En dag ska jag berätta om min mamma, så lyder titeln till den barndomsskildring jag nyss läst av författaren och reportern Karin Thunberg. En läsuppgift som ingick i min andra skrivarkurs, Skriv ditt liv, vid Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Den här kursen är också på halvfart men den löper över ett helt år. Här skriver vi om vårt liv kring olika teman som barndomen, ungdomen, vuxenlivet/arbetslivet och nutiden/framtiden.
Även i den här kursen ingår det ett visst antal närträffar under året. Till skillnad från kursen vid Nyköpings folkhögskola spenderar vi här två heldagar varje gång vi ses. För oss som kommer längre ifrån innebär det att vi övernattar på kursgården och det är riktigt mysigt. Folkhögskolan ligger vackert belägen vid Bråviken i en harmonisk och stressfri miljö. Maten som serveras här är underbart god och kakorna till fikat, ja, de ska vi inte tala om!
Jag kom hem här ikväll från den andra närträffen där vi nu lämnade barndomen bakom oss. I kommande
period ska vi skriva om vår ungdom. Förutom skrivuppgifterna så har vi även läsuppgifter och till denna helgen skulle vi ha läst en barndomsskildring. Vi hade en lång lista över titlar att välja mellan men jag fastnade direkt för ”En dag ska jag berätta om min mamma”. Ett medvetet val då jag ville inspireras att skriva om min egen mamma. Jag visste inte vad den här boken handlade om men jag misstänkte att den skulle skildra en mamma som inte mådde så bra. Och det gjorde den. Även om mamman i den här berättelsen inte hade samma psykiska problem som min mamma hade, så var igenkänningsfaktorn bitvis hög.
Till denna helgen skulle vi också ha lämnat in vår tredje och sista skrivuppgift om barndomen. Uppgiften bestod i att göra en personbeskrivning av någon som varit viktig för oss under denna tid. Istället för att fokusera så mycket på utseendet av denna personen skulle vi försöka beskriva hen mer genom till exempel; kroppsspråk, tal och annat.
Var och varannan vecka skickar vi in uppgifter över nätet för båda skrivarkurserna att läsas av alla deltagare, såväl som lärare. Förutom att lärarna alltid ger sin respons på våra texter har vi som kursdeltagare nu också börjat ge respons på varandras texter. Men att från ingenstans till att helt plötsligt börja producera skönlitterära texter som varje vecka läses och bedöms av andra, var till en början läskigt. Framförallt i kursen ”Skriv ditt liv” där texterna är mer personliga och oftast direkt tagna ur ens eget liv. Samtidigt är det väldigt befriande och utvecklande att våga bli läst och dela med sig av sin röst. Övning ger färdighet och modet växer. Och nu till den sista skrivuppgiften om barndomen tog jag mod till mig att skriva om min mamma. Men att få ihop det på max två sidor var inte lätt.
Istället för att ge skriftlig respons över nätet gav vi varandra muntlig respons i grupp denna gång. Detta efter att ha haft högläsning av varandras alster. Att läsa upp en så nära och känslosam text som den om min mamma, var nervöst. Jag visste ju inte hur den skulle tas emot. Men när jag berörde mina gruppmedlemmar till tårar och efteråt fick så fin respons, kändes det jätteskönt och befriande. Jag vill också därför dela med mig av denna berättelse till er.
Mamma Karina
En varm och solig sommarkväll förvandlades snabbt till ösregn. Mamma och jag ställde oss under altanens genomskinliga tak och lyssnade till smattret över oss. Vi tittade på varandra och fnissade.
– Kom! sa hon med ivrig röst. Vi springer in och tar på oss regnkläder och går ut i regnet.
Jag följde glatt efter, tog på mig mitt rosa regnställ och gick ut. Vi plaskade i vattenpölarna, skrattade och tog oss fram med ”hoppsasteg”.
Mamma var en fantastisk kvinna, beundrad och älskad av många. Den utstrålning och livsglädje hon hade gjorde att människor drogs till henne som till en magnet. Man ville vara henne nära. Få ta del av hennes kärlek och energi. Hennes skratt och glädje smittade alla. Hon hade även förmågan att komma nära djuren. Innan vi skaffade katter hade vi vilda ekorrar och talgoxar som hon lyckades ta sig an. Ekorrar kunde tillåta sig att bli matade, sittande i hennes knä. La hon brödsmulor i sin kupade hand och sträckte ut den mot himlen kunde talgoxar flyga dit och äta ur den. Men varken djuren eller utomstående fick se den mörka sidan, den vi anhöriga fick uppleva på nära håll.
Mamma hittade alltid på en anledning att fira och älskade att ge. Vi firade både födelsedagar och namnsdagar och så kom hon på att vi även kunde hylla dopdagar. Vid varje skolavslutning fick jag och min bror någon present. Och ibland kom hon med någon överraskning bara för att hon hade lust. Som barn var det som att återuppleva julafton flera gånger om året. Den enda gång jag stoppade hennes firande var när jag som tolvåring fick min mens.
