Filosoferar på ett tåg, någonstans utanför Bologna…

IMG_1660Att förändras är inte alltid lätt. Det kräver mycket mod och styrka. Jag besitter det, men ibland vacklar jag och trillar tillbaks i gamla mönster. Det är lättare att förändras när man är i nya sammanhang och med nya människor som inspirerar en. Den stora utmaningen är att våga vara sig själv i situationer med människor som alltid har funnits där och är van att man är och beter sig på ett visst sätt. Som kanske blir obekväma när man agerar annorlunda och ifrågasätter en eller bara sitter tyst. I sådana situationer blir jag också obekväm och osäkerheten hos mig träder fram. Ska man spela en roll och göra andra till lags bara för att tillvaron ska upplevas behagligare för dem? Trots att det inom en själv pågår en kraftig känslostorm? Finns det någon tidsaspekt? Om det bara handlar om några dagar, ska man sätta sig själv i andra rummet då för gruppens skull? Eller ska man alltid vara helt sann mot sig själv i samhörighet med andra? Hur mycket ska man anpassa sig? Jag ställer frågor för jag har ännu inte funnit några svar.

Det är sällan jag hamnar i ovanstående sammanhang. Oftast dras jag till och umgås med människor som är likasinnade. Där samtalen och nyfikenheten på varandra sköter sig självt. Många sådana möten har jag haft under våren och det är fantastiskt när det sker. Energin och kärleken flödar och flow uppstår. Jag älskar flow! Men ibland hamnar jag i konstellationer av människor där jag trevar efter samförstånd i än det ena, än det andra och misslyckas gång på gång. Försöker komma in på djupare samtal och tankar om livet men möts av motstånd. Till slut blir jag tyst och stänger av. Energin rinner av mig och jag får gå undan för att hämta ny. Jag är glad att jag har lärt mig hur jag kan hämta energin inom mig, det kanske är det jag ska praktisera mer av? För något är det jag ska lära mig i dessa situationer. Men ännu vet jag inte riktigt vad.

Alla gör inte en inre eller andlig resa i sitt liv. Några intresserar sig mer för de filosofiska livsfrågorna när de blir äldre och ligger inför döden. Några gör det aldrig. Jag tycker det är synd. Vi har så mycket visdomar och kunskap inom oss att hämta om vi bara tillåter oss att lyssna och avsätter tid att utforska vårt inre. Men det finns lika många verkligheter som det finns människor och ibland måste man bara försöka acceptera. Acceptera att vissa relationer, situationer och sammanhang kanske alltid kommer vara på ett visst sätt, även om man önskar annorlunda. Acceptera att vi är olika och att man inte kan möta alla på det plan man vill. Förändra det man kan och acceptera det man inte kan förändra. Det kan innebära en sorg och är inte lätt alltid, men kanske det enda sättet.

Avslutningsvis vill jag tacka er kära bloggläsare för era kommentarer och uppmuntran till mitt skrivande. Ibland kunde de inte komma mer lägligt. Häromdagen var en dålig dag när jag vacklade, men när jag möttes av alla era fina kommentarer blev jag alldeles överväldigad och tårar trillade nerför mina kinder. TACK för att ni tycker om det jag skriver och TACK för ert stöd i de förändringar jag gör. Jag känner mig stolt och glad över att jag har förmågan att kunna beröra och inspirera er. Och ni ger mig styrkan att våga lova att det en dag kommer bli en bok. Minst en.

Jenny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s