simmat med delfiner och vandrat i den mäktiga regnskogen. I Peru hade jag begett mig mot högre höjder och vandrat den omtalade Inkaleden mot Machu Picchu. Njutit av de vackra vyer och den magi jag har förstått att man kan få uppleva på denna andliga plats. Jag skulle arbetat som volontär och hjälpt människor i nöd. Försett dem med pengar att bygga upp en tillvaro att kunna leva i och glädjas åt. Min sydamerikanska rundtur hade jag avslutat med att besöka en Shaman. Fått ta del av denna uråldriga tro att naturen är besjälad, att det finns en naturande i varje sten och växt. Att universum består av ett verkligt nätverk av energier, former och vibrationer. Jag hade bett om hjälp att få mer insikt i varför jag skulle lämna detta jordelivet så tidigt och vad andevärlden hade för plan för mig i nästa liv.

Under min sista månad hade jag spenderat tid med alla jag håller nära och kära. Jag hade åkt till de platser runt om i Sverige och i världen där de finns. Delat och skrattat åt härliga minnen och upplevelser. Tackat dem för den tid vi fått tillsammans och sagt till dem hur mycket de betyder för mig, att jag älskar dem. Jag skulle uppmuntrat dem till att uppfylla sina egna drömmar, att göra det de verkligen vill och brinner för nu, istället för sen, när det kanske är för sent. Och om de inte vet vad det är, bett dem att ge sig själva tid att ta reda på det. Om de inte hade varit nöjda med det liv de redan lever hade jag inspirerat dem att våga öppna upp sitt sinne och hjärta mot nya människor och nya sätt att leva på. Hjälpa dem att se möjligheter istället för hinder. Delat med mig av hur mycket glädje och kärlek det har gett mig. Hur mycket bättre man kan må om man bara lyssnar till vad ens inre röst och hjärta vill leda en.

Under mitt sista dygn hade jag gett bort alla mina ägodelar och pengar till mer behövande och jag hade avslutat med att ställa till med en härlig fest och hyllning till livet. Jag hade bett mina gäster att ta på sig det mest färgglada de kunde hitta i sin garderob. Sen hade jag bjudit på smakupplevelser från hela världen och vi hade dansat och levt ut hela natten lång. Inga svarta kläder hade varit tillåtna, utan jag hade velat lämna detta jordelivet i en färgsprakande fest.

Lev idag, imorgon kan det vara för sent!

 

Ett helt år har gått sen jag slog mig fri!

I tisdags, den första september påminde facebook mig om ett inlägg jag skrivit samma dag förra året. Då slog det mig att det har gått ett helt år sen jag tog tjänstledigt från ICA. Ett år på dagen hade gått sen jag slog mig fri från det arbete och vardagsliv jag inte längre trivdes med. Jag visste vid denna tidpunkt att jag skulle läsa två skrivarkurser på distans, att jag skulle vandra två veckor på ”El Camino” i Spanien, att jag under hösten skulle hyra en liten stuga på Vrångö och att jag skulle delta fyra veckor på ett livsdesignretreat i Thailand i Januari.

Vad jag inte visste var att vandringen skulle leda mig till en längre vistelse i Italien och en djupare vänskap med en man därifrån. Att skrivarkurserna skulle väcka skrivarlusten i mig och ge mig modet att dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser om livet i en blogg. Vad jag heller inte visste när jag under några mörka decemberdagar i mina tankar kritiserade vad fyra veckor på Koh Lanta kunde tillföra mitt liv, var att de skulle ge mig modet att släppa taget om det gamla och säga upp mig från min fasta anställning. Att jag efter livsdesignretreatet skulle fortsätta min resa under två månader till Bali, Ubud, Seminyak, Gili air, Chiang Mai och att jag skulle avsluta min resa på ett Vipassanakloster i norra Thailand. En vistelse som i sin tur skulle leda till att jag skrev en artikel för en inspirerande tidning inom andlig och personlig utveckling. Inte visste jag heller att jag under hela våren skulle få uppleva så mycket kärlek och djup vänskap som lett mig till många skypesamtal, nya tankesätt att se på arbete, pengar, tid och livet. Vänskap som lett mig till Amsterdam och Italien återigen. Att jag skulle fortsätta hyra ut min bostadsrätt och nu bo i en hyresrätt med fantastisk utsikt och solnedgångar vid Göta älv. Att jag idag skulle arbeta deltid på ett spa och träningscenter samtidigt som jag fortsätter att uppfylla mina drömmar och ett friare sätt att leva på. 

Vad jag däremot vet idag är att det är det bästa år jag upplevt i mitt vuxna liv. Jag har fått en starkare tro och tillit till mig själv och till livet. Och kommit till insikt att om jag bara lyssnar på mitt hjärtas röst och är sann mot mig själv kommer livet föra mig rätt. Trots att jag har mindre inkomster idag än för ett år sen känner jag mig i mindre brist på pengar nu och mer fri att kunna styra över min egen tid. Det är viktigt för mig och jag är fast besluten att fortsätta skapa en friare livsstil.

Vad jag också vet är att det inte är helt lätt att göra de förändringar jag har gjort. Ibland har jag känt mig väldigt ensam och tvivlat på mig själv. Jag har gråtit och misströstat men jag har aldrig velat vända om. Något inom mig har gett mig styrkan att ta mig igenom de hinder jag mött på vägen och skapat den tillit jag har idag. Jag har också haft lyckan av att ha en uppmuntrande vänskapskrets och familj. Även om jag därifrån också fått en del frågetecken och oro.

Det finns många jag skulle vilja tacka för att jag befinner mig där jag gör i mitt liv idag. Men det finns framförallt tre. Min älskade pappa som alltid har stöttat mig och inte hindrat mig från att göra mina egna val, även om han inte alltid har förstått dem. Som gett mig friheten att utvecklas så som jag önskar utan att styra mig. Anna Candela, samtalsterapeut och livscoach som funnits med mig under många år, som besitter en otroligt stark intuition och direkt kunde läsa av mig och mitt inre som en öppen bok. Som hjälpt mig att lyfta fram min egen kraft och styrka att våga gå min egen väg. Som varit där när jag tvivlat, som trott på mig och skickat mig på kurser där jag har fått verkliga genombrott. För er som har läst min saga, Nyckeln till frihet, så är Anna den ängel och ljusa energi som jag skriver om i den. Moster Maggan, min underbara moster som alltid har funnits för mig, men som jag först på senare år har fått en riktigt nära kontakt med. Vi förstår varandra och vi kan dela djupare reflektioner om livet och det betyder mycket för mig. Hon är det närmaste en mamma jag kan komma.

Finns det någon du vill tacka?

Jenny