– Oh Jenny, du har fyllt kvinna! utbrast hon med glädje, det måste vi fira!
Till yrket var hon sjukgymnast och hjälpte många. Inte bara fysiskt utan även själsligt. Hon gick många kurser i personlig utveckling och delade med sig av kunskapen till andra. Karina vågade prova sig fram i livet, testa nya saker och gick sin egen väg. Orädd för att göra bort sig. Många såg upp till henne och tyckte att hon var modig. Jag minns när hon kom hem med den röda automatmopeden hon köpt för att ta sig till och från jobbet. Först skämdes jag. Det var ingen annan mamma som körde moped. Men när jag sen kom upp i tonåren var jag glad åt köpet då jag själv fick låna den till skolan.
En annan gång fick hon för sig att köpa en pipa. Hon rökte blå Blend i vanliga fall men nu ville hon testa något annat. Så kunde hon sitta där hemma i en fåtölj och smacka på sin pipa. Som en gammal farbror, tänkte jag och ogillade det. Mina vänner tyckte hon var cool, men jag skämdes. Så kände de inte till hela sanningen om henne heller. Visste inget om alla de gånger jag legat på min säng, förtvivlad och ledsen. Med den ständiga frågan ekande i huvudet:
– Varför kan jag inte bara ha en vanlig mamma?
Hon målade tavlor och var mycket kreativ. Dekorerade ofta och pysslade i hemmet. Möblerade om och köpte nya möbler. Inte alltid till vår förtjusning. Vid ett tillfälle behövde vi en ny TV-soffa och hon var iväg för att inhandla en. Hon kom hem med ett, då, trendigt, bambumöblemang. Två fåtöljer och en soffa. Jag kunde hålla med om att de var fina men inte någonstans sköna att sitta i. Och så fort man rörde sig knarrade de oroligt. Såväl pappa som storebror höll med mig och möblemanget blev utbytt efter en tid.
Inför julen ett år när det var dags att köpa en julgran hittade mamma fjolårets gran. Den låg undanslängd på en kulle bakom vedboden på vår tomt. Granen hade inte ett enda barr kvar, men stora, vackra kottar tyckte hon. Denna granen stod sedan i ett hörn i vårt uterum, redo att kläs inför julen. Det kändes inget vidare att klä en naken gran och jag gjorde det motvilligt, brydd över vad folk skulle säga när de kom hem till oss och såg den. Idag kan jag skratta åt det, men då skämdes jag.
Mamma charmade min pappa när de träffades för första gången i Tyskland. Så till den grad att han bröt förhållandet med den kvinna han var förlovad med hemma i Sverige. De flyttade ihop, gifte sig och fick mig och min storebror Johannes.
Hon hjälpte många men kunde tyvärr inte hjälpa sig själv. När jag bara var några år gammal hade hon fått flera oroväckande känsloutbrott och betett sig märkligt. Hon skyllde på att det hade varit för mycket en tid. Men efter några vändor fram och tillbaka till sjukhuset diagnostiserade läkarna henne till slut som bipolär, även kallad manodepressiv. Det hade hon svårt att acceptera.
När hon var på väg in i den maniska fasen syntes det tydligt. Hennes ögon spärrades upp och hon fick en intensiv blick. Hon mådde som bäst då och gick helt upp i sig själv och i sin egen verklighet. Totalt frånvarande och det var omöjligt att nå henne. Hon fick medicin som verkade lugnande men den ville hon helst inte ta. När hon kom ner i varv skämdes hon över saker hon sagt och gjort i den maniska fasen och sjönk ner i depression. Då kunde hon också gräva fram händelser från det förflutna som hon mådde dåligt över. Ibland sa hon rakt ut att hon ville dö. Så började hon dricka. Hon drack för att dämpa sin ångest och för att hon inte orkade ta itu med sin sjukdom och sina problem. Samtidigt ville hon tillbaka till den maniska fasen. I den mådde hon fantastiskt och hennes kreativitet flödade. Hon slutade ta sin medicin och cirkusen började om på nytt. Sjukdomsperioderna kom tätare och tätare och hon mådde sämre och sämre. Den sprudlande kvinna hon en gång var tynade sakteliga bort, år för år. Till slut orkade hon inte mer och lät sjukdomen ta hennes liv.
Karina var en kärleksfull mamma och jag vet att hon älskade mig, min bror och pappa oerhört. Det sa hon ofta. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och jag saknar henne mycket. Hade hon levt idag och fått vara frisk vet jag att vi hade haft mycket utbyte av varandra. Hon är en förebild för mig och jag känner igen mig så mycket i den hon var.
Minnena sviker och ibland är det svårt att avgöra om det var hennes sjukdom eller hennes personlighet som gjorde att hon agerade på ett visst sätt. Men den bild jag vill ha av mamma är den där kvällen i regnet. När hon spontant, orädd för att bli smutsig eller blöt, tog med mig ut och hoppsade i regnet, lycklig som ett barn och full av livsglädje.
Jenny Sandros 